På ABF-huset i Stockholm presenterades den 22/3 en antologi med namnet Vägval Vänster. Anders Rosén som till vardags är rektor på Skeppsholmens folkhögskola har varit redaktör. Anders inledde med att förklara varför boken blivit till. Vi som undertecknade ett upprop inför V-kongressen 2004 och sedermera bildade föreningen Vägval Vänster anser att det finns ett tomrum i svensk politik. Människor som kallar sig förnyare/frihetlig vänster eller liknande har inget parti där de känner sig riktigt hemma. Många gånger sneglas på de nordiska vänsterpartierna där det till verkar gå lättare att kombinera rättvisa med miljöambitioner och feminism på ett kreativt sätt så att de olika perspektiven befruktar varandra. En sådan utveckling kan bara ske om det finns en fri arena för samtal. Huvudsyftet med Vägval Vänster som förening och med utgivande av antologin är att vara denna arena där de nytänkande vänstersamtalen kan föras. Ömsesidig respekt och nyfikenhet på vad andra har att tillföra ska prägla diskussioner. Det senare är knappast fallet i det vänsterparti de flesta av oss tillhört eller i vissa fall fortfarande är aktiva i. Den oförsonlighet som ofta råder de olika vänsterinriktningarna emellan gynnar oftast motparten – något som bör stämma till eftertanke med tanke på det stundande valet i höst och hotet om ett borgerligt maktövertagande.

Anders Ehnmark
Efter Anders Roséns inledning följde först några korta författarpresentationer. Anders Ehnmark var lika vältalig som vanligt och förklarade att vänsterns största problem är dess minnesförlust. Han vill återknyta till vänsterns idéutveckling under 1800-talets första hälft. Då koncentrerade man sig på det önskvärda, dvs att skapa olika mer eller mindre attraktiva utopier som förklarade hur människor skulle kunna leva i harmoni med varandra och med den natur vi ytterst är beroende av. De utopiska socialisterna avlöstes av vänstertänkare som koncentrerade sig på det som var möjligt. Marxistiska analyser av olika ekonomiska förhållanden är kanske nödvändigt men inte alltid de bästa för att inspirera människor till politiskt engagemang för att göra tillvaron bättre.

Johan Lönnroth
Johan Lönnroth gjorde enligt mitt förmenande ett av sina klokaste inlägg på länge (och det vill inte säga lite). Han förklarade på ett sparsmakat och lättförståeligt sätt hur de könsrelaterade löneskillnaderna kan avskaffas på ett realistiskt sätt. Gudrun Schyman satt i publiken och lyssnade uppmärksamt. Hon hade säkert nytta av det hon hörde; Fis valplattform offentliggjordes dagen därpå med avskaffande av lönediskrimineringen som första punkt. Johan ifrågasatte det rimliga i de flesta ekonomers prognoser för en stor privat konsumtionsökning i Sverige. ”De flesta av oss behöver inte fler mobiltelefoner, nya bilar eller mer mat.” Med inkomstrelaterade avgifter inom äldreomsorg och andra ställen det kan passa skapas ett ekonomiskt utrymme för att öka lönerna i de kvinnodominerade yrkena. Kombinerat med att öka andelen obetalt omsorgsarbete för männen så kan verkliga steg mot ett jämställt samhälle tas.

Anders Rosén
Anders Rosén berättade om sitt eget bidrag i boken. Hans politiska rötter finns bl a i fredsrörelsen. Går det att skapa övernationella demokratiska strukturer frågar han sig mot bakgrund av de globala utmaningar vi står inför. Tidigare hade det kanske gått att tro på att nationalstaterna

Margó Ingvardsson
Margó Ingvardsson talade utförligt om den åldersdiskriminering som präglar dagens svenska arbetsmarknad. Väldigt många har tvingats lämna arbetskraftkollektivet mot sin vilja då allt högre krav på flexibilitet och hög arbetstakt ställs. Margó menade att trygghetslagarna för de som lyckas hålla sig kvar hindrar andra från att hitta ett jobb som passar dem. Hon förespråkade trygghetssystem som följde individen och inte arbetsplatsen.

Karin Svensson Smith
Slutligen fick jag tillfälle att förklara vad jag tror är en av de väsentligaste förklaringarna till att den faktiska miljöbelastningen – trots all retorik om hållbar utveckling – ökar. Ekonomisk tillväxt anger de flesta politiska partier vara ett överordnat politiskt mål. Mer tillväxt har hittills betytt längre resor, större bostäder, fler prylar etc. Men tillväxtens avigsida i form av mer klimatgaser, växande avfallsberg, rovdrift på ändliga naturresurser är ju anledningen till att den nuvarande utvecklingen inte är hållbar! Sedan Riokonferensens (1992) koncentration på ekologisk hållbarhet har ytterligare dimensioner hängts på: social, ekonomisk och kulturell hållbarhet. Uppdelningen i flera dimensioner leder vanligtvis till att dessa inbördes räknas som jämställda. I takt med varje ny utvidgning har begreppet tappat kraft. Det finns dock en viktig skillnad mellan den ekologiska dimensionen och andra varianter av hållbarhet. De förändringar som klimatpåverkan och annan miljöbelastning medför är oftast av irreversibel karaktär. Utrotade växt- och djurarter återuppstår inte. Åkrar som blivit saltöknar är milt sagt svåra att återställa. Rent dricksvatten kan svårligen ersättas av något annat. Men vare sig riksdagen eller andra politiska församlingar förmår att ens med kvalificerade majoriteter att ändra naturlagarna. Därför bör hållbarhet definieras naturvetenskapligt och utgöra en gräns för de ekonomiska, sociala och kulturella dimensionerna. Solidaritet har alltid varit vänsterns honnörsord. Att ställa om till ekologiskt hållbar utveckling är detsamma som att visa solidaritet med kommande generationer.

Är du nyfiken och vill läsa mer? Boken innehåller också många andra spännande bidrag av teoretisk och praktisk natur. Boken kan köpas av mig (varje medförfattare ska i sann småföretagaranda sälja en trettondel av upplagan var) för 60:- Skicka ett mail till karin.svenssonsmith@riksdagen.se eller ring 0703/43 95 15 så fixar jag en bok.
Karin Svensson Smith