När jag läste vänsterpartiets information inför ESF arrangemanget i Malmö kändes det som att det här var nog inget för mig. Ord som gerilla och kamp mot, gör mig bara så trött. Men så kommer man till jobbet och hör arbetskamraterna diskutera veckans TV såpor och det nya kylskåpet som kan producera isbitar till drinken och man morsknar till. Efter att ha läst Sydsvenskan bestämde jag mig för att åka till Malmö och gå med i demonstrationen i alla fall.

Jag och frun, förlåt frun och jag, sökte oss mot Rosengård. Fantastiskt mycket poliser det plötsligt fanns. Strax efter Möllevångstorget förstod vi att tåget närmade sig. En stackars bilist hade fått motorn att koka och poliserna uppmanade honom att omedelbart flytta bilen. Så kom tåget, och det var mäktigt. Efter den inledande fackliga avdelningen kom något grönt, och sedan mycket grönt. Inte vet jag vad det var men det var inga centerpartister. På ett bilflak spelades musik. När de spelade Pink Floyd Another brick in the wall så det rungade mellan husen kunde jag bara inte hålla mig och så var vi med i tåget. Demonstrationen, eller vad det nu var, gungade fram, dansade fram. Det var som ett segertåg. Solen sken över deltagarna och de som tittade på. För mig har musiken alltid betytt mycket. Diskjockyn på bilflaket hade hittat det bästa. London burning, Street fighting man osv. Ja det var en mäktig upplevelse som fick en att tänka tillbaka på Båstad och Barsbeäck.  I de stora manifestationerna finns en kraft som är medryckande. Det kan vara negativt men idag var det upplyftande. Det kändes bra att se alla de unga som tror på en annan och en bättre värld. De har säkert inte de åsikter jag idag har men vad då. Det viktiga är ju att de vågar stå upp för en förändring och inte accepterar, Tänk om de inte fanns någon tro bland de unga. Herre Gud vad vi mådde bra av detta Malmö.

Så var det måndag igen. Cyklade till jobbet, satte mig, startade upp datorn och ....  
Lars-Anders Jönsson