Jonas Sjöstedts brev från fjärran
Men det blev inte Jonas eftersom Camilla Sköld Jansson gjorde tummen ner för honom, varefter bland andra valberedaren Vilmer Andersen från Skåne verkställde petningen. Detta har klart framgått av både en debatt i Flamman och ett tevereportage.
Kanske är det med bister tillfredsställelse som Jonas konstaterar i DN nu i veckan att väljarna i Jämtland ratade Camilla S J och att partiet led sina största förluster i Skåne. Ungefär samtidigt som han lämnar EU-parlamentet för att en tid slå sej ner i New York. Jonas kommer att befinna sej långt från både Sverige och vänsterpartiet.
Ständigt denne Lenin
Därav rubrikens "brev från fjärran". Finsmakarna har säkert redan noterat att det alluderar på en känd text av Vladimir I. Lenin.
Känd? De nytraditionalister som nu har ledningen och makten i vänsterpartiet brukar neka till alla beskyllningar om leninism, och det är nog så att många av dem inte har läst en rad av Lenin. Men det finns ett arv från densamme som hänger kvar med många trådar. Tydligast är det kanske i synen på partiet. Det parti som enligt Ohlys käcka paroll trots nederlaget nu ska ta ledningen för en bred motståndsfront mot borgarna. Och det parti som upphöjer sej till fetisch. Med det synsättet är en framkuppad kandidat mer legitim än en medlemsnominerad och väljarkryssad, och en uppsättning halvkända riksdagsledamöter kan helt sonika bytas ut mot okända och oprövade kandidater.
Die Partei hat immer recht. Satsen blir inte sannare för att Brecht stämde in i den. Och förresten tog han omsider i handling avstånd från den.
Jonas och America
Detta är en av de punkter där Jonas Sjöstedt kritiserar vänsterpartiet i sin debattartikel, att "knappt någon annan vänsterpartist än Lars Ohly har varit riktigt känd bland väljarna i valrörelsen". Något liknande sa America Vera-Zavala på ett internt valupptaktsmöte i Lund nu i våras, att vi borde se det som en styrka att ha välkända företrädare och kanske rentav luckra upp vår negativa syn på personval.
Det räcker med ett enda exempel på detta, ett som också Jonas nämner: vänsterpartiets
Katastrofkommission?
Jonas Sjöstedt inleder artikeln med att konstatera att vänsterpartiet gjorde ett katastrofalt val och har förlorat ungefär en tredjedel av väljarna för andra valet i rad. Med det perspektivet avlägsnar han sej från partistyrelsen, som på sitt möte i den gångna helgen (enligt tidningsreferat) sa att det inte var något större fel på vare sej partiets budskap eller dess valrörelse. Felet var att Persson inte ville peka ut v (och mp) som regeringsparter, att det blev ett "presidentval" som drog bort uppmärksamheten från de politiska frågorna och att väljarna felaktigt uppfattade partiet som fortsatt splittrat.
Det ligger något i det senare. Jonas påstår visserligen att de flesta "förnyare" är kvar i partiet, och det är säkert så att många sådana har kontaktat honom i valrörelsen, men på den senaste kongressen var ju uppslutningen stor bakom Sköld Jansson/Ohly-linjen. Men väljarna ser längre och har därmed mera rätt. Och lokalt bevisar själva existensen av demokratisk vänster att något är ruttet i Camillas och Lasses parti.
Kanske blir detta den stora skiljelinjen ett slag framöver. "Förnyarna" kommer att kräva en katastrofkommission, (ny)traditionalisterna kommer att säga att det viktiga inte är att vinna utan att kämpa väl. Ja, detta har redan sagts av t.ex. Daniel Sestrajcic, valledare i Stockholm och med ett känt förflutet i Skåne.
På vit häst?
Det finns nog de som hoppas att Jonas Sjöstedt ska rida in på en vit häst vid nästa partikongress och frälsa vänsterpartiet - den roll som man i ett annat parti ser för en annan EU-politiker, nämligen Margot Wallström. Låt oss tills vidare vara en smula pessimistiska. Demokratisk vänster vann ingen stor framgång i Lund även om man kom in i kommunfullmäktige. Tio procent för Solidariskt Uddevalla imponerar egentligen inte eftersom mp inte hade egen lista. Kanske är det så att allmänheten håller på att tappa intresset för vänstern som helhet, både traditionalister och förnyare.
Låt oss ända ta Jonas uppmaning på allvar, analysera valresultatet ordentligt och föra en självkritisk debatt. Inte minst resultatet i Lund ger anledning till detta.
Gunnar Sandin