Man blev upprörd när man i DN (060404) läste om hur tyska raslagar tillämpades i Sverige på 30-talet. Rasblandade äktenskap förbjöds och svenska domstolar fick i uppdrag att upplösa äktenskap mellan judar och arier. Men egentligen skall man inte bli förvånad. Rasismen var officiell svensk politik redan på 20-talet, långt innan Hitler kom till makten. Följande står att läsa i ett dokument som den 31 december 1929 på Stockholms slott undertecknades av dåvarande försvarsministern i den Lindmanska regeringen, generalmajoren Harald Malmberg:
   "Det är i folkets rasegenskaper som vår förmåga och kraft ytterst bottna. För en nation är bevarandet av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken. Nationens kraft, välstånd och kultur bero därav. Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk. Det kan betyda kulturell och ekonomisk tillbakagång. Rysslands och Balkanhalvöns folk hava exempelvis i betydlig grad varit utsatta för ogynnsam rasblandning, vilket i sin mån kan förklara dessa områdens efterblivenhet".

Ingick i soldatinstruktionen
Denna deklaration ingick i Soldatinstruktion för det svenska försvaret, årgång 1930. Den svenska försvarsmaktens enda krigscenario torde vid den tiden ha gällt Sovjetunionen. Förmodligen tänkte man att det skulle underlätta för svenska soldater att skjuta på

ryssar för att döda om motståndarna kunde betraktas som några efterblivna stackare. Att behöva rikta gevären mot rasbröderna i Tyskland ingick nog inte i våra generalers fantasier.

Myrdals ursäkt
Rasismen var bara en sida av den elitism som var förhärskande inom de övre samhällsklasserna på den tiden. Den kunde ta sig olika uttryck. En annan svensk minister, Gunnar Myrdal, skrev i sin ungdom ett brev till sin kära Alva där han förklarade varför han besökt en prostituerad kvinna: "Det intellektuella intresset att få experimentera med en människa" samt "självkänslan att kunna kuva en liten varelses vilja intill absolut förintelse".
   Elitismen har fått en renässans i Sverige under de senaste decennierna. Topparna inom näringsliv, departement och statliga verk anser sig vara så mycket "mera värda" än vanliga människor att de är "förtjänta av" konsumtionsnivåer som kan ligga hundrafalt över medelinkomsttagarens. De klagar över att vanligt folk inte förstår sitt eget bästa när dom protesterar mot "nödvändiga anpassningar" till den globala utvecklingen. Demokratin i västvärlden verkar vara på glid mot meritokrati och oligarki. Hur länge dröjer det innan eliten börjar tycka att den representativa demokratin enbart är ett besvärande hinder för social stabilitet och ekonomisk utveckling.

Erik Kågström