Publicerat på Ship to Gaza’s hemsida den 16.5 2012

Lotta Wiktorsson från Ship to Gaza Göteborg har nyss kommit hem från en resa till Gaza. Här berättar hon om några möten som gjorde intryck på henne:

För palestinier att ta sig ut ur Gaza är i det närmaste omöjligt. Men för en icke-palestinier att ta sig in till Gaza över den egyptiska gränsen vid Rafah är inte heller helt lätt. Två barriärer skall forceras, där den egyptiska med sin outgrundliga byråkrati - och bakom den militärjuntans politiska beslut - kan upplevas som oöverstiglig. Många har måst vända med oförrättat ärende. Sju veckor tog det för mig att samla på mig tillräckligt med intyg och papper.

Men väl inne möts man av öppna armar och en otrolig gästfrihet. Varje kontakt med människor från världen utanför är glädje, något av en befrielse i den spända tillvaron. Alltså öppnade familjen Abusalama sitt hem för mig. Fadern, Abu Majed, har som fedaye suttit i israeliskt fängelse i tretton år och därefter i "administrativt förvar" i tre omgångar. Alla de fem barnen engagerar sig politiskt, nu i kampen för de 4 700 palestinska fångarnas mänskliga rättigheter. Så också Um Majed, en av grundarna till Gazas första och största kvinnoorganisation och familjens försörjare med arbete som sjuksköterska hos UNRWA. Genom denna härliga familj, och ytterligare några kontakter, fick jag träffa människor från alla hörn och alla positioner i Gaza. Jag väljer att berätta om några av dem, som gjort ett outplånligt intryck på mig: MAJSA AL BASWONY, en ung energisk målmedveten kvinna, 28 år gammal, är just nyvald som ledare för änkornas organisation "Liv och Hopp". Majsa, utbildad socialsekreterare och själv en av dessa änkor, brinner för arbetet att bygga en ny tillvaro för krigsänkorna.

Det finns 554 änkor, med mer än 2 000 barn, som förlorade sin make under Israels massaker 2008-09. För dem kan livet bli svårt i ett så familjepräglat samhälle som det palestinska. Har man ingen bror, far eller farbror som kan ta emot änkan i sin familj, så kan man hamna utanför. Att då gå samman till en ny gemensamhet som änkor, stärka varandra, stötta de mest utsatta, ordna för barnen, organisera arbetstillfällen, utbilda sig, ta plats i den palestinska kampen, är att ge livet en ny chans. "Vår gemenskap och vårt arbete för att bygga upp en ny tillvaro har gjort oss starkare och mer självständiga", berättade ASHRA ,48 år, när jag besökte änkorna i deras trånga lilla lokal i Gaza City.

Ashra har en levnadshistoria som kan verka osannolik, men som bara är en variant på de alltför vanliga levnadsödena man hela tiden möter i Gaza. Ashra växte upp i flyktinglägret Sabra och Shatila, Beirut, under inbördeskriget i Libanon. Sju av hennes farbröder fick sätta livet till i detta grymma krig och ännu fler släktingar mördades i den israeliska massakern i lägret 1982. Då hade nygifta Ashra just flytt lägret och tvingats till exil i Tunisien med bara en veckas marginal. Till Gaza kom hon 1994 efter Osloavtalet och upprättandet av den Palestinska Myndigheten och fick uppleva ett par år med hopp om en bättre framtid för sig och sitt palestinska folk. Men med Israels tilltagande blockad och ständiga attacker blev livet allt svårare.

Och en vinternatt under den israeliska invasionen "gjutet bly" rammades familjens lägenhet på 7:e våningen. Fyra granater träffade föräldrarnas sovrum och maken dog omedelbart, medan Ashra och de fyra barnen klarade sig mirakulöst. "Jag överlevde för att ta hand om mina barn", sa Ashra osentimentalt", och jag är en stark kvinna nu". Det är barnen, som drabbas värst av detta ständiga krigstillstånd. OMSIYAT är äldst av 6 barn i familjen AWAYA, som bor i Gazaremsans nordvästra hörn alldeles intill buffertzonen och någon halvannan km till havet. Bördig jord och bra vattentillgång gav fina skördar av fikon, granatäpplen och grönsaker i familjens lilla trädgård. Omsiyat var tolv år natten den 4:e januari 2009, när den första veckans israeliska flygbombningar övergick i massiv markinvasion under "operation gjutet bly". Trots att hon och hennes mor tände ljus runt om för att visa att det fanns människor i huset besköts familjens tvåvåningshus med artillerigranater. Taket rasade in och hela familjen retirerade till husets bakre delar - bara för att få uppleva hur en israelisk bulldozer genast gick till attack mot huset. En av bröderna, Ibrahim, skadades, men man lyckades fly huset innan det rasade samman.

Så höll man sig fyra nätter gömda utomhus i den bitande kylan, utan mat och rent vatten, medan våg på våg av tanks och fotsoldater passerade. Krälande på marken hade man försökt ta sig till skydd hos beduiner i närheten. Men några soldater såg fadern, som bar på den skadade Ibrahim, och sköt skoningslöst ihjäl den lille pojken och sårade fadern, som fick spela död, medan modern tiggde och bad för de övriga barnens liv. En soldat pekade länge med geväret på henne, gapskrattade sedan och vände på klacken och gick. Idag har familjen fått flytta från sin tälttillvaro tillbaks till gården och en liten enkel envåningskub, som UNRWA låtit bygga.

Här besökte jag Um Sophi och hennes barn en kväll, när det var fest: Vi hade med oss kyckling och kött att grilla, något som familjen sällan ser till. Det kunde varit vilken vacker natt som helst i goda vänners lag under stjärnorna vid Medelhavet med klockgrodornas kväkande och svag doft från blommande apelsinträd. Men bortom de svarta fälten och buffertzonen glittrade Israel. Det hördes av och till skottsalvor från gränsen och under stjärnorna malde en drönare envist över våra huvuden. Omsiyat, som suttit tyst liksom innesluten i sig själv, stack plötsligt till mig ett häfte, en hemmagjord bok med teckningar, som illande tydligt visade vad flickan fått gå igenom. Sida efter sida med omsorgsfullt tecknade och färglagda bilder av soldater och tanks och krigsflyg, som skjuter sina kanoner och fäller sina bomber över en gråtande Omsiyat, som i pratbubblor undrar varför det inte kan vara fred?

IMAM tänker bli Gazas första försvarsminister. Den fjärde juli tar hon sin kandidatexamen på polisofficersprogrammet på Umma University i Gaza City, ett nybyggt islamiskt universitet, som ses lite över axeln av de som går på de gamla välrenommerade universiteten Al Ahzar och Islamic University. Men hon vill inte bli polisofficer utan skall läsa vidare till en master och därefter doktorera. Det går emellertid inte i Gaza , enda möjligheten för henne är att söka ett stipendium till Algeriet. Men kan hon komma ut ur Gaza? Och vågar hennes mamma skicka sin ogifta dotter ensam ut i världen? Man måste vara stark, sa Imam. 

Att murarna att forcera för Imam var höga, kanske oöverstigligt höga, framgick bara allt för tydligt vid min intervju med henne och två andra studentskor. De var lite högtidliga och nervösa inför besöket och språkbarriären, men blev så småningom ivriga och ville låta mig förstå vad det betydde att världen inte lät dem utveckla sina begåvningar och sina liv. Alla tre drömde stora drömmar och ingen tänkte ännu släppa greppet om dessa drömmar. När Imam såg att jag förstod, närmast viskade hon med lätt rodnad på kinderna: "Jag vill bli minister i försvarsdepartementet, som ännu inte finns i Gaza. Den första." 

Kanske var det kvinnorna i Gaza, som gjorde det största intrycket på mig. Därför att de jag mötte var så obändiga och tveklösa? Det är vi kvinnor som kommer att stå för freden och framtiden, var ett tema jag hörde i många varianter under mitt besök i Gaza. Mödrar, hustrur, döttrar av alla åldrar demonstrerar sedan den 17 april i solidaritet med sina söner, som sitter i israeliska fängelser och som de inte fått besöka sedan 2006, när Israel, USA och EU beslutade att inte erkänna den demokratiskt valda Hamas-regeringen.

Långt över 1000 palestinier från Västbanken och Gaza hungerstrejkar i sina fängelseceller, i skrivande stund på tjugofemte dagen, för elementära mänskliga rättigheter, som de av Israel undertecknade Genevekonventionerna ger dem rätt till: Att få träffa sina advokater, att få adekvat medicinsk vård, att inte hållas i evigheter i isoleringscell, att slippa administrativt förvar utan rannsakan och dom. Och att få träffa sina anhöriga. För två fångar, Bilal Diab från Jenin, 27 år och Thaer Halahla, från Hebron, 34 år, som hungerstrejkat i över 70 dagar i protest mot ständig förlängning av sina "administrativa förvar", håller livet på att rinna ut. Allt detta sker utan att världens regeringar försöker tvinga Israel till reträtt och utan att världens folk fått kännedom om det . Var någon annanstans i världen skulle detta kunna hända utan att journalisterna hörde av sig? Mänskliga rättigheter, liksom demokrati, gäller visst inte inte för palestinier. 

Till centrum av Gaza City, i en av de få parker som finns i denna trångbodda halvmiljonstad, kommer dessa kvinnor vandrande varje morgon med sina bilder på söner och makar, som de ställer framför sig i demonstrationstältet och sätter sig ned med rader av medsystrar. I tältet ligger redan ett 50-tal män i alla åldrar på sjukhussängar. De har varit här dygnet runt sedan fångstrejken började och hungerstrejkar symboliskt med sina kamrater i fängelse - de dricker vatten och får ett litet mål med youghurt och bröd dagligen.

Här finns flera som väl vet hur det är att vara utlämnad till israeliska fångvaktares godtycke och tortyr. Många är utvisade från Västbanken till Gaza, utan kontakt med sina nära och kära, efter fångutväxlingen i höstas: Israel bytte Gilad Shalit mot 1047 palestinier i israeliska fängelser. LOAI ODEH, 35 år, var en av dem, en mild och vänlig man från Jerusalem. Han vet väl vad det innebär att sitta i israeliska fängelser. Under 22 dagar i september 2011 deltog han i en masshungerstrejk mot grym behandling och för rätten till samma mänskliga rättigheter som gäller i den nuvarande strejken. Men den strejken bröts av den stora fångutväxlingen (mot Shalit) - utan att de kvarvarande fångarna fick sina rättigheter trots löfte!

Det sitter fortfarande 4.700 politiska fångar i Israels fängelsehålor, varav 320 i administrativt förvar, 190 är barn och 27  är parlamentsledamöter, valda i klanderfria demokratiska val, enl Carl Bildt...  I solidaritet med dessa sina olycksbröder och -systrar (9 st) fastar Loai och skriver dagbok om vad som händer med fångarna inne i fängelserna. En gripande engelsk översättning återfinns på Shahed Abusalamas blogg "Palestine from my eyes". En vecka i Gaza är en kort men intensiv tid. Mina starkaste minnen är alla människor jag hann möta. Starka, övertygade, beslutsamma, kollektiva människor, som inte tänkte ge upp därför att "vi har rätten på vår sida". 

Men jag konfronterades också med det som kan finnas under den lugna ytan. I en lång intervju med dr HASSAN ZEYADA på Gaza Community Mental Health Program (en helt oberoende och mycket respekterad lokal NGO, med internationellt gott rykte i vetenskapliga kretsar) fick jag klart för mig hur hårt samhället drabbas av Israels grymma katt-och-råtta-lek med palestinierna. Denne lågmälde och mycket erfarne forskare och praktiker visade på alla delar av det förtryck och den förföljelse palestinierna utsätts för, den direkta blockaden är bara en, om än den avgörande, den som speglar sig i alla aspekter av livet i Gaza. Hela tvåtusentalet har varit en lång räcka av svåra slag mot befolkningen: Den allt hårdare blockaden; det internationella förnekandet av parlamentsvalet; splittringen mellan Fateh och Hamas och de palestinska myndigheterna på Västbanken och i Gaza; den uppslitande isoleringen från det palestinska folket, familj och vänner på Västbanken och utestängningen från Jerusalem; de återkommande massakrerna från den israeliska krigsapparaten ( inte bara "operation gjutet bly") ; den förtärande arbetslösheten.

Människorna dukar ibland under för denna omänskliga press, det tar sig uttryck i apati och depression, eller aggression, eller i kroppsliga symptom. Stressen är konstant - "här finns inget posttraumatiskt stressyndrom", sa dr Zeyada "stressen är ständigt pågående". Denna stress ger också kroniska sjukdomar som högt blodtryck, hjärtsvikt, diabetes, astma, sjukdomar som drabbar palestinierna mycket tidigare i livet än hos befolkningen i grannländerna. Och till det, som om denna stress inte var nog, läggs den ständiga osäkerheten och ovetskapen om vad Israel tänker göra nästa gång. Drönarna hänger över huvudet, plötslig skottlossning, var är barnen?? 

Också statstjänstemän, som är satta att få samhället att fungera, är under press. Det saknas kablar till vattenverket, skall beställas av den israeliska myndigheten, massor av byråkrati, det kommer inget svar, påstötningar, nya papper att fylla i, kommer ett goddag-yxskaft, börja om på från början. Så ser den dagliga verksamheten ut. Kafka-lik. Och alla verksamheter haltar på detta vis. Eller fungerar nästan inte alls. Som det rättsmedicinska och kriminaltekniska verket. Detta precisionsbombades av Israel. Där försvann obduktionsmöjligheterna och all utredningsapparatur: Kromatografer för bestämning av gifter, maskiner för DNA-bestämning, för bedömning av fingeravtryck, för avslöjande av falska dokument. Och Israel vägrar att låta myndigheten importera dessa för rättsväsendet grundläggande utrustning.  De apparater man lyckats smuggla in måste förvaras i delar på olika håll för att Israel inte åter skall förstöra....Varför?

Om rättsväsendet inte kan döma brottslingarna brer kriminaliteten ut sig och samhället upplöses, var svaret. Ett samhälle som inte fungerar och upplösning av det palestinska folket - så ser kanske den nuvarande israeliska regimens strategi ut? Etnisk rensning är ett annat uttryck för samma sak. Om blockadens effekter har Ship to Gaza skrivit mycket. Den del av blockaden jag upplevde starkast väl inne i Gaza var andemeningen i det palestinierna sa mig: "Aldrig vill jag byta ut Gaza mot något annat ställe i världen - om jag bara vore fri att lämna det och komma tillbaka!" Därför betyder solidariteten från världen utanför så mycket. "När vi väntade den första Freedom Flotilla var det svart av folk i hamnen", sa man mig. Tiotusentals, sa några att de var, andra trodde sig veta att det var en miljon... Så att Ship to Gaza inte viker för Israel, utan envist fortsätter att segla mot Gaza för att bryta den illegala och orättfärdiga blockaden, det är att förverkliga den solidariteten! Det kan jag efter min vecka i Gaza intyga.
Lotta Wiktorsson