De nya rövarbaronerna
Det talas och skrivs mycket om de svenska börsbolagens stora vinster under senare år. Därför blir man häpen när man ser de verkliga siffrorna (SCB Nationalräkenskaper 1993-2004).
Från 1993 till 2004 har förädlingsvärdet i det svenska näringslivet ökat från 1 034 miljarder till1 681 miljarder. Under samma tid har vinstdelen i kronor bara ökat från 321 miljarder till 382 miljarder d v s med 19%, medan lönedelen (inkl. sociala avgifter) ökat med 75%. Samtidigt vet vi att klyftan mellan arbetares och tjänstemäns löner ökat. Det kan alltså inte vara arbetarnas löneökningar som lett till att lönedelen ökat så mycket. Det enda som kan få ekvationen att gå ihop är att direktörslöner, bonusar, aktieoptioner, fallskärmar och arvoden till styrelseledamöter, som också ingår i lönedelen, har fått en oproportionerlig omfattning. Den gamla föreställningen, att fördelningen av förädlingsvärdet på vinst och löner avspeglar styrkeförhållandet mellan fack och arbetsgivare, gäller helt enkelt inte längre. Bolagsstyrelserna har tydligen valt att gynna sina ledande tjänstemän på bekostnad av både övriga anställda och aktieägare. Och aktieägare är i dag inte liktydigt med cigarrökande kapitalister utan utgör nästan hela svenska folket vars pensioner, försäkringskapital och sparande står för en stor del av aktiemarknaden.
Man kan räkna ut ungefär hur mycket av överskottet i näringslivet som på detta sätt överförts till direktörerna. Vinstandelen låg i början av 90-talet omkring 35% av förädlingsvärdet för att under 2000-talet sjunka till 23-24%, vilket är historiskt låga siffror. Hade den mera "normala" andelen på 35% gällt även 2004 skulle vinsten ha blivit 588 miljarder, det vill säga 140 miljarder mer än det aktuella utfallet. Miljarder som via aktieutdelningar hade kunnat förstärka våra pensionsfonder och andra allmännyttiga institutioner men nu i stället gått till


direktörerna. Den "rekordstora" utdelningen på 104 miljarder som nu annonseras efter verksamhetsåret 2005 skulle alltså ha kunnat vara mer än dubbelt så stor.Ett vanligt argument mot progressiv beskattning har varit att det är så få som är rika att skatteintäkterna ändå inte skulle öka så mycket. Det "incitament" till ökade prestationer som en förväntad inkomstökning kan medföra har ansetts viktigare för samhällsekonomin. Det kan då vara intressant att jämföra svenska förhållanden med amerikanska eftersom inkomstfördelningen i vårt land alltmer börjar likna den amerikanska.
Enligt New York Times har i USA den genomsnittliga arbetarlönen (korrigerad för inflation och vid ett dollarvärde på 8 kr) varit oförändrat 18 000 kr i månaden sedan 1990. Under samma tid har de verkställande direktörernas löner fyrdubblats från 3,2 miljoner till 7,9 miljoner kronor i månaden. I Sverige betalar man statlig skatt bara om man tjänar mer än 26 000 kr i månaden. Samma grundprincip gäller i USA beträffande den federala skatten. Det innebär att den del av befolkningen som har lägre inkomst än medeltalet bidrar med bara 7-8 procent av de totala federala skatteintäkterna medan centilen (1%) med de högsta inkomsterna bidrar med hela 40%. Det är också för den gruppen som Bush sänker skatterna. Det kan nog löna sig med progressiv beskattning i vårt land.
I USA har man uppmärksammat att direktörerna lägger beslag på allt större del av överskotten i näringslivet. Efter påtryckningar från stora institutionella aktieplacerare (bland annat den Norska oljefonden som är en stor pensionsfond) har en kommission (Security and Exchange Commission) krävt ökad insyn i och bättre motiveringar för företagens förmånsprogram för sina chefstjänstemän. Något som är angeläget även i vårt land.
Erik Kågström

 

VECKOBLADET Utgiven av SFVBBiL