Imorgon bär hemmarörd TNT i skötet...
	Blev förra året medlem i flera rälsmuseala sällskap och kollar just nu Gunnar Sandins historik över Inlandsbanan. Nå dess tillkomst och bandelen intill Sveg, i Järnvägsmusei vänners årsbok. Här nåt som fungerar, alltså kartläggning av bygga landetepoken decennierna kring förra sekelskiftet och ett av många uttryck för nostalgin kring ett äldre kommunikationssystem och nog även samhälle. Ett klart fattigare men mer sammanhållet, eftertänksammare - och betydligt rikare på kulturella uttryck. Långt mer mångskiftande, autentiskt och måleriskt samt definitivt mer tragiskt, till vardags åtminstone.    Så i en annan ände av GS's livsprojekt, VB och partiet. Den förra rapsodisk och oförnyad - rikspartiet hårdhänt insnävat organisatoriskt samt utan identitetsavstånd till (s) jämte ängsligt återblickande, i sin radikalism. Partiet i Lund oxå en skotträdd skugga och samma med regionala politiken, distriktet är rakt av självkannibaliserande samt Menander och Internbulletinen DDR-mässiga resp. utan insikt till potentialen. En motvikt till parlamentarismen jämte fraterniserandet med andra partier, saknas särskilt. Vi har fått en vänster utan egentliga visioner och full av räddhåga inför att konfrontera mäktiga samhällskrafter, närmast då konsumtionskapitalismen, ett monster vi själva hjälpt till att barnmorska. Samt i dessa organisationsundergrävande svällande partistödets dagar rätt gott om karriärister eller levebrödssökare jämte speciellt allehanda politiska sekreterare och experter, blekröda kontorsnissar som kompromissar bort vänsterns existensberättigande och strategiska roll, i samhällsbygget.    Nå, föga märkligt då att självaste västliga modernitetsprojektet synes gått i baklås, de självförnyande mekanismerna - alltså främst		liberala generella rörelsen, där vi blott är en avknoppning - tycks satta ur spel. Unkborgerlighet (Fogh) eller kamrersvarianten (Reinfeldt) samt sociala klyftor, nationalism, etnisk segregering och 1800-talsreligion, av olika slag från fundamentalism till messianism håller på att fylla tomrummet sen progressivismens hibernalisering, abdikation - eller rentav kollaps. Framtiden reflekteras ej längre över, knappt ens samtidens karaktär och styrande krafter. Så ser normalt ut innan yx- och vargtider, säger tanklösheten och segervissa bataljoner är ånyo på marsch mot Kabul, nu i Natoregi. Idiotnyttiga Europa säkrar ett alltmer bunkrat Washington, långt borta. Och snart börjar väl skyddsrum åter inventeras samt därefter sandsäckar stapplas längs Stefansdomen i Wien, senare även Westminister i London.    Hur hamnade vi här, kommer då räddhäpna EU-medborgare att fråga sig medan slumpmissilerna med teckenfrämmande hälsningsfraser eller förbannelser, kondensfårar himlen. Samtidigt som folkrika Afrika bortom yttre försvarslinjen "Tripoli" inventeras av regementsorganisatörer från fientliga kultursfärer, med mål slita upp Europas soft underbelly. Rivieran evakueras så sen explosiva gummifarkoster börjar hemsöka kasinostäderna och fraktfartyg med uddalaster tömmer hamnkvarter i Marseille, Genua och Barcelona. Kidnappare mot lösen återskapar gyllene tider i Barbareskstaterna - efter hälften dragits till rekonstruerade kalifatets gemensamma krigskassa.    Tja, fanns ett ödesdigert vägval vi missade nånstans, i vår europeiska indolens?    Nå, med en sexfilig Centralbro samt tre spår in mot City, finnes så ett moraliskt självförsvar... /j
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL