Hugsoten viker
Vännen Ratatosk, ekorren ni vet, har mält att örnen däruppe uppsnappat stort missnöje i Midgård med drakens ideliga ältande av vänsterpartiets förfall. I veckans drapa inte ett ord om vänsterpartiet!
   Istället ska dunkle draken delge läsarna ett personligt problem, som under veckor vållat honom mycken hugsot. Draken är, har alltid varit och kommer alltid att förbli en hängiven dyrkare av Valfader Odin. Därför har draken som högsta ideal haft Valhall. Där umgås alla einhärjar i evig fröjd och jämlik gamman, spisar galten Särimners mjälla kött, häver horn av utsökt mjöd och sneglar trånsjukt efter valkyriornas väna uppenbarelser. Valkyriorna, i sin tur, kastar förstås lika längtansfulla blickar efter einhärjarnas något mindre väna gestalter.
   En insikt har dock sakta men säkert smugit sig på: Midgårds söner och döttrar vet att vägen till Valhall kantas av härnad; den går över döda mäns och kvinnors kroppar. Odinmissionen motas av onda makter. Stålstormar och strider längs vägen skymmer budskapet om slutmålet: Valhalls gyllene sal. Därför har Odins lära aldrig vunnit insteg i människors hjärtan.
   Draken har därför beslutat att inte längre beteckna sig med runraden "Odins lära", och kommer att dölja de ettersprutande tungorna och klösande klorna. Icke för att tillfredsställa dolska fiender - låt dem fortsätta att gala likgaldrar över odinismen. Han gör detta för att glädja sina fränder och vänner. Hugsoten viker. Likafullt förblir draken Valfadern och Valhalls kastlösa samvaro evigt trogen. Må nu icke den lede Lokes avföda röja det ristade lönnrunor döljer!

Kvicksilverstaden
Efter denna personliga bekännelse är det dags att återvända till mer lundanära ting (och därmed ett,