Vänsterpolitik och studentkårspolitik  
 

Olaf Privileggio Berggren var en något främmande figur i 1960-talets lundavänster, med sin levantinska charm och övriga framtoning, förvärvad genom sitt grekiskt-sicilianskt-svenska arv och sin mångspråkiga uppväxt och utbildning i kulturblandningens Alexandria. Han verkade här under decenniet, satt sen länge som bibliotekarie och aktiv vänsterpolitiker i Småland men drog vidare till Oslo.
   Med artikeln "Kampen om kårdemokrati" medverkade han i den senaste utgåvan av Under Lundagårds kronor. Det är en alltför mångfasetterad bok för att meningsfullt greppas av en enda recensent. Tills vidare har jag nöjt mej med att läsa Olaf P.

I massmedieminnet är nog kårhusockupationen i Stockholm den enskilt mest framträdande händelsen under sextitalets svenska vänsteruppsving. En pseudohändelse, minns jag att många fnyste i Lund. Vi var visserligen studenter, men vad var våra egna intressefrågor mot den ideologiska kampen? I Uppsala och till stor del i Stockholm hade KFML tagit ledningen och försökte driva en klassisk kommunistisk folkfrontspolitik, bland annat i studentfackliga frågor. I Lund var vänstern öppnare, rörligare och mer sofistikerad, tyckte vi åtminstone själva.
   Under kårhusockupationen befanns sej Olaf P. på "studentriksdagen" i Stockholm som ombud för partiet Kårdemokraterna. I det sammanhanget upplever han sina medombud från det konservativa studentetablissemanget i Lund som särskilt provinsiella och efterblivna. Han hade tidigare i Lundagård, med sitt historiska, internationella och marxistiska perspektiv, utdömt som otidsenligt redan vid starten det nationssystem som var basen för studenternas intresseorganisering i Lund. Lund behövde äntligen komma in i den moderna tiden och göra upp med det inkrökta och studentikosa.
   Ändå ligger det något studentikost i att den nya nation som han och andra i vänstern initierade för att bryta eller störa systemet fick namnet "Usedom och Wolins nation". Av den blev dock inget. I stället uppstod Kårdemokraterna som förvisso var bredare än vänstern. De nyss anlända teknologerna slöt sej dit och även ett antal vänsterborgerliga studentpolitiker, det vill säga från folkpartiets och centerns ungdomsförbund. Det är ett intressant påpekande att dessa graviterade mot vänster därför att de kom från andra delar av Götaland, inte hade insupit Sydsvenskan med modersmjölken och stod främmande för Olof Wahlgrens projekt Medborgerlig samling, en avlägsen föregångare till dagens Allians men då som nu med det stora högerpartiet i ledningen.
   Att skaffa sej legitimitet genom att lägga sej till med det stora d-ordet är ju inte särskilt originellt,

 

men den reform av studentkåren som Kårdemokraterna medverkade till var rimlig. Nationssystemet innebar majoritetsval i flermansvalkretsar vilket bäddade för klickvälde. "Jag har", avslutar Olaf sin artikel, "under de snart fyrtio år som gått sedan dess varit fackligt och politiskt aktiv och … bevittnat en del 'fiffel' och 'mygel' men aldrig i den omfattning som jag hade upplevt inom Lunds studentkår på 1960-talet." Jodå, det blåste in en del frisk luft i systemet, men våra egna händer var inte alldeles rena. Mygel föder motmygel och den erfarenheten tog många av oss med in i partipolitiken.
   Olafs inledningsvis formulerade tes är just att kampen för kårdemokrati i Lund inte bara var ett vänsterprojekt. Ändå belyser artikeln den starka kopplingen mellan de båda företeelserna. Det blåste decenniet igenom en vänstervind som blev allt hårdare. Det som började som medvetande om u-världens existens och rädsla för kärnvapenhotet utvecklades till antiimperialism, socialism och kommunism, och även de som inte löpte hela linan ut blev påverkade.
   Dagens SAP känner sej besvärat över de radikala SSU-arna i Skåne. Dåtidens var inte helt bevämt med socialdemokratiska studentklubben i Lund, som förutom "riktiga" socialdemokrater som Göte Bernhardsson och Olle Svenning samlade allsköns radikaler och ett slag fick en tämligen vänsterextremistisk majoritet. Och som sågs som en samhällsfara och bevakades av den s-präglade säkerhetsorganisationen IB, som Veckobladet tidigare har belyst. Olaf stannade som ordförande i klubben när kommunisterna drog vidare, men senare blev alltså han själv vpk-are tilllsammans med bland andra Jörn Svensson.
   Det var en både kreativ och destruktiv tid men framför allt vital, och vitaliteten spillde över på studentkåren. Olaf P. påminner genom sin artikel om att det fanns en studentfacklig dimension även i Lund. Också den behöver innefattas i den stora historik över skedet som vi en gång behöver få, och som inte har åstadkommits genom Kim Salomon och andra.

Jag träffade Olaf i Lund. Norge har en hög pensionsålder men nu hade han slutat jobba, efter att bland annat ha sysslat med den norska biståndsinsatsen för biblioteket i Alexandria. Han berättade att han funderade på att slå sej ner i Egypten. I Alexandria, förmodade jag.
   - Alexandria har blivit ett bullrande helvete med sex gånger så många invånare som när jag växte upp, svarade han. Nej, jag har hittat en fin liten badort vid Röda havet. Och så tänker jag konvertera, från kristen ateist till muslimsk ateist.

Gunnar Sandin

 
  VECKOBLADET   Utgiven av SFVBBiL