Fortsatt eftersnack
	Var det senaste valet en stor triumf för socialdemokraterna? Ja, det hävdar ju Bo Rothstein, den egensinnige statsvetaren och f.d. ungkommunisten i vänsterns studentklubb i Lund. Han menade i ett inlägg i DN förra veckan att de stora och viktiga segrarna vinner man inte genom att krossa motståndaren utan genom att få denne att ta till sig ens egna värderingar och tänka på samma sätt som man själv. "Det är när man har fått sina motståndare att acceptera den världsbild och det program man står för som man har segrat och det har den svenska socialdemokratin uppenbarligen nu gjort". Ja, det blev ju en tydlig majoritet för de båda arbetarpartierna tillsammans, alltså det nya och det gamla.    Det ligger förvisso en del i det han säger. Man kan ju också lägga märke till att det är få som verkar vara djupt deprimerade eller som ropar att vargen nu har kommit. Jag tycker de flesta verkar ta det hela rätt lugnt. Ett valresultat som bygger på att de nya segrarna ska sköta det socialdemokratiska fögderiets viktigaste inslag: jobben, vård, skola, omsorg bättre än sossarna själva kan man motta med viss skepsis, men utan förtvivlan. Har historien tagit slut? Men visst skulle man kunna vända på det här. Det är nog ingen som skulle vilja hävda att det blev en seger för socialismen. Kanske kunde man i stället säga att det blev en seger för det konsumtions- och klassamhälle (s) har låtit stå kvar och i viss utsträckning stärkt under senare år? Vad som då har segrat är snarast en borgerlig inkomst-, förmögenhets- och maktstruktur som också (s) gjort till sin och då är det därför smärtorna uteblir när borgarna tar över statsmakten.    Det kanske är att gå lite långt. Men det finns i Rothsteins resonemang en sorts underton av att vi har nått historiens slutpunkt och att den stora harmonin nu kan inträda. Ideologiernas död brukar proklameras då och då. Det brukar följas av ett häftigt uppflammande av samma ideologier.    Nej, jag tycker nog inte att valet var en triumf för socialdemokraterna. Sossehatet tror jag är lika levande som alltid och om det är någon som tror att vi alla tycker likadant nu för tiden		kan det räcka med en tur ner till Näset för att kolla in hur grabbarna och flickorna i Vellinge kommun ser på livet och politiken. Fallet vänsterpartiet Som ett avslutande exempel kan vi ta fallet vänsterpartiet. Det är ett parti som framstår väl så socialdemokratiskt som något annat. Våra förslag om 200.000 nya jobb borde förstås sossarna själva ha argumenterat för, men när de nu inte gjorde det fick vi göra det. Det är inget konstigt med det: partiet startades en gång som en utbrytning ur socialdemokraterna av otålighet inför deras långsamhet, men med samma ideal och samma sociala rekrytering. Människor har också under alla år gått ut och in mellan de båda partierna. Vänsterpartiet hamnade tidigt i en förklarlig men inte desto mindre olycklig lojalitetssituation till utvecklingen i ett annat land (Sovjetunionen hette det), men det är vi sedan länge befriade från. Så är alltså läget.    Men huvuddelen av svensk borgerlighet anser sig fortfarande kunna behandla oss som skit i offentligheten. Normal anständighet tillämpas inte mot företrädare för vänsterpartiet. Det finns inte en svensk ledarskribent som inte har ett halvt dussin goda vänsterpartister bland sina bekanta eller som inte respekterar ett antal kvalificerade och kompetenta vänsterpartister i det offentliga eller yrkesmässiga livet. Men när det gäller vårt parti kan man säga vad som helst. Att det är så kan man lättast iaktta om man följer Sydsvenskans eller DN:s ledarsidor någon månad.    Det brukar ta formen av en eller annan dumkvick kommentar. Som denna torsdag då detta skrives. Det är apropå Jonas Sjöstedts utmärkta DN-artikel om vänsterpartiet där han konstaterar att sverigedemokraterna är ett betydligt större parti än vänsterpartiet i Skåne. Så är det ju och det är en skam för oss i Skånevänstern och en god anledning att byta ut det gäng som misskött Skånes v-distrikt. Men vad Sydsvenskans ledarskribent har att säga är: "Inget gott som inte har något ont med sig". Jag antar att det anses jävligt fyndigt i huset på Segevång. Det är ju för väl för liberalerna på Sydsvenskan att det gick så illa för vänsterpartiet. Då är det säkert lätt att bära att sverigedemokraterna, partiet som inte behövs i Vellinge, nådde stora framgångar. Lucifer
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL