Förre riksdagsman Nilsson hälsar fortfarande inte, sen jag föredrog Anders framför Mats, till lokal ordf. Av mest principiella skäl då: partimakt och offentlig parlamentarisk ställning bör hållas åtskilda. Ser nu klarare på tanken bak Mats nominering - en akademisk fråga dock, då valet väl klart på förhand. Som läget var.
   Men Gunnar S. kan ha rätt i att (lokala/riks?) particentern stärkts. Vem ser inte nackdelarna för att inte säga det direkt destruktiva i nuvarande skyttegravskrig. Det sker nog inre förändringar i bägge lägren, förresten. Pragmatism och resultatsträvan kring nedlagt arbete vinner underhand alltmer terräng, bedömningsvis. Man ser man ju själv vad påhopp och en överstor aggressivitet för med sig i form av förlorade relationer och ett frostigt allmänt samarbetsklimat.
   Nu är ju förre RD-are Nilsson en föredetting. Nåt han förresten bestämmer själv. Att inte medge var person rätt till egna vägar är dock både frånstötande, och smått löjligt. När jag, apropå, efterlyste nya VB:s "affärsidé" var nog tanken snarast åt förnyarsidans ueblivna återväxt. Som aldrig debatteras och som webredaktör GP behändigt glider förbi. Eller förstod han inte poängen?
   Har som 50-talist ju föga svårt att förstå varför Anders N. och än mer partiets yngre uppfattar "järngardets" 40-talistförnyare, som en propp. 40-talisterna är ju i princip bara solidariska inbördes, och deras vilja till dominans synbart rätt stor. Politik handlar i den tappningen mest om kontroll, en krass, trist och rätt förutsägbar död hantering. Alltså allra minst om pluralism, samt att bredda rörelsen. Så förblir ju VB ett fåmannaåtagande, nåt väl synligt för alla. Är det en begränsning som framgår, GP?
   Gårdagens medlemsmöte var en rätt avslagen hantering - men tog sig efter hand. Intressanta teman, lokala styrelsen har klart hand med den biten, ska noga framhållas. Goda diskussioner kring nytt Internationellt program, samt ev. misstroende mot Perssonministären iaa EU, och så lokala pariföreträdarskapet. Hans Persson presiderade till klar fördel för förhandlingarna.
   Vad gäller EU-författningen så blandades falangerna i både Ja till misstroende, samt i klart övervägande Nej-sidan. Diskussionen vidgades till att gälla synen allmänt på samregerandet med sossarna, då på riks- och delvis regionplanet. Tycker därvidlag att Henrik Smith slutat ompröva, och lite sluggermässigt ventilerar sina teser. Dörrmatta åt konungsliga socialdemokratin är inte tvunget alternativet till ökenvandring, a la forna SKP.
   Nu är ju Ohly en klart värre kammarräv än nånsin Gudrun. Så varför prisa samarbetet i alla de tonarter, när nu tradgrenen lite överraskande bara övertagit förnyarsidans konsensuslinje, med sossarna? Vem argumenteras emot, egentligen? Mötets tre Njetare, Kåre, jag och Maria är ju en munsbit, och viljan bryta med sossarna i partiet sammantaget, eller skrämmas lite ivf, ungefär lika marginalbetonat. Henrik och Niklas beklagade ömsesidigt livligt att hamnat på samma linje i en annan fråga, å mötet. Men tongivande lokala representanter för statsbärande två partifalanger teg och samtyckte när nåt mer substantiellt tydligen stod på spel. Ibland har man svårt se skillnad på moderater och sossar - även!
   Nej, en kritisk granskning av Perssonhånglet senaste åren, ursäkta, är av nöden. Och sossarna köper oss till rimligt pris: det handlar ju om regeringsunderlaget - inte om att man på sossesidan ärligt (eller ens alls ...) börjat tänka om,

på eftergiftsområdena. Är ingen sosseätare, ingen gapradikal och föreslog faktiskt Pernilla i email en mittenregering på moderaternas passiva stöd,
efter förra valet. Som ju ett tag var aktuell - men föll på centern. Eller Maud, snarare. För att visa vår regeringsvilja i mer än den förutsebara partikonstellationen, alltså. Hade varit mycket intressant, se en regering där elefantpartierna i svensk politik lämnades utanför. Mycket intressant. Och hångla med fp-are och kd-are, till omväxling. Storebror (s) ju en mer än känd politisk - och fr.a. personlig - storhet. Och förda politiken, sen. Tanken svindlar ...
   Järnvägssatsningarna, ett sakargument från Henrik i sossedebatten, tål även att synas. Se annan artikel kring Bo Bylund och "rälsfascismen". Sossar är och förblir dock sossar, till tidens troliga ändalykt. Så t.ex. Gröna folkhemmet mest bara kosmetika - att pynta mer än 100-årsdamen. Med 'hinkavis' av olater, och attityder. Gamla högern samt Gustaf V har präglat (s), ju mest bara en en typ "efterföljaregim", av socialt snitt. Och landet Sverige under nya förmyndarstyret förblir en påver statardröm om himlen, där högre värden lyser med sin frånvaro. Det är TV3, snygga bilar och eget hus, barockt vulgära schlagerfestivaler, husvagnssemester och minimalistiska köplador vid motorvägarna - de alltför många.
   Nej, majoritetsskiftet i vårt parti snarast cementerade appeasementattityden, i regeringsfrågan. Så vems öron adresseras och vad var syftet, med Gunnars och Henriks skyddsängleri åt sosseriet? En trött och fr.a. obligatorisk argumentation, vill jag påstå. När kommer en rejäl och djuplodande samarbetsdebatt i vårt parti? Efter en rödgrön valförlust som nog inte är alldeles ovälkommen: på mer än ett håll, kanske?
   Sist ventilerades kamrat Nita, på mötet. En alldeles nödvändig och upplysande diskussion, dock med ett antal, delvis kryptiska inlägg. För dem bär ansvar gemensamt - eller avlösningsvis. Men samma som med Anders och forna ordförandeskapet, väl. Generalstaben "på andra sidan" har spikat fast skåpet redan, och nog med sjutummare. Nå, "kommunalpraktikerna" lär kanske a la Gunnar vilja ha ett ord med i laget. Deras chef, ju ... Enligt avdelningsordf:s definition, i varje fall. Begär man sakupplysning kan ibland mycket intressanta svar trilla in!
    Tja, kontroll, organiserade fraktioner och kohandel på både grupp och individnivå - politik är en rätt smutsig göra, kan tyckas, emellanåt. Jämte annat, även. Vid tyckpenna och VB-protokoll:
jl

PS Varför inte förstärka sossemarschen istället, ni förnyare som ivrigt svärmade kring det röda tåget, på 1:a Maj? Eller mäl in i orkestern! Då är ni ju på tjänsteuppdrag, med giltigt förfall, så att säga - att delta, alltså. Finnes alltid lediga, obesatta instrument. Hör med Gunnar S. Har du taktsinne så är stora trumman din, Rolf! Förhoppningsvis är du mindre besvärlig än jag, på posten. Ha födda dissidenter och experimentellt funtade ange takten - kunde ju bara sluta på ett sätt. Men gick nog hyfsat efterhand, ändå. Minns med stor saknad fortfarande den medeltidsmarsch på sena 80-talet där jag iförd skarprättarhuva angav takten, stan fylld med folk. Nä, gott folk, vi får nog börja skriva historia! Jag kan intervjua den oväns med pennan ...