V-kongressen sedd från läktaren
"Ingen kris"
Nej, vänsterpartiet är inte längre så stort. Det har sjunkit rejält i opinionsmätningarna och tappat en sjättedel av medlemmarna på bara två år. Man var lite nyfiken på hur det skulle prägla diskussionen och stämningarna.
Det märktes inte mycket. Det är ett huvudintryck från Göteborg att den stora majoriteten saknade krismedvetande. Vad medlemmarna beträffade köpte man partistyrelsens förklaring att det väsentligen berodde på ändrade redovisningsrutiner, vilket knappast stämmer, åtminstone vet jag flera stora distrikt som tillämpade de strängare kriterierna redan tidigare. Vi har ju sett motsvarande medlemsminskning i Skåne och Lund som följt dessa kriterier.
Avgående styrelsens verksamhetsberättelse konstaterar visserligen svårigheterna men skyller dem på två faktorer: Vägval Vänster-falangen som skapade en överdriven bild av partiet som splittrat och teveprogrammen "Uppdrag granskning" som hade "inslag av riktighet" men vars flesta anklagelser var "grundlösa". Många debattinlägg underströk detta och talade om ett mediedrev mot partiet. Ett sådant konspirationstänkande blockerar ju en seriös analys.
Kanske är det också så att partiet håller på att slå sej till ro med sin normalstorlek från perioden 1950-1990, det vill säga fyra till sex procent, att man så att säga har sänkt anspråken och förväntningarna. I EU-valet i fjor förlorade v ett av sina tre mandat. Detta beskrevs av Ulla Hoffmann (i inledningen till verksamhetsberättelsen) som ett "mycket framgångsrikt val". Blir omdömet detsamma om partiet mister en tredjedel av riksdagsmandaten nu till hösten?
Dämpad opposition
Ett annat huvudintryck delar jag med de flesta kommentatorer: vänsterpartiet är mer samlat och enhetligt eftersom oppositionen har decimerats, pacificerats och marginaliserats. Som mest fick den en fjärdedel av rösterna vid någon votering.
Den fanns ändå och hördes i debatten. Tydligast i det som var kongressens huvuddebatt, den om valplattformen, genom krav på större ekonomisk realism. Man kan notera att den företräddes av representanter för de kommuner där partiet är överlägset starkast, Fagersta och Norberg, liksom från starka Södertälje. Men deras argument gjorde inget intryck på ombuden från svaga v-kommuner som Kristianstad och Simrishamn.
"Visionärerna" hänvisade till den interna utvärderingen av valet 2002 som kom fram till att partiet hade framstått som alltför "kameralt". Det är möjligt. Men på samma sätt som vänsterpartiet på grund av sin historia har större behov än andra att intyga sin demokratiska trovärdighet, har dess ekonomiska trovärdighet historiskt sett inte varit den bästa. De minnesgoda vet att vi i Lund år efter år ville sälja Grand hotell för att budgeten skulle gå ihop.
Inte för att det hade ändrat något men jag tror att "realisterna" sköt in sej alltför mycket på de 200 000 nya jobben och alltför lite på de samlade effekterna av alla krav. Men det är en stor diskussion som jag sparar till ett
Politik som yrke
Valberedningens förslag gick igenom med god marginal. Det betyder att det i partistyrelsen knappast finns mer än en ledamot som har just lite krismedvetande och är bekymrad över hur oppositionen hanteras, nämligen Lena Karlsson från Värmland. Hon hade tillsammans med Stig Henriksson formulerat en alternativ verksamhetsplan och skrivit en kärnfull reservation till partistyrelsen yttrande om motionerna som föreslog partiskatt: "'Partiskatt' är ett fenomen som hör hemma i sektvänstern och frikyrkan."
Kongressen beslöt om partiskatt.
Lena Karlsson tillhörde en minoritet också i ett annat avseende. Hon är en av 4 bland 22 ordinarie i nya partistyrelsen som inte är proffspolitiker. Med tanke på partiets retorik i sådana frågor är det anmärkningsvärt att både valberedningen kunde lägga fram ett sånt förslag och att kongressen godtog det. Fast valberedningen visste vad den gjorde, för dess föredragande sa att balansen mellan yrkes- och fritidspolitiker hade varit ett av de kritierier som styrt dess förslag. Den ansåg tydligen att drygt 80 procent proffs var en lämplig proportion.
Tama norrlänningar
Ida Gabrielsson från Ung vänster instämde i sitt hälsningsanförande i hetsen mot partioppositionen men hade inget att säga om krisen i sitt eget förbund. Att Ung vänster har försvagats under perioden märktes ändå på att färre "unga arga" uppträdde som v-ombud denna gång.
Något som också märktes mindre än på tidigare kongresser var Norrlands- och glesbygdsförespråkarna som ofta har drivit kraftfulla krav med udden riktad mot Stockholm. Okej, nu utsätts stockholmarna för trängselskatt och vattenkraftslänen ska få 2 öre per kilowattimme om valplattformen blir regeringspolitik. Det bör bli en liten men dock slant även åt Skåne tack vare kraftverken i Helge och Rönne åar. Kulturinslag förekom (till exempel diktläsning av Ohly) men knappast kulturpolitik. Miljö nämndes här och var men skapade inga konflikter.
Det egendomligaste internationella kravet var att EU ska upplösas, en formulering som partistyrelsen kastade in under motionsbehandlingen och fick godkänd. Alltså inte (bara) svenskt utträde utan organisationens faktiska nedläggning. Jag kom att tänka på Vimmerby Tidnings berömda varning till den
tyske kaisern.
Kriget fortsätter
"När demokratiska val beskrivs som kuppartade då har man som partimedlem överträtt gränsen för vad som är anständigt inom ett demokratiskt parti", sa Lars Ohly i sitt inledningstal.
Det val som framför allt har beskrivits som inte bara kuppartat utan en kupp var riksdagsnomineringen i Skåne län södra 2002. Utan föregående motivering röstade fem medlemmar från Lund, under ledning av Anders Neergaard, igenom ett annat toppnamn än det som majoriteten här öppet prioriterade. Det hjälper inte att väljarna var klokare och kryssade upp Lunds kandidat. Det här såret blöder fortfarande och blir inte bättre av att Neergaard avancerade till ordinarie i partistyrelsen. Tills den saken har ordnats upp tänker jag själv vara oanständig och fortsätta det lågintensiva inbördeskriget i vänsterpartiet.
Gunnar Sandin