|
Nyligen hävdade Ulf Nymark i Veckobladet
att Vänsterpartiet spelat ut sin politiska roll och att
det därför behövs ett nytt Vänsterparti
i Sverige. Vänsterpartiet håller på att återfalla
i sin kommunistiska tradition, bedriver populistisk överbudspolitik
och lågprioriterar miljöfrågor. För
att undersöka om Ulf hade rätt begav jag mig till
Vänsterpartiet i Lunds medlemsmöte beväpnad
med ett antal förslag till kongressmotioner som jag tyckte
kunde fungera som lackmuspapper. Samtliga motioner handlade
om förslaget till Valplattform.
Formuleringen"Vänsterpartiet
är ett ickekommunistiskt och frihetligt vänsterparti
som vill forma en politik som bygger på solidaritet,
både med människor som lever i Sverige och i världen
idag och med kommande generationer" föll inte medlemsmötet
på läppen. Argumentet var att ordet icke-kommunistiskt
var utestängande. En styrelsemedlem påpekade att
han just önskade att partiet blev ett "riktigt"
kommunistiskt parti. Andra påpekade att våra broderpartier
fortfarande kallar sig kommunister. Många hängde
också upp sig på ordet "frihetligt"
som betraktades som flummigt. Det blev avslag! Utan tvekan
hade Ulf rätt om kommunismen.
Inte heller
mitt förslag att klargöra Vänsterpartiets demokratisyn
genom formuleringen " Vi tar entydigt ställning
mot diktatur och inskränkning av demokratiska fri- och
rättigheter oavsett om det sker i ett land som betecknar
sig som kapitalistiskt, socialistiskt eller något annat.
Rättigheten att fritt bilda partiet och organisationer
och offentligt uttrycka sin åsikt är en omistlig
del av demokratin" gillades av medlemsmötet. Här
påpekades att det fanns en risk att detta kunde såra
Kuba. Invändningen att vår solidaritet måste
handla om Kubas folk, inte Kubas regim, vann inget gehör.
Det blev avslag! Uppenbart delas Eva Björklunds skrämmande
demokratisyn av många.
Hur var det då med trovärdigheten?
Är överbudspolitikens tid tillbaka? För att
testa detta förslog jag att "En kostnadsberäkning
genomförs av
|
|
|
|
valplattformens förslag till skattehöjningar
och reformer både på kort och lång sikt"
och att "den eventuella förekomsten av ofinansierade
leder till att valplattformen revideras". Detta väckte
mycket harm. Ett återfall i normpolitik konstaterade
en styrelsemedlem. Och varför skall förslagen kostnadsberäknas,
när vi inte känner den ekonomiska situationen efter
nästa val? Det blev avslag! Återigen har Ulf rätt
- att överbudspolitiken är tillbaka råder
det ingen tvekan om.
Hur var det då med miljöpolitiken.
Nyligen drev Vänsterpartiet centralt igenom ett borttagande
av koldioxidskatten för utsläppsrätthandlande
industri, vilket öppnar för ökad användning
av fossila bränslen. Jag yrkade därför att
valplattformen skulle tillföras "Detta innebär
att vi vill behålla beskattningen av energiintensiv
industri som t.ex. fossileldade kraftverk, till dess att utdelningen
av utsläppsrätter är så restriktiv att
den effektivt begränsar och minskar koldioxidutsläppen."
Det blev bifall! Uppenbart har miljöfrågorna förlorat
terräng centralt i Vänsterpartiet, men det finns
fortfarande hopp i Lund.Sammantaget lämnar dock mötet
en mycket besk eftersmak. Kan man vara med i en organisation
som slirar när det gäller den grundläggande
synen på demokrati och som inte klarar att ta avstånd
från sin egen kommunistiska historia? Kan man argumentera
för en valplattform som inte tål att konsekvensbeskrivas?
Detta är naturligtvis inte en fråga som handlar
om mitt eget välbefinnande - partiets utveckling hotar
möjligheterna till en vänsterseger i valet! Det
är ingen slump att Vänsterpartiet ligger på
en nivå i opinionsmätningarna som motsvarar den
tid när man fick lita på "kamrat 4%"
samtidigt som socialdemokraterna också har problem.
Det traditionalistiska återtåget gör att
Vänsterpartiet inte klarar av att attrahera missnöjda
socialdemokrater. Vore inte den största tjänst Vänsterpartiet
kunde göra den svenska vänstern att upplösa
sig och ta initiativ till bildandet av ett sant grönt
vänstersocialistiskt parti utan historisk barlast?
Henrik Smith
|
|
|
|