|
Menander har blivit en en påtagligt torftig
och förutsägbar publikation. Även om distriktet ju
är ett organistoriskt mellanled, som huvudsakligen skapar sitt
eget berättigande. Så vi överlever nog att expen
på Nobelvägen numera mest är en blindtarm, inom
partiet! En blindtarm med befogenheter, dock. Härifrån
sköts nomineringen till parlamentariska församlingar,
inklusive och ej självklart riksdagen. Samt till partikongresser
... Jämte annat godis - för den maktbegivne.
Det är naturligt med nuvarande distriktsnivån.
Men då Vänsterpartiet Skåne efterhand omvandlats
till mestadels en stödjepunkt i interna partikampen, borde
samarbetet ovan klubbnivån utlokaliseras, samt ske i mer frivilliga
former. Vad tycker andra klubbar, alltså partiföreningar?
Fortet behärskar sitt tilldelade territorium, sån är
i varje fall tanken. Och i Menander figurerar kungens samt hans
ståthållares trogna fogdar i olika konstellationer,
på skilda ämbetsuppdrag. Där de till häst eller
fots stadigt på språng, söker hålla i detta
fall sydligt partitillhöriga vänsterfolket, i ideologisk
tuktan. Det är stadigt samma namn som återkommer. Och
uppsynen är hurtfrisk - men gudfruktig!
Ett parti kan dock inte enbart byggas ovanifrån,
och efter givet, abstrakt koncept. Skånedistriktets ledning
med sin alltmer pittoreska ordförande, efterhand tydligen reducerad
till insändarredaktör, löper klar risk att överflyglas,
tack vare sitt väl tilltagna kontrollbehov. Människor
har politiken för att ge utlopp för sitt medfödda
starka verksamhetsbegär, och för sina dito samhälleliga
reformsträvanden, eller idealiteter. Ett organisatoriskt strypkoppel
är till klart hinders, härvidlag. Och en partipastisch
med en åldrad dekorativ krokan vid de operativa fälttecknena,
som tack för gjorda tjänster eller nu vad, må som
Skuggeneralen i Kurosawas film kreera rollen under landsfred. Men
vid fientlig eld och hårt ansatt duger blott den äkta
varan - inte ett parti på låtsas. I vart fall; partier
ska inte byggas kommandovägen.
Att så split, ödelägga resurser,
vansköta talanger inom viktiga områden samt ge dödssprutor
åt allmänna kreativiteten inom landsändans vänster
är dock produktivt - om pacificering är första prioritet,
därjämte hålla provinsen åt en landsövergripande
majoritet. Men noterar att även VVV-projektet synes på
väg in i politisk irrelevans, med Karins partiskifte som slutlig
bekräftelse. Och samma sorts politruktyper alternativt medjamsare
synes dominera även där. Folk som frodas i utarmad politifierad
luft, som behärskas av rivalitetsperspektiv, därtill med
den organisatoriska överstrukturen i oavbrutet sikte. Samt
påfallande ofta med ett väl stort mått av personliga
bästa, med i övervägandena. Där organisation
- eller "hemsidan" - och företrädare, synes
ingått symbios. Så har ju flera smärtfritt bytt
till annan häst.
Ja, impotensen inom svensk och nordisk socialistisk
vänster är efterhand påtaglig. Speciellt i Danmark,
där vi fått en småborgerligt rasistisk statsmakt,
|
|
|
|
utan att aktivt motstånd
upprests. Vare sig inrikes, eller med hjälp utifrån.
Men vänstern har ju befunnit sig på oavbruten politisk
och samhällelig reträtt, sen 80-talet. Samman med humanistiska
och sociala liberala rörelsen generellt i västvärlden,
förresten. Ett nederlag i valet 2006 synes svårt att
undgå, men är konsekvent. Då för oss i (v).
Men även för det på hela taget politiskt improduktiva
och idéutarmade, samt inte minst utopiförvirrade regeringsunderlag,
vi tillhör.
Feminismens ställning inom vårt parti
och vänstern allmänt är exempelvis ett enda stort
fattigdomsbevis. Ta den snustorra - ursäkta! - Första
Majtalare som distriktet bestod Lund med. Om nu en sista-minuten
vikarie. Fan så mycket hellre nån av de pigga lokala
invandrarflickorna, som i varje fall inte låter som ett uppläst
papper, av mest gängse femi-flosklerna. Även om majtalaren
i sig säkert kan vara förträfflig på sitt arbete,
för partiet. Men beträffande feminismen; och må
vi nu sett kulmen på en våg i tiden så födummande
att ej förhanden, sen marxistiska testuggeriets och kommunstiska
sandlåderevolutionärernas högkonjunktur, på
70-talet.
Men så fungerar en rörelse som slutat
förnyas, prisgiven åt tidens vindar. Precis som då.
När liberalismen försvagas här i väst, eller
hamnar i akut underläge, får nostalgiska, utvecklingsfientliga
samt inte sällan rent knäppmarginella krafter inom kollektivistiska
vänstern till synes ohjäpligt överhanden. För
mellan nyliberalism och stalinism, två av 1900-talets mesta
imperiebyggande och inåt samhällsutslätande krafter,
har vi att efter förmåga odla vår täppa, samt
vårt numera tyvärr rätt alternativa kulturlandskap.
Då samman med goda grannar inom främst, men ingalunda
enbart, den mer klassiskt liberala rörelsen.
Tycker sen att distriktets kvinnliga skuggeneral,
som förlagan ditsatt av amprare typer, ska vara väldigt
försiktig i att yttra sig kring Karin Svensson Smiths avhopp,
som i sommarnumret av Menander. Framför allt då komma
med krav, eller nedlåtande synpunkter. För Brita Berg
företräder den regionala och väl även landsbaserade
partimajoritet, som gjorde allt för att komma väck med
Karin. Karin är nominerad, samt vald av folket. Då i
mening gräsrötter inom partiet som frivilligt och entusiastiskt
kampanjade för henne, samt de massivt övervägande
"kryssarna" för henne, i valmanskåren. Det
är vårt mandat hon sitter på. Ej på partiets
eller partimajoritetens, i varje fall.
Man kan ej kräva baks det aldrig tillhört
en. Och Karin har vårt stöd och vår stora lojalitet
- oavsett om hon numera ingår i en annan riksdagsgrupp, samt
företräder ett annat parti. Agerandet var helt rationellt;
och påtvingat. Gråt över den kista du själv
varit med om att skaffa fram, Brita! Hur ärligt tror du nåt
sånt framstår? Så ser nu fram emot att samman
med partioppositionen här nere och hennes numera parti, ordna
gemensamma valmöten att främja Karins sak, i 2006 års
val. Samt ävenledes kampanja? Skam över de partiets ansvariga
som skänker bort sina bästa företrädare. Kan
dom verkligen förebrå att valarbetare och vänsterröstande
följer med i svepet?
Jörgen Larsson |
|
|
|