Hipp i Malmö har åter satt upp ”Ingvar – en musikalisk möbelsaga”. Senast den spelades var 2010. Den hälsades med ovationer.
Under de två år som gått har samhällsklimatet förändrats. Samtidigt har vi fått mer kunskap om Ingvar Kamprads nazistiska förflutna. Detta har lett till debatt om pjäsens bild av Ingvar Kamprad och Sverige.
   Historikern Klas Åmark konstaterar i sin bok ”Att bo granne med ondskan” att nazistpartierna visserligen förblev små och aldrig uppnådde så mycket som en procent i ett val. Däremot existerade en sympati för Hitler och nazismen i akademiska kretsar och den övriga svenska eliten. Den sympatin kunde ha blivit ödesdiger om Sverige hade ockuperats.
   Pjäsens utelämnande av fakta om nazismen och fascismen, gör det angeläget att granska Ingvar Kamprads bakgrund och livslånga koppling till Per Engdahl.

Ingvars Kamprads politiska CV
Pojken Ingvar tillhörde familjen Kamprad som vid mitten av 1800-talet invandrat från Tyskland till Sverige och köpt Elmtaryd, en stor gård i trakten av Älmhult. Familjen utgjorde ett främmande element i bygden och kallades ”nassar”. Ingvar var en ensam pojke. När hans far slog honom sökte han skydd hos farmor Fanny som aldrig lärt sig svenska ordentligt.
   1938 fick han, endast tolv år gammal, kontakt med Lindholms nazistparti SSS, Svensk Socialistisk Samling. Där fann han den gemenskap han sökte. Han satte upp affischer och spred annat propagandamaterial.
   Familjen hade släkt i Sudetlandet, det område som Tyskland avträtt till Tjeckoslovakien efter första världskriget.
   Farmor Fanny ställde till med kaffekalas för att fira att Tyskland annekterade Sudettyskland 1938 efter förhandlingar med den brittiske premiärministern Neville Chamberlain, som trodde sig ha uppnått ”Peace in our time”. Äntligen var hennes fattiga släktingar befriade, återbördade till det tyska hemlandet.
   15 år gammal började Ingvar i Osby samskola, ett internat ”på kristen grund”. Där kom han i kontakt med Per Engdahl, som ledde organisationen ”Svensk Opposition”, till vilken den akademiska föreningen ”Sverige-Tyskland” var kollektivansluten. Där fanns både professorer och miljonärer.
   Per Engdahl var antisemit och stödde Nazityskland. I tidningen ”Vägen framåt” propagerade han för en lösning av ”judeproblemet”. Judarna skulle deporteras till ett särskilt upplåtet område där de efter behag skulle få bygga en egen stat. Det var på den tiden möjligt att stödja tanken på en judisk stat samtidigt som man var antisemit.
   Ingvar ägnade sig åt att sälja både Per Engdahls tidning ”Vägen framåt ” och ungdomsnazisternas ”Ungt folk”. Den svenska hemliga polisen registrerade honom som nazist. Han blev medlem 4014 i SSS, Svensk Socialistisk Samling – Sveriges nazistparti.
   Efter att ha avlagt realexamen studerade han vidare på ”Göteborgs Handelsinstitut”. Året var 1943 och han fyllde 17. I Göteborg samarbetade han nära med den synskadade Per Engdahl.

   1944 var han färdig med studierna och återvände hem till Elmtaryd.
   Där träffade han Otto Ullman som arbetade som dräng på gården. Otto hade 1938 räddats undan den nazistiska terrorn i Wien genom en insats från Svenska Israelsmissionen, en organisation under den svenska kyrkan. Han skildes för alltid från sina judiska föräldrar. De mördades i Auschwitz 1944.
   Det märkliga inträffade då, att nazisten Ingvar blev god vän med den judiska flyktingen Otto, som vi idag skulle kalla ett ensamkommande flyktingbarn.
   Mellan Ingvar och Otto utvecklades en nära vänskap som varade i minst ett decennium.
   Ingvar levde ett dubbelliv. Han arbetade sida vid sida med Otto först i jordbruket och senare i embryot till IKEA. Samtidigt upprätthöll han kontakten med Per Engdahl och fortsatte sin politiska aktivitet.
   Per Engdahl erkände i ”Vägen framåt” att det begåtts ”enstaka övergrepp mot judarna”, men påstod att tyskarna hade drabbats hårdare.
   Vi vet nu att vedergällningen mot sudettyskarna blev fruktansvärd. 450 000 dödades i krigets slutskede. Det motsvarar ungefär var åttonde sudettysk. De överlevande flydde till Tyskland, där de i årtionden kom att utgöra en farlig revanschistisk kraft.
   Vänskapen mellan Per Engdahl och Ingvar Kamprad bestod. 1950 gifte sig Ingvar, Per var med på bröllopet. Samma år deltog Ingvar i Nysvenskarnas riksstämma. Han bidrog med ekonomiskt stöd.
   Per Engdahl blev som vi vet en inflytelserik ideolog för Europas högerextrema rörelser. Under de senaste decennierna har de vuxit och blivit en politisk kraft att räkna med i länder som Österrike, Frankrike, Schweiz och Belgien. I vårt land kom Sverigedemokraterna in i riksdagen. Det skulle ha glatt Per Engdahl.
   Till Elisabeth Åsbrink sa Ingvar Kamprad i en intervju 2010: ”Att Per Engdahl var en stor människa, det kommer jag att vidmakthålla så länge jag lever.”

En firmafest för svenskar
Se gärna ”Ingvar. En möbelsaga.” Men kom då ihåg den dolda politiska delen av Ingvars CV!  Bland publiken kanske ni kommer att upptäcka personer vars åsikter ni bekämpar.
   När Niklas Orrenius beskrev sina intryck av pjäsen för Malena Forsare, som drog igång debatten (SDS 4/3), beklagade han frånvaron av friktion i pjäsens första halva.
   Han noterade, att nazismen och fascismen, som var en bit av Sverige då och som är och förblir en del av Ingvar Kamprads biografi, blir ännu mer närvarande, eftersom pjäsen utelämnar fakta. Frånvaron förvandlas till en tung skugga som sviktar i scenrummet. Pjäsen blir en firmafest för svenskar, en sugarcoating av Ingvar Kamprads liv.
Gunnar Stensson

Källor:
Klas Åmark, ”Att bo granne med ondskan”; Elisabeth Åsbrink, ”Och i Wienerwald står träden kvar”; Bertil Torekull och Ingvar Kamprad, ”Historien om IKEA”; Sverker Oredsson, ”Lunds universitet under andra världskriget”.