Karl Marx redivivus II

  
 

I ett tidigare nummer har jag refererat en artikel av amerikanen Paul Craig Roberts där han påtalat hur det amerikanska folkets ekonomi drabbats av låglönekonkurrensen i den globaliserade världsekonomin. Dels genom utlokaliseringen av industrier till låglöneländer, dels genom import av utländsk arbetskraft med lägre löneanspråk än infödda amerikaner
   Craig Roberts säger att frihandelsivrarna och libertarianerna återupplivar klasskampen. Inte för att de är marxister utan för att de förväxlar frihandel med globalt arbetsutbyte med utgångspunkt från komparativa fördelar. Han påpekar att för att den sistnämnda principen skall gälla krävs två saker. Det ena är att det enskilda landets kapital stannar inom landets gränser och investeras i de områden där landet har komparativa fördelar. Det andra är att de olika länderna har olika interna kostnader när det gäller framställandet av en viss produkt med avseende på antalet arbetstimmar som krävs och den lokala tillgången på råvaror. Dessa faktorer bestäms framför allt av geografi och klimat. Under sådana förutsättningar kan frihandel leda till ett win-win-resultat. Avregleringen av valutarörelser har medfört
att det blivit lättare att flytta kapital än varor och har därmed satt principen om komparativa fördelar ur spel. Det har inte minst för USA:s del fått flera negativa effekter. Craig Roberts verkar framför oroa sig för hur den amerikanska medelklassen drabbas av globaliseringen. Då bör man ha klart för sig att medelklass är ett betydligt vidare begrepp i USA än i Europa. Till underklassen räknas egentligen bara de allra fattigaste och "den passiva förruttnelsen i de lägsta samhällslagren" - the trash people. Inkomst och boendesätt är viktigare klassmarkörer i USA än i Europa. Det rör sig här om den amerikanska medelklass vars köpkraft och konsumtion sedan länge varit en viktig motor i världsekonomin.
   Craig Roberts ser ett framtida USA som förvandlats till ett tredjevärldenland. Där alla har låga inkomster utom några "fat cats in the top" som belönas rikligt för att de ersatt amerikansk arbetskraft med utländsk. Vilka yrken kommer att finnas kvar för en infödd amerikan som har förväntningar på ett "American way of life"? Det är frågor som författaren får från frustrerade föräldrar som försöker råda sina barn inför yrkesvalet. Enligt den 10-årsprognos som Bureau of Labor Statistics gjort kommer majoriteten av nya jobb i USA under det kommande decenniet att återfinnas i kategorien lågavlönade tjänster som inte ens kräver collegeexamen. Man skall se det mot bakgrunden att det p g a befolkningstillväxten i USA krävs 150 000 nya jobb i månaden för att arbetslösheten inte skall öka.
   USA har alltid varit ett samhälle med stora inkomstskillnader mellan fattiga och rika. Bland de västliga industriländerna har USA sedan länge intagit tätplatsen i detta avseende tätt följt av Israel. Skillnaderna har under de senaste decennierna accelererat i USA liksom i världen för övrigt. Dessa ojämlikheter har i USA inte betraktats som orättvisor utan accepterats eftersom alla eller i varje fall de flesta har trott sig ha möjligheten att själva bli förmögna. Vad händer om denna möjlighet blir alltmer osannolik och klyftan mellan de superrika och den breda massan med sjunkande inkomster blir allt större? Det är här som Karl Marx klasskampsteorier kan bli aktuella. Naomi Klein har liknat den amerikanska inkomstfördelningen med ett timglas. Några få i toppen, ännu färre i mitten och de flesta i botten. Man kan befara en utveckling mot det tillstånd som rådde under 30-talsdepressionen med skillnaden förstås att de transnationella företagen nu fortsätter att göra stora vinster? USA hade på trettiotalet i Roosevelt en tämligen vis president som genomförde The New Deal för att förhindra en revolution (inte för att hjälpa de fattiga som det ibland påstås). Bush lär nog tillgripa andra metoder för att motverka antiamerikanska idéer om det skulle bli aktuellt.
   Det är möjligt att Paul Craig Roberts är alltför pessimistisk när det gäller amerikanska folkets ekonomiska framtid. Men de siffror han åberopar talar ändå ett tydligt språk. Säkert har den amerikanska medelklassen kärva år framför sig. Och naturligtvis blir det som vanligt de svagaste i samhället som drabbas hårdast.
   Nu hotas det amerikanska folkets ekonomi inte bara av den yttre och inre låglönekonkurrens som Craig Roberts tagit upp i sin artikel. De amerikanska hushållen är starkt skuldsatta. En penningekonomisk politik som styrts från den amerikanska centralbanken Federal Reserve med låga räntor och låga krav på säkerhet vid låntagande har uppmuntrat folk att belåna sina bostäder och handla på kreditkort. I amerikanska hushåll är sparandet noll och den genomsnittliga kreditkortsskulden omkring 70 000 kr. Nu höjs räntan successivt för att stödja dollarn. Man räknar med att för varje procent som

 

räntan höjs går 10-tusentals amerikanska hushåll i konkurs.
   Fredagen den 14 oktober i år var det långa köer vid de inrättningar i USA där man lämnar in konkursansökan. Orsaken var att en ny lag skulle träda i kraft den 17 oktober. Allmänna välfärdsåtgärder har aldrig haft samma omfattning i USA som i Europa men när det gäller skuldsatta personer har man en mera välvillig tradition. Efter att ha satts i personlig konkurs har vederbörande blivit skuldfri sedan eventuella tillgångar fördelats bland gäldenärerna. Skälet till denna generositet har varit omtanken om den risktagande småföretagaren. Han eller hon har kunnat räkna med att få en andra chans om företaget skulle gå omkull. Den nya lagen som tillkommit efter påtryckningar från kreditkortsföretag och andra låneinrättningar, sätter stopp för detta. Motiven har bl a varit att antalet personliga konkurser i USA stadigt ökat från omkring 300 000 per år i början av 80-talet till 1,6 miljoner under år 2004 vilket inneburit ökade kostnader för långivarna. Lagen innebär bl a att om den som gått i konkurs har en inkomst över medianen i sin delstat så skall han eller hon amortera resterande skuld under fem år. Det kan innebära livslångt skuldslaveri. För mindre bemedlade kvarstår visserligen möjligheten till skuldavskrivning men många av dem har helt enkelt inte råd att gå i konkurs p g a de stora kostnader för advokater och rättegång som en konkursansökan innebär.
   De sjunkande inkomsterna medför att skattebasen minskar. Visserligen försöker den nuvarande administrationen att minska budgetunderskottet genom att försämra sjuk- och socialförsäkringar, minska anslagen till högre utbildning m fl antisociala åtgärder, men förr eller senare måste skatterna höjas för att man ska kunna bestrida krigskostnaderna och räntorna på den ökande statsskulden. Och då blir det inte de rika som drabbas utan den breda massan.
Ytterligare ett hot är effekten av det ökande underskottet i handelsbalansen. Bush liksom chefen för Federal Reserve Alan Greenspan har sedan länge hävdat att underskott i utrikesbalansen eller statsbudgeten inte spelar någon roll i en globaliserad ekonomi. Nu ställer Greenspans blivande efterträdare, Ben Bernanke, omvärlden till svars för obalansen i världsekonomin. Ett överdrivet sparande i andra länder skall ha tvingat USA att ta emot ett inflöde av kapital.
   De flesta ekonomer tycks anse att de stora underskott i handelsbalansen som USA dragit på sig sedan början av 90-talet förr eller senare måste leda till ett fall i dollarns värde. Det tycks dock råda enighet om att man inte vet vilka konsekvenser det kan få. DN:s ekonomiske analytiker Johan Schück säger à propos den växande obalansen i världsekonomin att "mycket talar för att en allvarlig kris rycker närmare, vid okänd tidpunkt och med konsekvenser som inte kan överblickas". Utlösande faktor kan vara att länderna i Asien slutar köpa amerikanska statsobligationer och skattkammarsedlar eller att de oljeproducerande länderna börjar handla i euro i stället för dollar. När det gäller den planerade oljebörsen i Teheran har man tydligen sådana avsikter även om man där är försiktig med att utmana USA.
Det är ironiskt att bland de yrken som Craig Roberts nämner där en amerikan fortfarande kan räkna med goda inkomster finns rörmokaren och tandläkaren. De yrken som just nu i Sverige och Europa är mest aktuella i debatten om låglönekonkurrens. Den polske rörmokaren har blivit en symbol för hotet från låglöneländer och polska tandläkare har etablerat sig i Stockholm där deras jämförelsevis låga löner möjliggjort halvering av tandvårdskostnaderna. Visst kan vi befara en utveckling i Sverige som liknar den i USA. Svenskt Näringsliv och borgerliga media för nu en antifacklig kampanj som inte bådar gott inför ett eventuellt kommande borgerligt styre i landet. På DN:s ledarsida klagar man över fackets "övermakt" trots att man borde inse att makten över den svenska ekonomiska politiken helt är i kapitalets händer sedan Åsbrink, Dennis och Fäldt bakom ryggen på svenska folket och Olof Palme genomförde avregleringarna av valutan. Dessbättre har vi i vårt land starka fackföreningar och några "union-killers" som Reagan och Thatcher har borgerligheten ännu inte kunnat visa upp. Men med stöd av det neoliberala projektet EU kan borgarna ändå åstadkomma stor skada om de kommer till makten efter nästa års riksdagsval.
   President George W. Bush besöker i dessa dagar Kina. I de förhandlingar som äger rum mellan ledarna för två av världens stormakter har den kinesiske presidenten Hu Jintao ett mycket starkt kort. Han har kontroll över valutarörelserna över sitt lands gränser. Vilket Bush inte har och det är han nog bekymrad över - om han nu inser betydelsen av detta.
Erik Kågström

 
  VECKOBLADET   Utgiven av SFVBBiL