USA lägger in sitt 43:e veto mot Palestina?

Tidigare i år röstade FN:s säkerhetsråd om en resolution som fördömde Israels bosättningar på ockuperad mark. Resolutionen bestod till stor del av  ordagranna citat ur kritiska uttalanden om Israels illegala kolonier av Obama och tidigare amerikanska presidenter.
   Men USA inlade sitt veto. Det var ett veto mot den politik som USA säger sig företräda. Det var 42:a gången sedan 1972 som USA ensamt, på kommando av Israel, tvingades inlägga veto mot säkerhetsrådets övriga medlemmar.
   Förr i världen var det Sovjetunionen som frekvent använde vetot och då och då bultade med skorna i talarstolen.
   Efter omröstningen om fördömandet tvingades USA:s FN-ambassadör Susan Rice förklara att USA trots allt faktiskt är emot de illegala bosättningarna. Men inte så mycket att man kunde släppa igenom en resolution som fördömde dem.

I Sydsvenskan 20/9 analyserar Ingmar Karlsson den israeliska politik som lett till dagens situation. Den formulerades redan 1969.
   Två viktiga principer är: 1) Västbanken ska fragmentiseras och styras av en myndighet som är helt beroende av Israel; 2)  frågan om de fördrivna palestinierna är inte förhandlingsbar.
   Målet är att lösa Israels demografiska problem. En allt större andel av Israels befolkning består, trots en mycket generös invandringspolitik för alla som på något sätt kan definieras som judar, av araber.
   Samtidigt är alltfler judar i förskingringen kritiska mot Israels utveckling och kan inte förmå sig att invandra dit.
   Detta leder till att Israel får arabisk majoritet. Talet om den judiska staten Israel blir en orimlighet.
   Genom att fördriva så många araber som möjligt ur Israel och samla dem på Västbanken, utanför Israel under den Palestinska Myndigheten, försöker israelerna på kort sikt  lösa problemet. På lång sikt är det omöjligt.
   Modellen är det bantustansystem som upprätthölls i apartheidtidens Sydafrika, en stat som hade samma strukturella problem, påpekar Ingmar Karlsson.

Hugg av svansen
Oslo-överenskommelsen skulle ge en palestinsk stat inom fem år. Nu har det gått 18. Tre amerikanska presidenter har passerat revy. I enlighet med den israeliska strategin har hundratusentals bosättare flyttat in på Västbanken.
   USA tvingas föra en politik i Mellanöstern som strider mot USA:s egna intressen. Det är ett faktum som särskilt oroat Pentagon. Nyligen föreslog en kommitté att den hittillsvarande relationen mellan Israel och USA skulle förändras.
   Idag är Israel en stat som är helt beroende av USA men som utnyttjar situationen till att hänsynslöst driva sin egen politik på bekostnad av USA:s intressen. Israel borde i framtiden  fungera som en helt självständig politisk enhet, säger Pentagons strateger.

   Svansen Israel viftar våldsamt med hunden USA. Det är dags att kupera svansen.

Den arabiska våren har förändrat Mellanöstern. Turkiet och Egypten utgör områdets framtida demokratiska axel. Båda befinner sig i konflikt med Israel. Till och med Saudiarabien har uttalat att relationen till Israel och USA skadas om USA inlägger sitt veto mot förslaget att göra Palestina till  fullvärdig medlemsstat i FN.
   USA och Israel kan inte nå fred med arabiska regeringar utan fred med de arabiska nationerna,  bland vilka Palestina är en. Och Palestina är inte bara en bland flera arabiska nationer. Palestina är den fråga som enar samtliga de arabiska nationerna.
   Nu samlas representanter för jordens alla länder i FN-byggnaden i New York. Intrigerna, hoten och ryktena svärmar som bålgetingar. Texterna i massmedia och på nätet är fyllda av motsägande besked.
   Men den offentliga debatten i Generalförsamlingen har börjat. På fredag – samma dag som de flesta läser detta – lämnar Mahmoud Abbas å det palestinska folkets vägnar in en begäran att Palestina ska erkännas som suverän stat och medlem i FN. Begäran lär komma att få stöd av två tredjedels majoritet
   Enligt ett av de senaste beskeden äger själva omröstningen i Generalförsamlingen rum först i början av oktober. Det ger utrymme åt mycket manövrerande.

Redan nu står det klart att säkerhetsrådets och Generalförsamlingens debatt och beslut om den suveräna FN-staten Palestina utgör en kulmen på den arabiska våren och kanske kan bli utgångspunkt för en ny era där Palestina fogas in som en viktig nation bland de övriga arabstaterna.
Gunnar Stensson

PS. Obama talade i Generalförsamlingen i onsdags. Han använde den israeliska retorik som försöker framställa ansökan om FN-medlemsskap som en motsats till direkta förhandlingar mellan parterna och ett övergrepp mot Israel. Utrikesminister Lieberman tackade. Palestinierna i Ramallah demonstrerar med flaggor från de 120 länder som redan erkänt Palestina.
   I den verkliga världen har ansökan om medlemskap lett till en internationell förhandling – som tvingar FN-nationerna att bekänna färg i demokratisk ordning. Det enda odemokratiska inslaget är veto-rätten.
   Ansökan har lett till en ny iver från Israels sida att förhandla direkt. Någon sådan har inte märkts på åratal.
   Vi får inte glömma att den palestinska planen består av flera steg. Misslyckas strävan i FN så består nästa steg i att palestinierna lägger ner Palestinska Myndigheten och tvingar ockupationsmakten att styra direkt medan det palestinska folket för en fredlig motståndskamp som tidigare i Indien och Sydafrika. DS