En pressgranne
	Vi har sagt det förr och upprepar det gärna: Lund är den största kommunen i landet som saknar en egen daglig tidning. Sydsvenskan - en gång av Stig Ahlgren kallad "den skånska börds- och penningaristokratins hus- och stallorgan " - har kommit en bit på väg sen dess. Med Arbetets nedläggning fick tidningen närmast en monopolställning och den måste naturligtvis granskas. Veckobladet har av och till gjort det och det kan vara dags igen för några kommentarer. Uppkäftigare Lundasidor Om vi börjar med Lundasidorna, så är det naturligtvis enklast att så här års när scillorna blommar i Holmbergska parken ägna några varma tankar åt Jan Mårtensson. Hans lördagskrönikor saknas förvisso fortfarande liksom hans kommentarer från kommunfullmäktige. Jan Mårtensson var en god liberal och hans värderingar var inte våra, men han brydde sig verkligen om Lund och ville allt till det bästa.    Ändå måste det sägas att Mårtensson, lokal president för Rotary, kanske var lite väl integrerad i staden med alltför nära band till de makthavande för att fullgöra uppgiften att kritiskt granska vad som hände. Där har Sydsvenskans lokalredaktion spottat upp sig sen dess. Det är svårt att föreställa sig att vårens granskning av lundaprofessorernas extraknäck och dubbla jobb skulle ha publicerats på Mårtenssons tid. Magnolierna blommade, studentsångarna sjöng, spexarna spexade och allt var lugn och harmoni. Den idyllen har nu spräckts och det är rimligen bara början på en mera intensiv bevakning. Universitet borde vara en nästan outtömlig källa till nyhetsstoff. Alltså: bra jobbat av lundaredaktionen, mer sånt!    Mera allmänt har vi hört folk utanför Lund som säger att Sydsvenskan på nyhetsplats har en mycket mer öppen attityd än förr och att den täcker ett bredare spektrum av regionens liv. Det ligger nog lite i det, men det är svårt att precisera. I varje fall skulle det väl vara ett tecken på att Arbetets frånfälle har krävt att man breddat sig. Det kan finnas idealistiska inslag i det, men viktigast är nog de rent tidningsekonomiska faktorerna: tidningsmarknaden är alltid hård och Skånskan lurar förstås i vassen. Nya Ohlssöner? Ledarsidan dominerades i många år av Per T. Ohlsson, här inte sällan kallad Wing Commander "Pete" Ohlzon, en själsfrände till Arthur "Bomber" Harris, Dr Strangelove m.fl. Per T. har lämnat den politiska redaktionen		sedan dess och får väl sägas ha tappat en del av stinget. Men han är bra påläst när han skriver och lämnar i regel litteraturreferenser till sina söndagskrönikor och det är efterföljansvärt.    Det plågsamma är att hans gamla anda tycks leva kvar - inte hos hans efterträdare Heidi Avallan, som jag tycker går att leva med - utan i den yngre uppsättningen ledarskribenter. Med deras insatser intar Sydsvenskans politiska redaktion tillsammans med Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet fortfarande en ledande position i den svensk bombhögern. Cheneykramare Låt mig ta ett exempel. I måndags ägnades Sydsvenskans (osignerade) huvudledare åt vicepresident Cheneys tal för en NATO-konferns i Vilna, Litauen. Cheney var på rundresa till den serie länder som ingår i NATO:s inringande av Ryssland - han fortsatte sen till Kazakstan och Azerbadjan. Det är väl känt vilken ödesdiger roll Cheney spelade för det folkrättsligt olagliga kriget mot Irak. Nu tog han till en retorik som kan sägas vara ett försök att provocera till ett återupptagande av det kalla kriget. Kommentatorer runt om i världen har sett med tvekan och olust på hans tal och jag har inte sett någon som ställt sig helhjärtat bakom. Undantaget är Sydsvenskan. Här får kommentaren rubriken "Väl rutet om Ryssland" och den enda kritik som framkommer är att han har dröjt för länge med att "tala klarspråk". Det handlar t.ex. om följande. Den ryska regeringen har lagt vissa band på flödet av utländsk finansiering av s.k. frivilligorganisationer. I Sverige är den typen av utländsk politisk finansiering belagd med straff och man kan faktiskt förstå att den ryska regeringen kan ha synpunkter i ärendet efter att ha sett vilken roll CIA spelat i Jugoslavien, Georgien, Ukarina och Vitryssland. Men Cheney är upprörd över den bristande demokratin. Varpå han far till Kazakstan och Azerbadjan och inte säger ett hårt ord om deras minst sagt bristande demokrati. Men de har oljeavtal på gång med USA.    Jag ska inte fortsätta, men de senaste veckornas ledare om Hamas i Sydsvenskan är inte heller några lysande exempel på respekt för demokratin. Det är trist att det är på det sättet. Det har hänt förr: under Vietnamåren hörde Sydsvenskan till de mest förstockade. Det nuvarande är förhoppningsvis inget evigt tillstånd, men det är tröttsamt så länge det varar. Vi återkommer när det händer något. Lucifer
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL