Ship to Gaza’s Estelle har nu nått Spanien
En vacker segelskonare vid namn Estelle lämnade under sommaren Umeå för en färd på flera tusen sjömil. Målet är Gaza. Svenska Ship to Gaza seglar igen.
I år är den svenska båten ensam. De svenska aktivisterna har inte låtit sig nedslås av Israels blodiga attacker mot fartygen år 2010, inte heller av Greklands olagliga kvarstad av nästan alla fartygen förra året. Estelle, som länge gått i solidarisk fraktfart mellan Finland och afrikanska hamnar, har utrustats och fyllts med mediciner och andra viktiga varor till den hårt pressade befolkningen i Gaza.
Efter en färd längs de svenska och norska kusterna, med varma mottaganden i många hamnar, har Estelle nu passerat Frankrike och norra Spanien. I onsdags den 5 september passerades Lissabon, och därmed är Estelle halvvägs till Gaza. En fantastisk bedrift av hundratals volontärer, av en duktig besättning och av alla de som stöder aktionen med pengar. Överallt där så är möjligt hålls presskonferenser och stora öppna möten för att informera om blockaden och målsättningen med Estelles färd. Representanter för Frihetsflottan från olika länder deltar. Senast hölls en presskonferens i Madrid den 3 september.
När (och om) Estelle nått Gaza inleds projektets andra fas: att på plats i Gaza bygga ett fartyg som kan användas till den livsnödvändiga export som blockaden nu förhindrar.
Det är spännande att följa Estelles färd. På hemsidan www.svestelle.se kan man se var hon befinner sig ”i realtid”, och där finns också många berättelser från de som deltagit kortare eller längre sträckor. Jag lägger in några av berättelserna nedan för den intresserade.
I skrivande stund planerar ABF och Ship to Gaza en folkbildningskampanj om Israel och blockaden mot Gaza. De motiverar planerna så här:
Det enda blockaden definitivt lyckats med är att fördjupa bitterheten och misstänksamheten på ömse sidor om den mur som, tillsammans med det för palestinier förbjudna havet, inhägnar den lilla strandremsan.
Frågan är alltså inte varför blockaden bör avskaffas utan varför den ännu inte är avskaffad.
Att genom opinionsbildning rikta uppmärksamhet på blockadens konsekvenser är uppenbarligen en förutsättning för att det politiska ledarskapet, i regionen liksom i resten av världen, ska fås att handla i överensstämmelse med sina vackra ord om mänskliga rättigheter och folkrätt. Detta har förlett en del kommentatorer att avfärda Ship to Gaza som mediejippo. De har inte insett att politisk handling i vår tid tilldrar sig i flera dimensioner samtidigt. Estelle är en högst verklig skuta, hennes besättning, maskin och segel är väldigt påtagliga – vilket hundratals besökare har kunnat konstatera under sommarens seglats längs den svenska kusten. Men Estelle är inte en ensam bräcklig farkost. Hennes last består av mediciner, musikinstrument, fotbollar – men också och framför allt av solidaritet. Allt fler palestinier på Gazaremsan har nåtts av Ship to Gazas och Frihetsflottans budskap att de inte är ensamma, att det finns en omvärld som bryr sig och handlar.
Innerst inne är Ship to Gaza ett upplysningsprojekt och som sådant djupt besläktat med folkbildningens anda. Det utgår från övertygelsen om alla människors lika värde och insikten att kunskap ger makt. Med en parafras på en klassisk paroll från arbetarrörelsens bildningssträvanden vill ABF och Ship to Gaza tillsammans utropa: Ljus över världen, det är det vi vilja!
Helén Pettersson, förbundsordförande chairperson ABF
Mikael Löfgren, styrgruppsledamot Ship to Gaza
Bertil Egerö
Olle Katz, skeppstrainee och representant för Judar för Israelisk-Palestinsk fred skriver från norska Kristiansand den 11/8
Det tycks vara vårt öde att ligga i skuggan av nya, vackert formgivna kulturhus. Kristiansands nybyggda teater och operahus är vackert, böljande träformer speglar sig i hamnen. Vi har blivit väl mottagna av lokala Ship to Gaza-aktivister, filmvisning ordnas ombord och den lokala gruppen ordnade ett välbesökt möte med talare från flera håll. Det gamla huset där mötet hölls var högkvarter för Gestapo under kriget. En äldre dam berättade för mig att hennes far, motståndsman torterades i källaren samtidigt som hans bror var högt uppsatt nazist. Så sammanvävd är verkligheten, menade hon. Professor Gerd von der Lippe visade bilder och talade om idrottens roll i Gaza. Representanter för fackföreningsrörelse, den nya proggmusiken och Stortinget bidrog med sina vinklingar. Jag talade om varför många judar stödjer projektet. Den som bygger murar runt sitt land bygger sitt eget fängelse – Israels möjlighet att överleva är tätt förbundet med Palestiniernas öde. I ett land som förtycker sina egna invånare och grannar tappar medborgarna lätt den stolthet och självrespekt som bygger landet. En fred byggd på två stater som kan leva i fred och ömsesidig respekt är nödvändig för såväl Israels som Palestinas överlevnad. Staffan och Nanna berättade engagerat om Ship to Gaza och varför de är ombord.
Havet är stilla men ombord går diskussionens vågor ständigt höga. Vi talar om litteratur (extremt beläst besättning), om politik i alla dess former. Åsikter finns det gott om men det finns också en respekt för att vi är olika – lyssnandet får större plats än behovet att pulvrisera andras argument.
I morgon far vi söderut och släpper land ur sikte för ett bra tag. Skulle bara önskat mer barlast, gärna i form av cement. Tänk om varje besökare haft med sig en 25-kilospåse!
Fantastiskt mottagande när Estelle kom till Guernicas hamnstad
Tisdagen 28 augusti gjorde S/V Estelle en dagslång seglats mellan San Sebastian (Donostia) och Bermeo. Hamnstaden ligger inte långt från Guernica, som bombades till ruiner av Hitlers flygvapen som en förövning till andra världskriget. Detta övergrepp på en försvarslös civilbefolkning har Picasso förevigat i en målning.
Ombord på Estelle fanns en illuster skara passagerare, som till exempel:
Paul Nicholson, europeisk samordnare av den världsomspännande bonderörelsen Via Campesina och en av de ledande inom kampen för global livsmedelssäkerhet.
Fermin Muguruza, framträdande musiker, producent och filmare. En av hans filmer heter ”Checkpoint Rock” och handlar om situationen i Palestina.
Xabier Ezeizabarrena, ledare för Baskiens nationella parti och professor i miljörätt, som bl a engagerar sig i frågor som marina resurser.
Imanol Agirre, välkänd spelare i nationalsporten baskisk pelota. Han besökte nyligen flyktingläger på Västbanken och lärde barnen spela pelota.
Fakun Aznarez, aktivist och medlem av det internationella organisationen Askapena, som var med och grundade Ship to Gazas spanska systerorganisation, Rumbo a Gaza.
Väl framme i Bermeo mottogs besättning och passagerare av ett par tusen människor och orkester som i parad tågade upp mot residenset, där borgmästaren och en företrädare för regionen Asturien höll tal tillsammans med Paul Nicholson och Ship to Gazas talespersoner Ann Ighe och Dror Feiler som flera gånger avbröts av spontana applåder.
Därefter vidtog en vild ringdans från spanska inbördeskriget mitt på torget. Den sotige maskinisten Daniel Särner kramade om borgmästarinnan Idurre Bideguren i proper dräkt. Båda log. Alla log.
- Hoppas vi får ett lika varmt mottagande i Gaza som här, sade Dror Feiler.
Applåder. Ännu bredare leenden.
Matrosen Åsas berättelse, när Estelle lämnat den spanska hamnen Bermeo:
Skonaren Estelle stannar under resan mot Gazaremsan i ett antal väl valda hamnar. Att dela människors engagemang, påminna om den destruktiva blockaden som behöver lyftas, själva inspireras och erbjuda en möjlighet för människor att uttrycka sin desperation och beslutsamhet inför förtrycket, är viktiga delmål på färden.
I hamn kan besättningen slappna av, vaktpassen löses upp och omväxlingen av fastlandet lockar. När det så drar ihop sig till avfärd från en hamn utbryter febril aktivitet.
Upp ur lastrummet kommer en rödhårig ung kvinna klättrande.
- Alla är fokuserade. Maskinisterna trimmar Alfons, motorn, och testar generatorn. Vi surrade just fast alla grönsakerna vi fått här i Bermeo. Det var kopiösa mängder squash, potatis, lök, apelsiner och så vidare som riskerade att kastas runt i dyningarna, men också kakor, berättar Åsa Svensson från Malmö, som varit med på båten sen Douarnenez.
Hon är barfota, iförd ett grönt linne och har badräkt under och rosa handduk om håret. Alldeles nyligen har hon fått veta att hon stannar ombord en rutt till.
- Jag hade redan köpt flygbiljett men vi bestämde sent på kvällen att jag skulle åka med. Det var ett svårt beslut att ta för jag har en son hemma som är fjorton månader.
- Men detta är en once in a lifetime-grej, jag har fått ett enormt stöd hemifrån där min sambo Kristian sagt att han tycker att jag ska göra det. Det väldigt sällan känner jag att man kan göra en så här pass konkret handling. Man känner att det är något historiskt, av principiell betydelse.
I en blogganteckning skriver Åsa: ”Jag slutar aldrig att förundras av alla dessa duktiga människor ombord, jag försöker själv att lära mig så mycket som möjligt men ofta blir huvudet fullt av all information. Igår fick jag i uppdrag att göra hyllplan till en garderob, när jag kom ner i verkstaden stod jag först bara och stirrade på alla saker och försökte komma på om det fanns någon ordning i allt, det upptäckte jag att det fanns precis som med allt annat ombord. Efter ca sex timmar (med avbrott för annat arbete som var tvunget att göras) var jag klar med mina hyllplan. Dom var lite sneda men jag kände en oerhörd tillfredställelse att jag klarat av detta uppdrag.”
- Att få vara på Estelle är svårt att beskriva men kombinationen av den underbara besättningen, båten och vad Ship to Gaza står för är överväldigande.
Åsa måste återvända till lastrummet för surrningen inför avfärd. Det kan blåsa fruktansvärt ute på öppet hav. SVT fick sin kamera förstörd av saltvattnet när de gav sig ut i gummibåt för att fotografera Estelle på avstånd.
- När vi har gått utanför Varberg till exempel hade vi jättemycket löst i lastrummet, det for nästan omkring kylar och frysar och järnskrot och hade kunnat skada personer om någon varit där, inflikar maskinist Anders Widell, när han hastar förbi.
Henning Mankell höll ett avskedstal inför Estelles avresa från Sverige
”För tredje året i rad försöker nu Ship To Gaza ge sitt bidrag i kampen för att bryta den illegala blockaden av Gazaremsan i Israel. Det handlar lika mycket om att bryta blockaden till omvärlden som att bryta den ”inre” blockaden; den som gör det omöjligt för palestinier på Västbanken att möta de palestinier som nu isoleras vid kusten. Vid vårt första försök att bryta blockaden tillsammans med fartyg från andra länder, mördades nio turkiska medborgare på ett annat skepp, i kallt blod, av israeliska kommandosoldater. På internationellt vatten blev vårt fartyg kidnappat av israeliska kommandosoldater, som om de inte varit annat än ynkliga sjörövare. Förra året utsträckte Israel sin blockad till Grekland och terroriserade det landet till att inte låta oss lämna grekisk hamn.
Men vi ger oss inte. Nu far vi igen. Lastade med samma oskyldiga innehåll under däck. I år skulle inte ens en triumferande israelisk kommandosoldat kunna hålla upp min engångsrakhyvel och påstå att den var ett illegalt vapen - avsett för Hamas, naturligtvis.
Det viktigaste i lasten är något som väger mycket, men som inte kan mätas i kilo eller ton. En tung last av solidaritet. En påminnelse om att det palestinska folkets lidande under den apartheidliknande israeliska regimen inte är bortglömt. Palestinierna är inte ensamma. Det ska dom veta. På samma sätt som vi genom tiderna i solidaritetens namn stött afrikaner, vietnameser – eller varför inte judar, under den nazistiska terrorn för 80 år sen.
Men vi vet förstås också att israelerna återigen kommer att göra allt för att stoppa oss. Det skulle inte förvåna mig om det finns en israelisk agent här just nu som genast kommer att rapportera ner till Tel Aviv om vad jag säger och vad jag tänker och vilka vi är. Jag kan garantera er att vi inte är naiva.
Det finns dom som protesterar mot den här aktionen. Vi är alltid öppna för att diskutera. Vi räds inte att ta andra människors argument på allvar. Men vad som förvånar mig är det påstående som är det vanligaste. Som till och med kloka och sansade människor kan ta till: - Ni stöder Hamas, ropar dom. Ni stöder en organisation som skickar raketer mot judiska bosättningar, illegala eller inte. Men vi eller jag stöder inte Hamas. Vi samarbetar med civilsamhällets organisationer. Och låt mig nu säga detta högt och tydligt: det är Israel och inga andra som gör Hamas möjligt. Genom det apartheidliknande, brutala förtryck som palestinierna är utsatta, drivs dom till desperation. Och då återstår till sist inget annat än att gripa till våld. Är det någon som på fullt allvar tror att palestinierna vill leva i annat än fred? Naturligtvis inte. Det är israelernas framfart som driver palestinierna i armarna på Hamas. Det är vad det handlar om. Jag säger till dom som pratar om att vi stöder terrorister: - Vem är den egentliga terroristen i detta sammanhang? Vem är det som förtrycker vem?
Nu far vi. Enklast kan man säga: så länge en enda människa i värden inte är fri, är ingen fri. Så enkelt är det. Så svårt är det. Framtiden ska inte vi avgöra. Det ska israeler och palestinier göra tillsammans. Men på gemensamma, likvärdiga villkor. Det här fartyget ”Estelle” seglar i humanismens namn!
Henning Mankell
Utgivet av SFVBBiL