Dagbok: Omvälvningen i Egypten via Sydsvenskan

Fredagen 4/2
Idag får artikeln ”Egyptiskt uppror ökar osäkerheten i världen” störst utrymme. Debattredaktören Magnus Jiborn har anlitat Niklas Granlund och Johannes Malminen, säkerhetspolitiska analytiker verksamma vid Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI.
   De är det slags experter som har till yrke att försvara en kollapsad amerikansk  säkerhetspolitik.
   De gör vad de kan.

Lördagen 5/2
Ledarredaktionen tar ställning. SVT-reportern Bert Sundström har blivit överfallen. Slutsats: ”Den egyptiska regimen är avslöjad. En hel värld kan se det.”
   Under den (fyndiga?) rubriken ”Gröna i det blå” angriper Mats Skogkär Miljöpartiets språkrör Eriksson och Wetterstrand för att de vill liberalisera anhöriginvandringen.
   Skogkär är lika angelägen att förhindra att fler muslimer kommer hit som Åkesson. Hans slutkläm lyder: ”Denna breda enighet söks i mitten. Där befinner sig inte miljöpartisterna. De svävar i det blå.”
   Heidi Avellan kritiserar under rubriken ”Alla barn är allas barn” de krav på åtgärder för att minska barnfattigdomen som Rädda Barnen framför. Så här avslutar hon.
   ”I den bästa av världar har alla det lika bra. Bäst. Men den vanliga världen är orättvis. Att tro att alla barn alltid kan ha det lika bra är naivt. Livet drabbar. Också barn.”
   Den som skriver så får stöd av de höginkomsttagare som utgör stommen i Sydsvenskans läsekrets.

Söndagen 6/2
Nu kommer storebror Per T Ohlsson själv till tals. Den egyptiska revolutionen har pågått i fjorton dagar. Det börjar stå klart vad president Obama vill.  ”Att rida på tigern” är rubriken, med underrubriken ”Muslimska brödraskapet utgör den militanta islamismens mörka hjärta.”
   Tidningen med Per T Ohlssons underhållande formuleringar ligger framför mig, samtidigt som jag kollar en kommentar av Gideon Levy i den liberala israeliska tidningen Haaretz. Levy  skriver också om ridning. Han hyllar Barack Obama som försöker rida på den demokratiska egyptiska kamelen.
   Dock gillar jag Per T:s sammanfattning: ”Det är en beklämmande balansakt mellan demokratiska principer och strategiska intressen. Men att det gått dithän beror inte minst på väst som i decennier tittat bort när Hosni Mubarak tryckte ner sitt eget folk.
   Sådant straffar sig. Eller för att tala med John F Kennedy: Den som rider på tigern brukar sluta inuti.”

Måndagen 7/11
”Moderata islamister är pragmatiker” är rubriken på dagens debattartikel. Anne Sofie Roald påpekar att Egypten är ett sunnimuslimskt land och att Brödraskapet styrs av lekmän. I det shiamuslimska Iran tog en karismatisk prästdiktator makten. Så blir det knappast i Egypten.
   Sydsvenskans fokus på Muslimska brödraskapet fortsätter.
   Ledarkollektivet skriver om förhandlingarna i Kairo. Muslimska brödraskapet nämns och tidningen framhåller sina farhågor för ”ett islamistiskt maktövertagande med sharialagar”.
   På nyhetssidorna publiceras inte mindre än tre TT-artiklar.

En helt annan sak.
Den växande skaran tillväxtkritiker oroar ledarredaktionen nästan lika mycket som Muslimska brödraskapet. Huvudledaren igår var ett utbrott av nyliberal förfäran inför den tillväxtkritiske professor Tim Jacksons besök på Malmö högskola för att presentera sin bok ”Välfärd utan tillväxt”.
   Och idag skriver Andreas Malm i kulturdelen om David Archers bok ”Töväder” Han citerar inledningen: ”Våra utsläpp har klimateffekter som kommer att bestå längre än Stonehenge.”
   De flesta tillväxtkritiker är hejdlösa optimister och tror att världen kan förändras. Fakta i David Archers bok är så ödesdigra och långsiktiga att man frestas dra slutsatsen att allt redan är för sent. Archer skriver själv: ”Jag kan riktigt föreställa mig hur finansexperterna i tv sitter och skrattar åt hur ovidkommande klimateffekten är. Hahaha.”

Tisdagen 8/11
Ledarredaktionen tiger men

nyhetsredaktionen är intressant.
   Olle Lönnaeus går i en artikel som är mild i ord men skarp i sak igenom västvärldens svek mot demokratin i arabvärlden. I Algeriet och Palestina upphävdes valresultaten när folk röstade ”fel”. USA besegrade Sovjet i Afghanistan med jihadister som återvände för att göra samma sak i Mellanöstern sedan de med amerikansk hjälp  upprättat talibanväldet.
   Nu hoppas Väst och USA att den tidigare säkerhetschefen Suleiman ska bli Egyptens näste president. Det var han som administrerade tortyren av de två svenska egyptierna och tusentals andra..
   Oppositionen nöjer sig inte med löften om reformer från Mubaraks forne säkerhetschef, påpekar Lönnaeus.
   Daniel Rydén berättar att det finns planer att låta Mubarak utöva sitt presidentskap från en klinik i Schwarzwald.
   Ett helt uppslag ägnas Tunisien. Magnus Falkehed redogör för skandalen med den franska utrikesministern Michèle Alliot Marie som ville hjälpa Ben Ali att slå ned revolten genom att skicka fransk säkerhetspersonal. Djupt korrumperad brukar hon använda sig av hans privatjet för familjens solresor. På motsvarande sätt brukar president Sarkozy och premiärminister Fillon sola sig i tortyrens Marocko.
   Ett detaljrikt och levande reportage om Tunisien efter revolutionen får stort utrymme.
   Kulturdelen pryds av ett porträtt av Alaa Al-Aswani, vars regimkritiska bok ”Chicago” Veckobladet rekommenderade i förra numret.
   Men ingenstans syns nyheten att president George Bush tvingas avstå från en resa till Schweiz därför han där riskerar att arresteras för tortyr. Anklagelseakten omfattar 2500 sidor.
   Uppgiften finns i såväl New York Times som DN.

Onsdag 9/11
”Ojämlikhet blir årtiondets stora fråga” skriver Kenneth Rogoff, professor vid Harvarduniversitetet och tidigare chefekonom vid IMF, på debattsidan.
   Klyftan mellan mycket rika och mycket fattiga är en huvudorsak bakom den egyptiska revolutionen. Konkurrensen mellan länder ”begränsar regeringarnas möjligheter att ta ut höga skatter av de välbärgade. Den sociala rörligheten minskas också av att de rika överöser sina barn med privata utbildningar medan de fattigaste i många länder inte ens har råd att låta barnen gå kvar i skolan.”
   ”Länders förmåga att navigera i de ökade sociala spänningar som orsakas av gapande ojämlikhet blir det som skiljer vinnare från förlorare.”
   Sydsvenskan bekymrar sig över den negativa Sverigesbild som Assangerättegången skapar. Men det finns ljuspunkter. En sådan är Yoshihiro Satos uppmärksammade bok ”Swedish paradox” som beskriver hur Sverige skapar tillväxt och många möjligheter för medborgarna genom höga skatter.
   I samma anda presenterade S-kvinnorna igår ett förslag till vårdfinansiering genom skattehöjning ”Mer vård för pengarna och mer pengar till vård”.
   Mats Skogkär avfärdar förslaget under rubriken ”Höjd skatt inget svar.”
   I söndags angrep Sydsvenskan professor Tim Jacksons bok ”Välfärd utan tillväxt” dagen innan han skulle föreläsa på Malmö högskola. Föreläsningen blev en framgång.
   I kulturdelen skriver Ellen Albertsdotter: ”Ämnets angelägenhet vittnade den stora publiken om. Den stora hörsalen var fullsatt sett till såväl sittplatser som golvyta.” Fattiga länder behöver tillväxt men ökad konsumtion i rika länder gör oss vare sig lyckligare eller friskare.
   Nyhetssidorna konstaterar att tisdagens demonstration på Tahrirtorget var den största hittills. Eva Plesner intervjuar några av de gangsters som dödade många demonstranter när de på hästar och kameler red in på torget. Deras vanliga syssla är att lura turister.
   Daniel Rydén fastslår att den egyptiska konstitutionen omöjliggör demokrati. Det är därför  revolutionen är nödvändig!
   Och en pytteliten notis meddelar att Frankrikes premiärminister Francois Fillon var passagerarei Mubaraks privata plan under sin Egyptensemester.
Gunnar Stensson

Därmed avslutar vi två veckors närläsning av Sydsvenskan. Sammanfattande omdöme: ur takt med tiden. Granskningen fortsätter.