"Hej hå, hej hå, hej hå vi till vår gruva gå!"
	Vad kunde väl vara politiskt lämpligare att spela för de vänstermusikanter som i somras hade läger mitt i Bergslagen än en käck gruvarbetarsång? Å andra sidan: är det verkligen ett potpurri på Walt Disney-melodier som vänstern ska spela? Vad skulle den socialistiske musikteoretikern och -praktikern Hanns Eisler ha sagt?    Eisler skrev visserligen att progressiva musiker kan spela opolitiska eller till och med politiskt tvivelaktiga stycken som är musikaliskt utveckland, förutsatt att det sker inom lyckta dörrar. Men han författade också essän "Über die Dummheit in der Musik" som bland annat var en uppgörelse med diverse musikaliska banaliteter och klichéer, och såna var det gott om i det aktuella potpurrit - för övrigt arrangerat av en japan, vilket illustrerar att den mest slagkraftiga "världsmusiken" är den som ingår i den globala Coca Cola-kulturen. Befogad nostalgi Nu ska det till (den mycket kompetenta och sympatiska) dirigentens försvar anföras att hon också lät oss spela Jacob de Haans "The Blues Factory", skriven "till minne av den försvinnande textilindustrin i Eibergen". Man ska kanske inte vara så ledsen för att låglönejobben flyttar bort från Europa men nostalgi är tillåten inför de lokala kulturer som upplöses och medkänsla inför de människor som drabbas är rimlig. Samma dubbla känslor må man hysa inför det svenska rostbälte som lägerorten Skinnskatteberg tillhör, med dess avrivna fabrikstomter, tomma lägenhetsfönster och övervuxna stickspår, arbetslöshet och folkminskning.    Ett par grannkommuner är åtminstone ännu (vi får se hur det går i valet) vänsterpartiets starkaste fästen landet. Man hade väntat sej att åtminstone ett litet kommando skulle skickas ut en appellspelning i Fagersta eller Norberg, särskilt som lägret arrangerades av "Nordpoolen", av Blåsorkestern (v) i		Stockholm vilken inte, som sin motsvarighet i Lund, har börjat lossa på partibanden, och av kören "Trots allt" som invigde samma partis förra kongress. Men nej, här spelades och sjöngs enbart till intern uppbyggelse.    Det var alltså inte politiken som hade bestämt lokaliseringen utan komforten. Det är skönt för musiker som obevekligt är på väg att bli medelålders plus att slippa slippa tält eller sovsalar och potatisskalning, och möjligheten att hitta rum för privat övning är en uppskattad lyx. Vädret var strålande och badsjön varm, det var trevligt att än en gång få träffa alla gamla bekanta och stororkestern har aldrig förr klarat så svåra stycken. Men … Finns framtiden? … men frågan är vad det ska bli av dessa sympatiska kvarlevor från sextitalets vänsteruppsving. Finns det oprövade vägar bort från ceremoniellt framförande av slitna symbol- och markörmelodier, från att assimileras i musikens stora opolitiska mittfält? Går det att hitta andra ungdomar än de som har familjeband till den äldre generationen? Frågorna verkar lika angelägna i Stockholm som i Lund och Köpenhamn. Lägret i Skinnskatteberg gav inget svar.    Kommer det inget får vi finna oss i att en generation så småningom försvinner utan att efterlämna något direkt arv. Men vi är inte döda än, och vi har våra rika minnen att vårda. Kjell Westling, musiker i bland annat Gunder Hägg/Blå tåget, gästade lägret en kväll, berättade en smula trevande och spelade en väldig massa toner på flera olika instrument. På båda sätten underströk han framgångsrikt hur folkmusiken, både svensk och annan, var ett så viktigt och befruktande element i proggmusiken.    Och det blir fler vänstermusikläger. Stafettpinnen finns nu hos Sydpoolen och därmed Lund. Gunnar Sandin
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL