En ny vänster
Jonas konstaterar att de flesta förnyarna är kvar i partiet men fruktar att den intoleranta partiledningens utträngning av dem kan leda till att två vänsterpartier ställer upp i valet 2010, något som han betecknar som en mycket olycklig utveckling.
Han rekommenderar Lars Ohly att bredda partiet som C H Hermansson gjorde på 1960-talet och att släppa in förnyarna i den interna debatten. Men han ifrågasätter huruvida de som idag har makten är beredda att låta honom göra det.
Ny vänster är nödvändig
Till skillnad från Jonas tror jag att uppkomsten av en ny vänster är en nödvändig utveckling för att möjliggöra en realistisk demokratisk vänsterpolitik med stöd från mångdubbelt fler än en fyraprocentig bråkdel av väljarna.
Historiskt har partiet (skp,vpk,v) visat sig oförmöget att frigöra sig från det kommunistiska arvet.
Förnyare försökte reformera det långt innan C H Hermansson breddade det på 1960-talet, men varje gång återvann de konservativa krafterna makten över partiapparaten, oftast med rent byråkratiska metoder.
C H tog ställning för demokratin i Tjeckoslovakien och kritiserade Sovjets invasion 1968. Det kom att undergräva hans ställning så att han slutligen måste avgå.
I slutet av 1970-talet fördes under Lars Werner en strid mot sovjetanhängarna. Den slutade med att de bröt sig ur. Apk blev aldrig mer än en fraktion. Men den paradoxala konsekvensen av att gammalstalinisterna bildade eget var att vpk:s beroende av Sovjetunionen ökade.
Under 1990-talet, då Sovjetunionen kollapsat och Gudrun Schyman var partiledare, breddades partiet politiskt, tog tydligare avstånd från sitt kommunistiska förflutna, utvecklade sin feministiska syn och var mer realistiskt i sin ekonomiska politik. Framgången bland väljarna lät inte vänta på sig. 1998 uppgick väljarstödet till tolv procent.
Bakslaget kom med den reaktionära partikongressen 2000.
Återigen ett "4-procents" parti
I Skåne blev konsekvenserna katastrofala redan i valet 2002. Nu, 2006, har de gamla apk-arna återvänt som faderliga ledare för de unga och partiet utvecklats bakåt till sina traditionella dogmer. Det harvar åter på den fyraprocentsnivå som var normal under 1960-, 70- och 80-tal. Och partiledningen är märkligt oberörd och obekymrad och utlovar stenhård oppositionspolitik.
Jonas konstaterar att makten i partiet nu innehas av personer som motsatte sig viktiga delar av den förnyelse som präglade partiet under det framgångsrika 1990-talet. Och han fruktar att de inte är beredda att stödja Lars Ohly om han försöker bredda partiet.
En annan väg hade varit och är nu åter möjlig. Det visar den danska och norska politiska historien.
Medan skp för femtio år sedan motsatte sig att Sverige tog emot flyktingar efter Ungern-
Vänstern utvecklades på samma sätt i Norge, där Sosialistisk Folkeparti grundades på 1960-talet. Det partiet ingår nu i den norska regeringen. Lars Ohly besökte det i somras för att se hur samarbetet med socialdemokraterna fungerade i förhoppningen att själv få chansen att ingå i en socialdemokratisk svensk regering.
Men det svenska vänsterpartiet kan tyvärr inte jämföras med Sosialistisk Folkeparti. Det har aldrig brutit med sitt kommunistiska arv. Och kommunismens spöke är en återkommande destruktiv gengångare i dess ideologi och praktik.
Dags för den nordiska vägen
Kan den svenska vänstern följa samma väg som de danska och norska partierna? Frågan diskuterades på ett möte i Stockholm med Vägval vänster i februari 2005. En imponerande samling förnyare deltog. Slutsatsen blev att tiden inte var mogen.
Nu är läget annorlunda. Många av förnyarna hade 2005 sina händer bundna eftersom de hade politiskt ansvar för viktiga verksamheter i folkets tjänst i riksdag, landsting och kommuner. De kunde knappast i det läget överge sina mandat och bilda ett nytt politiskt parti. Därför ville de avvakta till mandatperiodens slut.
Inför årets val fylldes vänsterpartiets listor med nya namn. Erfarna, dugliga kamrater ratades, även sådana som hållit sig utanför de interna striderna. Efter nyår är de fria för nya politiska engagemang - och kan förverkliga sina idéer i en ny demokratisk vänster.
Eftersom valet blev en sådan katastrof förlorade dessutom många kandidater sina till synes säkra mandat i likhet med Camilla Sköld Jansson. Camilla är visserligen ingen förnyare, men andra är det. Liksom Sten Henriksson är de djupt kritiska mot partiets nuvarande politik, men uthärdar tills vidare tålmodigt i hopp om en chans att bidra till förändringar inom partiet i riktning mot en demokratisk vänster. Också de utgör en potentiell resurs.
Vänstern har ett ansvar
Moderaterna har tagit makten i landet och kommunerna. I Skåne är Sverigedemokraterna långt större än vänsterpartiet.
Många dugliga vänsterpolitiker med starkt folkligt förtroende befinner sig utanför det politiska systemet.
Det är deras demokratiska plikt att se till att deras kompetens och idéer inte går till spillo utan kommer till nytta i folkets tjänst.
Det är en demokratisk plikt att ge dem möjlighet att i en ny politisk organisation kämpa mot arbetslöshet, för en stärkt offentlig sektor, för nya arbetsformer inom den offentliga sektorn, för en konstruktiv EU-politik, för en stark och radikal miljöpolitik och för en feministisk politik.
Och att bygga upp en stark demokratisk vänster i Sverige.
Gunnar Stensson