Grattis Tyskland!

  
 

Veckans goda nyheter kommer från Tyskland, Skånes nära grannland. Dvs. praktiskt taget alla politiska kommentatorer är eniga om att den stora olyckan har drabbat landet i form av framgångarna för det nya vänsterpartiet Die Linke, med 8.7 % av rösterna. Självfallet har partiet också kallats populistiskt och kommunistiskt och alla andra partier har försäkrat att de inte vill ha med det att göra. Allt detta riskerar att skymma vad som faktiskt var utgången av valet. Sanningen är ju att det fortfarande finns en vänstermajoritet, i form av SPD, de gröna och det nya partiet. Vad som har hänt är att SPD:s förluster nästan exakt matchar vänsterpartiets framgångar. Det handlar om socialdemokratiska väljare som inte accepterat regeringen Schröders nya politik i riktning mot nyliberalism och social nedrustning.
   Men är inte Tyskland tvunget att skära ner och spara in nu när arbetslösheten har blivit så stor? Jo, det var så regeringarna runt om i världen reagerade inför 20-och 30-talets massarbetslöshet. Och det var nationalekonomen Keynes som hävdade det motsatta: arbetslöshet bekämpas bäst genom att man stimulerar efterfrågan så att det blir fler jobb. Wigforss i Sverige och Roosevelt i USA gjorde det och efter hand blev det ett självklart verktyg i regeringarnas hand runtom i världen. Det är ett tecken på hur långt nyliberalismen har gått när denna lärdom nästan har försvunnit ur det allmänna medvetandet.

Samma där som här
I Tyskland går exportindustrin som aldrig förr medan konsumtionsvaruindustrin som säljer på hemmamarknaden har det svårt. Detta är ett perfekt läge för det keynesianska receptet. I Sverige har vi i stort sett samma situation även om arbetslösheten inte har nått lika högt här som i Tyskland. Efter några bortkastade år har lyckligtvis den svenska regeringen och dess samarbetspartier fått loss tummarna och i veckan presenterat en budget med klart keynesiansk inriktning. Barnfamiljer m.fl. som kan förmodas ha stor förmåga att öka sin konsumtion av varor och tjänster får skattelättnader och höjda barnbidrag. Dessutom blir det fler jobb i offentlig regi. Det här är vad en del av oss länge har önskat och det är därför t.ex. Lars Ohly prisar budgeten. Borgarna tar förstås upp sitt gamla spår från 1920-talet och säger att det riskerar statsfinanserna.
   Valet i Tyskland var alltså ett nej till nyliberalism antingen den presenterades i Schröders eller Angela Merkels tappning. Det hindrar inte att en hel del väljare strömmade från CDU till högerpartiet fridemokraterna, men det innebar ingen förändring - FDP är alltid villigt att jobba samman med CDU och
 

det gör ingen skillnad var procentandelarna hamnar. Den mest intressanta möjligheten är om dessa båda partier lyckas locka med sig de gröna och då bilda en majoritetsregering. Det är inte helt utsiktslöst: "De gröna är mest intresserade av sina tjänstebilar", läser jag på nätet. De gröna sågs tidigare som ett sorts vänsteralternativ, åtminstone i Västtyskland, men den rollen har de efter hand förlorat. Man kan inte annat än frukta vilken inspiration ett sådant regeringssamarbete skulle ge det svenska miljöpartiet och dess andliga syster på den borgerliga sidan, folkpartiet.

Mer tysk blåsmusik
Vad man som vänsterpartist kan glädja sig åt är att det åter finns ett slagkraftigt parti till vänster om socialdemokraterna i Tyskland. Det är en situation som är det normala i resten av Europa (dock ej Storbritannien!) och en viktig korrektionsfaktor för socialdemokrater. Att det nya partiet består en koalition av vänstersocialdemokrater i väst och demokratiska socialister (PDS) med bas i det gamla DDR är inget fel. DDR och med det östra Tyskland behandlades som en koloni som skulle inkorporeras i början av 90-talet. De många progressiva inslag som fanns i DDR: daghem, jämlikhet mellan könen etc. ersattes med västtyska värden där barnomsorg närmast är en kyrklig angelägenhet. Östra Tyskland får nu en helt annan röst i förbundsdagen. Men viktigast är ändå symboliken: att Karl Marx'och Rosa Luxemburgs Tyskland åter har fått ett starkt demokratiskt socialistiskt parti! Vi i blåsorkestern Röda Kapellet kan inte annat än fräscha upp vår tyska repertoar och är redan fullt kapabla att riva av en ösig "Linker Marsch."

Plågsamt
Jag ber om ursäkt men känner att jag måste återvända till det svenska Miljöpartiet. Jag tänker då på det ovärdiga spel det har bedrivit kring flyktingfrågan de senaste veckorna i samband med budgetuppgörelsen. Jag talar inte om sakfrågan och jag respekterar att ett parti kan engagera sig djupt i en fråga och därför ställa ultimatum. Om regeringen Persson skickat svenska soldater till Irak skulle naturligtvis vänsterpartiet bara rest sig upp från förhandlingsborden och gått. Men det är inte så Miljöpartiet har gjort. Man har schackrat fram och tillbaka och krävt: Antingen ska vi ha flyktingamnesti eller grön skatteväxling! Man har velat ha något att visa upp så att man kunnat säga: titta vad vi kan, vilket inflytande vi har! Flyktingamnesti har bara lämpat sig alltför väl för känslosamma yttranden i TV-rutan. Jag kan inte tro annat än att många människor har känt sig lika illa berörda som jag och jag tror att deras taktik de här veckorna allvarligt har skadat förtroende för partiet.
Lucifer

 
  VECKOBLADET   Utgiven av SFVBBiL