| |
|
Yechiel Benyamine är död. Den
5 juni 1967 inledde Israel sexdagarskriget mot Egypten och
vann hela Sinai i en väldig militär triumf. I förtvivlan
lämnade Yechiel Benyamine det Israel som han varit med
om att bygga upp och blev så småningom svensk
medborgare. Under alla de år som sedan gått har
han kämpat för en rättvis fred mellan Palestina
och Israel. De senaste decennierna har han fört den kampen
i Lund. Vi har sett honom delta i Palestinagruppernas demonstrationer
år efter år, i snö och blåst och kyla
liksom vårar och höstar. Han hoppades alltid att
det goda skulle segra.
Som medlem av Svenska fredskommittén
har han oavbrutet bekämpat USA-imperialismens aggressioner
var de än har förekommit och vilka former de än
har tagit sig, i Vietnam, på Cuba, i Chile, i Nicaragua,
i El Salvador, i Mellanöstern, i Afghanistan, i Iran,
i Irak och på många andra ställen. Han talade
oavbrutet med hundratals människor och han sågs
av än fler i demonstrationer, på opinionsmöten
och solidaritetsmöten i Lund.
Han stöddes hela tiden av sin hustru Colette och sina
fyra barn, som nu lever med egna familjer som uppskattade
svenska yrkesmänniskor och medborgare.
Vem var då denne man? Han har berättat
fragment ur sitt liv för mig. Han föddes 1924 i
Rumänien, ett land som blev en fascistisk diktatur 1941
och gick med Nazityskland i anfallet mot Sovjetunionen. En
omfattande förföljelse av rumänska judar inleddes.
17-årig sattes Yechiel Benyamine i koncentrationsläger.
Han var 20 då han befriades av Röda Armén
i början av år 1944. Han upplevde det som ett mirakel.
Erfarenheten av antisemitismen i Rumänien och den tacksamhet
han kände inför befriarna bestämde hans politiska
hållning för hela livet.
Som ung jude begav han sig till Israel,
där han anslöt sig till det kommunistiska partiet.
Som israelisk medborgare kämpade han för fredliga
lösningar och motsatte sig ständigt den sionistiska
politik som med vapenmakt utvidgade den israeliska
|
|
|
|
|
|
staten över de gränser som
bestämts av FN. 1967 förtvivlade han om möjligheten
till fred och lämnade landet. Han förutsåg
den krigiska utveckling som skulle prägla Israels historia
under resten av 1900-talet och som fortfarande i november
2005 utgör ett hot mot världsfreden
Men han älskade Israel och reste flera
gånger dit för att träffa gamla vänner
och släktingar. De fick inte vara i fred. Som en profet
predikade han i alla sammanhang sin vision av ett Israel i
fred och samexistens med sina palestinska bröder.
Som kommunist och världsmedborgare
identifierade han sig som proletär. I telefonkatalogen
betecknade han sig som fabriksarbetare. Han har bland annat
under många år försörjt sig och sin
familj som tidningsutbärare i Klostergården.
Den växande kritiken mot Sovjetunionen
berörde honom illa och det sovjetiska sammanbrottet släckte
hans hopp att Sovjetunionen till slut skulle garantera världsfreden.
Men han fortsatte ändå att outtröttligt argumentera
för sina ståndpunkter med stöd av artiklar
i tidningar på många språk.
Han bodde i Klostergården där
man dagligen såg honom, en liten, senig man med fårat
ansikte och livliga ögon som rörde sig snabbt, ständigt
beredd till samtal om politik och att föreslå politiska
aktioner. Han brukade bära keps.
Hans sista år blev plågsamma.
En strupcancer berövade honom successivt det viktigaste
han hade: förmågan att kommunicera med sina medmänniskor
genom samtal. Man mötte honom ibland när han var
ute och promenerade med Colette och höjde handen till
tyst hälsning.
Han dog åttio år gammal den
12 november 2005. Hans liv representerar1900-talets grymma
historia. Trots svåra upplevelser och många missräkningar
förblev han ständigt en humanist och aktiv fredskämpe.
Han älskade livet och medmänniskorna och förmedlade
denna kärlek till sina barn. Han är en man att respektera,
en man att sakna, en man att minnas.
Gunnar Stensson
|
|
|
|
