Politiken I politiken händer inte mycket. Regeringen Persson fortsätter att i sakta mak glida mot ett allt större bakslag i valet, tycks det. Men världen är numera så snabb och oberäknelig att vad som helst kan hända när som helst, ledande till en mirakulös vändning. Men händer inte det, ja då är det kört. Och det gör inte så mycket heller, kan man tycka, eftersom borgarna med Reinfeldt i spetsen lika sakta som obevekligt håller på att överta den socialdemokratiska regeringspolitiken. Men där har man fel: jag är övertygad om att borgarna laddar för ett antal snabba systemförändrande och oåterkalleliga åtgärder vad gäller socialförsäkringar, arbetsmarknad och ja, utrikespolitik.    Faktiskt skulle socialdemokraterna kunna ha en chans genom att spela det s.m.s. utrikespolitiska kortet. Centerpartiet under Maud Olofsson har genom sin totala uppslutning på den borgerliga sidan bara blivit ett borgerligt parti bland andra, låt vara med goda opinionssiffror. Centern har gjort sig av med sin största tillgång, den självklara identifieringen med alliansfrihet och svenskt oberoende. Problemet där är väl förstås att Persson själv inte har så starka kort; man har inte precis hört några starka fördömanden av USA:s Irakpolitik. Men det är kanske inte för sent än?    Annars återstår väl bara för Persson att avgå, t.ex. några månader innan partikongressen i november. Margot Wallströms nya jobb är väl inte fullt så tacksamt som det först verkade och hon kanske går att övertala. Hon skulle kunna vinna valet, men då får vi såvitt jag förstår, en socialdemokratisk politik som ligger något snäpp mer till höger. Vad gäller vänsterpartiet så för det en ganska bra politik och Lars Ohly är en duktig politiker. Men kanske är också hans avgång det enda som kan rädda partiet ur dess nuvarande svacka. Tja, så kan man spekulera här i landsorten nu när sommaren slår till med full kraft alldeles lagom till skolorna börjar. Lucifer