Distriktet, suck ...  
 
insändare

Menander har blivit en en påtagligt torftig och förutsägbar publikation. Även om distriktet ju är ett organistoriskt mellanled, som huvudsakligen skapar sitt eget berättigande. Så vi överlever nog att expen på Nobelvägen numera mest är en blindtarm, inom partiet! En blindtarm med befogenheter, dock. Härifrån sköts nomineringen till parlamentariska församlingar, inklusive och ej självklart riksdagen. Samt till partikongresser ... Jämte annat godis - för den maktbegivne.
   Det är naturligt med nuvarande distriktsnivån. Men då Vänsterpartiet Skåne efterhand omvandlats till mestadels en stödjepunkt i interna partikampen, borde samarbetet ovan klubbnivån utlokaliseras, samt ske i mer frivilliga former. Vad tycker andra klubbar, alltså partiföreningar?
Fortet behärskar sitt tilldelade territorium, sån är i varje fall tanken. Och i Menander figurerar kungens samt hans ståthållares trogna fogdar i olika konstellationer, på skilda ämbetsuppdrag. Där de till häst eller fots stadigt på språng, söker hålla i detta fall sydligt partitillhöriga vänsterfolket, i ideologisk tuktan. Det är stadigt samma namn som återkommer. Och uppsynen är hurtfrisk - men gudfruktig!
   Ett parti kan dock inte enbart byggas ovanifrån, och efter givet, abstrakt koncept. Skånedistriktets ledning med sin alltmer pittoreska ordförande, efterhand tydligen reducerad till insändarredaktör, löper klar risk att överflyglas, tack vare sitt väl tilltagna kontrollbehov. Människor har politiken för att ge utlopp för sitt medfödda starka verksamhetsbegär, och för sina dito samhälleliga reformsträvanden, eller idealiteter. Ett organisatoriskt strypkoppel är till klart hinders, härvidlag. Och en partipastisch med en åldrad dekorativ krokan vid de operativa fälttecknena, som tack för gjorda tjänster eller nu vad, må som Skuggeneralen i Kurosawas film kreera rollen under landsfred. Men vid fientlig eld och hårt ansatt duger blott den äkta varan - inte ett parti på låtsas. I vart fall; partier ska inte byggas kommandovägen.
   Att så split, ödelägga resurser, vansköta talanger inom viktiga områden samt ge dödssprutor åt allmänna kreativiteten inom landsändans vänster är dock produktivt - om pacificering är första prioritet, därjämte hålla provinsen åt en landsövergripande majoritet. Men noterar att även VVV-projektet synes på väg in i politisk irrelevans, med Karins partiskifte som slutlig bekräftelse. Och samma sorts politruktyper alternativt medjamsare synes dominera även där. Folk som frodas i utarmad politifierad luft, som behärskas av rivalitetsperspektiv, därtill med den organisatoriska överstrukturen i oavbrutet sikte. Samt påfallande ofta med ett väl stort mått av personliga bästa, med i övervägandena. Där organisation - eller "hemsidan" - och företrädare, synes ingått symbios. Så har ju flera smärtfritt bytt till annan häst.
   Ja, impotensen inom svensk och nordisk socialistisk vänster är efterhand påtaglig. Speciellt i Danmark, där vi fått en småborgerligt rasistisk statsmakt,


 

utan att aktivt motstånd upprests. Vare sig inrikes, eller med hjälp utifrån. Men vänstern har ju befunnit sig på oavbruten politisk och samhällelig reträtt, sen 80-talet. Samman med humanistiska och sociala liberala rörelsen generellt i västvärlden, förresten. Ett nederlag i valet 2006 synes svårt att undgå, men är konsekvent. Då för oss i (v). Men även för det på hela taget politiskt improduktiva och idéutarmade, samt inte minst utopiförvirrade regeringsunderlag, vi tillhör.
   Feminismens ställning inom vårt parti och vänstern allmänt är exempelvis ett enda stort fattigdomsbevis. Ta den snustorra - ursäkta! - Första Majtalare som distriktet bestod Lund med. Om nu en sista-minuten vikarie. Fan så mycket hellre nån av de pigga lokala invandrarflickorna, som i varje fall inte låter som ett uppläst papper, av mest gängse femi-flosklerna. Även om majtalaren i sig säkert kan vara förträfflig på sitt arbete, för partiet. Men beträffande feminismen; och må vi nu sett kulmen på en våg i tiden så födummande att ej förhanden, sen marxistiska testuggeriets och kommunstiska sandlåderevolutionärernas högkonjunktur, på 70-talet.
   Men så fungerar en rörelse som slutat förnyas, prisgiven åt tidens vindar. Precis som då. När liberalismen försvagas här i väst, eller hamnar i akut underläge, får nostalgiska, utvecklingsfientliga samt inte sällan rent knäppmarginella krafter inom kollektivistiska vänstern till synes ohjäpligt överhanden. För mellan nyliberalism och stalinism, två av 1900-talets mesta imperiebyggande och inåt samhällsutslätande krafter, har vi att efter förmåga odla vår täppa, samt vårt numera tyvärr rätt alternativa kulturlandskap. Då samman med goda grannar inom främst, men ingalunda enbart, den mer klassiskt liberala rörelsen.
   Tycker sen att distriktets kvinnliga skuggeneral, som förlagan ditsatt av amprare typer, ska vara väldigt försiktig i att yttra sig kring Karin Svensson Smiths avhopp, som i sommarnumret av Menander. Framför allt då komma med krav, eller nedlåtande synpunkter. För Brita Berg företräder den regionala och väl även landsbaserade partimajoritet, som gjorde allt för att komma väck med Karin. Karin är nominerad, samt vald av folket. Då i mening gräsrötter inom partiet som frivilligt och entusiastiskt kampanjade för henne, samt de massivt övervägande "kryssarna" för henne, i valmanskåren. Det är vårt mandat hon sitter på. Ej på partiets eller partimajoritetens, i varje fall.
   Man kan ej kräva baks det aldrig tillhört en. Och Karin har vårt stöd och vår stora lojalitet - oavsett om hon numera ingår i en annan riksdagsgrupp, samt företräder ett annat parti. Agerandet var helt rationellt; och påtvingat. Gråt över den kista du själv varit med om att skaffa fram, Brita! Hur ärligt tror du nåt sånt framstår? Så ser nu fram emot att samman med partioppositionen här nere och hennes numera parti, ordna gemensamma valmöten att främja Karins sak, i 2006 års val. Samt ävenledes kampanja? Skam över de partiets ansvariga som skänker bort sina bästa företrädare. Kan dom verkligen förebrå att valarbetare och vänsterröstande följer med i svepet?
Jörgen Larsson


 
  VECKOBLADET   Utgiven av SFVBBiL