Aktuellt om krigsmakten
	Jag har just läst en memoarbok av Carl Björeman, "Soldat och general under kalla kriget", med underrubriken "Vi hade en gång en försvarsmakt". Carl Björeman var generalmajor och militärbefälhavare i Kristianstad och ansvarig för försvaret av södra Sverige under 1980-talet. Det är ingen dålig bok, om än inte riktigt spännande. Björeman är bondpojke från Östergötland som kom in i det militära under beredskapsåren. Han är en av dem som gått "den långa vägen" - med bas i sexårig folkskola gick han arméns underofficersskola, försvarets läroverk etc. Det är en bakgrund som gav honom perspektiv och hindrade honom från att fastna i de värsta dåligheterna. Så här citerar han en officerskollega:    Vid ordet skål skulle man höja glaset till tredje knappen. Vid ordet kvinna skulle man känna sig lätt charmerad. Vid ordet socialdemokrat skulle man säga: Fy Faan! Se där i ett nötskal 1930-talets officersuppfostran. Många bandvagnar blev det Björeman är förstås positiv till den demokratisering av försvaret som skedde under beredskapsåren, Men längre räcker det inte: vänsteropinionen under 1970-talet har han ingen förståelse för, han är påfallande konventionell i sin världsuppfattning Vad boken ger är en bild av den strid på kniven som försiggick mellan försvarsgrenarna och där ingen, inte överbefälhavaren och inte regering/försvarsminister, klarade av att se till helheten. Hela 80-talet gick utvecklingen i en riktning: allt dyrare grejer, allt större militär byråkrati, allt mer traktamenten och allt mindre övning. Läget var ganska illa under det sena 1980-talet och Björeman var en av dem som offentligt påpekade detta. När kalla kriget var slut 1989 hade Björeman avgått. Men låt mig erinra om vad som hände sen: över hela världen skars militärutgifterna ner, nu skulle den sk. fredsdividenden falla ut. Jo, men inte i Sverige, här ökade militärutgifterna. Försvarsminister Björk i regeringen Bildt köpte hundratals Leopardstridsvagnar från Tyskland och otroliga mängder bandvagnar ur DDR-förråden. Bra grejer, men det var sanslöst att köpa dessa mängder. Och värsta av allt: JAS bara rullade på. Redan Viggen-projektet på 60-70-talet påvisades vara en fruktansvärt dyr historia som vi hade mått bättre utan och JAS blev sju resor värre. I Sverige steg de militära utgifterna under 1990-talet samtidigt som regemente efter regemente, brigad efter brigad, lades ned. Därmed är vi framme vid dagens situation. I torsdagens tidningar är nyheten att ÖB anser sig inte behöva 70 JAS-plan och föreslår att de säljs eller skrotas. Lågt räknat har de kostat 20 miljarder. En sanslös beställning Låt oss då först erinra om att senaste JAS-beslutet fattades 1997, åtta år efter murens fall och med ett svenskt försvar som var i upplösning. Då beställdes ytterligare 64 plan utöver de 140 som redan beslutats. Nu säger försvarsutskottets ordförande, Eskil Erlandsson ( c ) att det var hotbilden som krävde detta, vilket är rena löjan. Det fanns ingen hotbild 1997.Vad det handlade om var borgarnas och socialdemokraternas gemensamma rädsla för storindustrin och ovilja att se sanningen i ögonen. JAS har från början till slut varit en gigantisk kapitalförstöring, ett tekniskt, kommersiellt och militärt misslyckande. Ibland låtsas man som om militära projekt av den här typen skulle ge en väldig massa sidoeffekter som kommer det civila samhället tillgodo. Det är nonsens i det här fallet, JAS har bara sysselsatt ett antal tekniker som kunde ha		gjort andra och nyttigare grejer, t.ex. vindkraftverk, tåg eller helikoptrar.    Det här handlar också om regeringens och försvarsdepartementet ohyggliga svaghet. Här skaffar Finland sådär 40 F18, Danmark och Norge ungefär 40 F16 vardera. Men den svenska försvarsledningen kräver och får 204 JAS-plan och dessutom egenutvecklade, med inbyggd profitgaranti för Saab och Wallenberg. Förr fanns det åtminstone finansministrar som kunde säga nej till sådant. Vad bör göras? Vad bör då göras? Mycket riktigt är folkpartiet ute och vill skänka planen till NATO (de baltiska staterna). Det är bara uteslutet, vi har fan inte avstått 20 miljarder av våra intjänade pengar för att stötta NATO. Jag föreslår att man säljer tillbaka till Saab och tackar för den här tiden. Saab ligger och lurar och vill bygga förarlösa flygplan och höll på att få en miljard till det (och fick det förmodligen också, genom en bokföringsfint). Det är dags att göra slut med Saab.    Borgerliga tidningar som Sydsvenskan som stött JAS-besluten talar nu milt beklagande om en JAS som en gökunge. Det räcker inte. Av socialdemokrater och borgare borde krävas ett offentligt uttalande med innebörden: ja vi hade fel så sent som 1997, vi borde ha förstått bättre och vi ber om ursäkt för att vi slösade bort dessas väldiga summor av offentliga medel. Vi är beredda att visa vår ånger inte bara i ord utan också i handling genom att varje riksdagsman i våra led som röstade för JAS lägger en månadslön +traktamente i en kassa tillfallande det allmänna. Förresten borde det ökas till en årslön, så att det känns och att de inte gör om det. Tidningar som Sydsvenskan skulle kunna åläggas att de ut en löpsedel med texten "vi hade fel"    Vänstern då, är vi utan skuld? Nej, vårt fel är att vi inte intresserat oss tillräckligt. Huvuddelen av vänstern har bara avvisat allt som har med militärt försvar att göra, en reaktion som i och för sig är förståelig med tanke på mänsklighetens allmänna lidanden genopm krig och elände. Men försvar och våldsanvändning kan ibland vara motiverat och då måste man försöka se nyanserat på olika inslag. Ett svenskt folkligt förankrat försvar med starka inslag av kris och katastrofberedskap och uppbyggt för fredsbevarande ändamål är t.ex. värt att stödja. Om vänstern hade visat tydlig förståelse för sådant hade vårt avståndstagande till dumheter som JAS-projektet vägt tyngre. Försvarsmakten blir en krigsmakt Alltså, i jämförelse med JAS-entusiaster förefaller en traditionalist om Carl Björeman ganska sympatisk. Han verkar rentav växa i civilkurage på sin ålders höst, inte olikt de pensionerade generaler i USA som kritiserar Bush. Björeman gör det genom att erinra om att det vi länge har kallat "försvarsmakten" tidigare kallades "krigsmakten". Men, tycks han mena, nu håller det på att vända. Uppgiften att försvara landet har fallit tillbaka. "I stället utvecklas - under förevändning av att skapa förmåga till 'fredsframtvingande insatser' i främmande länder - återigen en krigsmakt."    Det är en stillsam om än i sak skarp formulering, avgiven i ett ögonblick när det svenska försvaret är i ett absolut bottenläge. Samtidigt överväger man att köpa tre jättelika transportplan för en miljard vardera för att kunna skicka pansarfordon med flyg till halva världen. Ibland är det inte så dumt att läsa vad gamla generaler tycker. Dagens fråga är alltså: hur ska vi få Sveriges riksdag och regering att förstå vilka dumheter man är på väg att ge sig in i? Lucifer
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL