Min enkla analys av EU-frågan är som följer. Antingen är man en liten grupp länder, sex stycken eller så, som är någorlunda lika eller i varje fall har lätt för att komma överens. Då kan man gå mycket långt i federalism och statsbyggande och enhetlighet. Eller så kan man ha en stor samling länder, tjugofem eller så, med mycket skilda ekonomiska, politiska och kulturella bakgrunder och då får man ta det lugnt vad gäller enhetlig lagstiftning, valuta osv och nöja sig med en lägre nivå på samarbetet, åtminstone de första hundra åren.

Antingen eller
I det förra fallet blir det angeläget att se till att det finns demokratiska politiska mekanismer bakom det hela och då får man bekymra sig över demokratiska underskott och ge mer mak åt Europaparlamentet.. Det kan ändå finnas svårigheter att vara samman: se på den gemensamma EU-valutan där det nu är omöjligt för Italien och Tyskland att devalvera, vilket hade varit det naturliga. De får lösa sina ekonomiska problem med hjälp av arbetslöshet i stället.
   Om man i stället är många kan man inte enas om långtgående reformer, EU blir en då lös samarbetsorganisation och all väsentlig politik bedrivs på hemmaplan. Vi som anser att EU ska betraktas så har olika bevekelsegrunder, inte alla lika aktningsvärda. I Storbritannien vill man inte att någon ska blanda sig sådant som arbetstider och skatter. I Sverige vill vi inte att andra ska blanda sig i skatter, alkoholrestriktioner mm. I Holland, Frankrike m.fl. vill man inte ha lönedumpning etc. Det löjliga är nu att ett antal ledande politiker anser att vi befinner oss i det första läget och försöker driva igenom enhetliga lagstiftningar och konstitutioner med militärpolitiska och ideologiska inslag. Det går så klart inte.
   Vänsteridealismen för EU är ett särskilt kapitel. Det är lätt att säga att Marx skulle varit för EU.

Jo, i ett långt tidsperspektiv är förstås nationalstaterna dömda. Men i dag är de ju de enda fungerande demokratiska offentligheterna. Vidare, det finns vänsterfolk i Europa som vill ha en starkare union med sociala förtecken, vilket förstås är chanslöst i en tjugofemnationersgruppering. Och tanken att EU ska bli motvikt till USA: Nato står inskrivet i konstitutionsförslaget, nästan alla i EU är med i Nato och EU:s nya stridsgrupper ska transporteras med USA:s flygplan. Inte mycket till motvikt! Det lär nog bli Kina som får stå för den.

Bolivia
Det ser ut som Carlos Mesa blir Bolivias Kerenskij, när han nu kanske avgår mindre än två år efter att han efterträdde Sánchez de Lozada som Bolivias president. Det fattiga och olyckliga landet ser ut vara på randen till kaos eller blodbad. Cocaodlarna i de subtropiska delarna har sina önskemål, i olje/gas-provinserna vill många bryta sig ur staten och indianbefolkningen på höglandet vill ha del i naturgasens rikedomar och inte bara låta kolonialstaterna och den egna överklassen berika sig. Det finns vägar: se vad Chavez håller på med i Venezuela där landets fattiga miljoner nu får ett bättre liv genom tusentals kubanska läkare. Men jag är pessimist när det gäller naturgasen. Bolivia hade väldiga rikedomar på silver och tenn, och vad har man haft för glädje av det? Jag vet att de gamla teorierna om underutveckling och imperialism inte är på modet. I Bolivia är de dock ytterst relevanta.

Karin
Man frågar mig vad jag tycker om Karin Svensson-Smiths avhopp. Jag kan bara säga att jag beklagar det, hon hade behövts i vänsterpartiet, men jag vill inte döma. Mina tilltro till miljöpartiet som vänsterkraft är dock mycket begränsad.
Lucifer