Lokalt över Lund och Kävlinge
	Det är dags att vara lokal här i krönikan, tror jag. Och då vill jag börja med att säga att Kävlinges sak är vår. Jag ser i morgontidningen att Kävlinge nu ska införa legitimation på återvinningscentralen. Sedan i onsdags måste man kunna visa upp ett besökskort som styrker att man bor i kommunen. Så nästa gång man står där med sin avbarrade julgran eller några batterier och har tänkt sig att bespara sin ursprungskommun kostnaderna för dessa genom att snika in och deponera dem i Kävlinge, så är det stopp. Ett avbräck förstås, men man kan ju förstå omsorgen om kommunens ekonomi. Gatuchefen i Kävlinge säger som det är: "Folk från andra kommuner slänger saker på vår återvinningsgård. Det har vi fått betala för." Ja, desto större prestation av Kävlinge att ha en av landets lägsta kommunalskatter, egentligen bara bräckt av Vellinge och Danderyd. En del skulle kanske kalla Kävlinge kommun småskuren, men det är fel. Uppmärksam och kostnadsmedveten är orden. Sporten Jag sitter och tittar i torsdagens tidningar och betraktar den frikände Percy Nilsson, Malmös räddare, mannen som socialdemokraterna i Malmö tänker skänka några hundra miljoner. Som gentjänst har Percy lovat att bygga en ishockeyarena ute i Hyllie.    Det är sådant som lyser upp tillvaron så här i marsvintern. Man blir helt enkelt glad över att inte bo i Malmö och behöva bekymra sig över Percy och Ilmar Reepalu. I stället kan man glädjas över Nilssons muntra uppsyn. Jag har alltid tyckt att han skulle passa som skådespelare i ett folklustspel i Pildammsparken. Brukar det inte i de pjäserna finnas en roll som en småsupig och glad man som står lite under toffeln för sin ampra hustru? Komplediga läkare i uppror Jag läser att det är uppror bland läkarna i Mellersta Skåne. Man vill att hälso- och sjukvårdsdirektören ska sparkas. Hon har fattat beslut som är klåfingriga och stelbenta. I stället har läkarna bestämt ett möte med den borgerliga Alliansen för Skåne. Den senare är det glada gäng som körde Skånelandstingets ekonomi i botten för åtta år sen och som nu förväntar sig att få upprepa det.    Vad det handlar om är som vanligt läkarnas arbetstider. Andra kategorier i vården, t.ex. sjuksköterskor, har reglerade arbetstider med schemalagd natttjänstgöring etc. Så icke läkare. De har sina jourer, får betalt i form av ledig tid då de kan jobba ännu mer och få		ännu mer tid etc. varpå de till slut kan vältra sig i pengar eller ledighet. Det händer nästan aldrig att någon ifrågasätter detta system - om man gör det kan det bli läkarstrejk och det vill ingen ha.    I torsdagens Sydsvenska säger ST-läkaren Nina Sundvall: "Vi avgör själva hur långa arbetspass vi klarar av". Tja, det kanske vore något att föra in på fler håll - på byggen, inom industrin, i skolan? Åttatimmarslagen var kanske ett misstag? Ordföranden i Mellersta Skånes läkarförening Lars Nevander uttalar apropå föreningens krav : " Om det inte räcker gör vi arbetstiderna till en valfråga." Jag skulle vilja utbrista: Äntligen! Vi tar det som ett löfte! En nöjd partiförening Slutligen Lund där det är det tydligen kan bli många vänsterpartier i höstens val. Vad ska man göra? Själv ligger jag lågt, i en sorts inre emigration från politiken, men jag stannar än så länge i vänsterpartiet. Jag står fast vid min tidigare diagnos: det här är i första hand en generationsstrid. Men då inte främst i någon åldersmening utan genom att olika generationer har olika erfarenheter bakom sig. Idémässigt kan jag inte se att det går några större skiljelinjer mellan fraktionerna och inte heller i sakfrågor. Ta t.ex. vänsterpartiets ställningstagande till Cuba. För mig är det självklart att Cuba har givit och ger avgörande bidrag till bättre förhållanden för världens fattiga miljoner och därmed för oss alla. Då tänker jag inte låta Cubas brister, t.ex. vad gäller yttrandefriheten komma i vägen för den grundläggande solidariteten med landet och jag finner vänsterpartiets politik på den punkten feg. Är jag förnyare, kommunist, vänsterextremist, högeravvikare? Man blir ibland trött på de schablonartade föreställningarna om vilka åsikter man har och vilka läger man förmodas tillhöra.    Nej, många av problemen ligger nog på ett person- och maktplan. Jag var på vänsterpartiet i Lunds årsmöte och häpnade när jag såg ordf. Reganders uttalande om att nu rådde det lugn och harmoni. Detta efter ett möte där en majoritet på samma sätt som de senaste tre åren stängde ute en äldre generation från inflytande ända ner till posten som revisorssuppleant! Jag har inget behov av att se arkitekterna bakom kampanjen mot Karin Svensson-Smith i förra valrörelsen rulla sig i säck och aska, men jag skulle behöva se någon sorts tecken till sjävkritik eller självinsikt hos den styrande gruppen. Här har de i Lund på några år kört en av landets bästa och mest aktiva vänsterpartiföreningar i botten med ständigt minskande medlemsantal och allt sämre aktivitet. Hur kan de vara så nöjda? Lucifer
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL