Det är omöjligt att låta bli att kommentera det brev som miljöpartiets ledare, Peter Eriksson, har skrivit till sin partistyrelse om hur han ser på medlemmarna i sitt parti. Brevet kom till offentligheten i helgen och skälet till att det skrevs är också klar: Miljöpartiet halkade i senaste SIFO-siffrorna åter ner till trakten av 4 procent. Man inser att det inte alltid är så lätt att vara partiledare. Det unika här är att han vänt sig inåt. Miljöpartisterna har bisarra åsikter, säger dumma saker, beter sig egendomligt och ser fel ut, allt enligt Eriksson.
   När jag talat med några av mina närmaste politiskt sakkunniga så har de faktiskt sympati för Eriksson. Tänk om Lars Ohly hade läst lusen av sitt partis kongressombud lika rejält som Eriksson gjort, ja då hade läget för vänsterpartiet varit annorlunda. Och för spindoktorer av olika schatteringar är det helt elementärt: det är klart att man måste se till att partiets företrädare säger rätt saker och är korrekt klädda i Tv-rutan, allt annat slår tillbaka på partiet.
   Nu nämner Eriksson också några andra tänkbara förklaringar: "Pers incident på Arlanda", Feministiskt Initiativ och, intressant nog, det höga bensinpriset. Det sistnämnda tror Eriksson i första hand drabbar hans parti, vilket tyder på viss masochism från hans sida.

Sverige har såvitt jag förstår inte särskilt högt bensinpris, annars hade väl inte Eriksson gått och köpt en bensinslukande stadsjeep. En lite bensin kostar lika mycket som fem cigarretter, det är väl inte särskilt dyrt? Och jag tycker man ser ständigt vimplar på mackarna där det står "Sänkt bensinpris".
   Jag har egna teorier om varför det inte går så lysande för miljöpartiet. Och det är partiledningens skamlösa opportunism och principlöshet. Den skulle funka i andra parlamentariska traditioner än våra, men att förhandla och göra upp till höger och vänster som mp gör sänker förtroendet. Jag kan heller inte se de offentliga närmandena mellan s och mp annat än som en uppvisning i hyckleri. Miljöpartister ser facket som sin naturliga fiende och sossarna finner miljöpartisterna främmande i sin individualism. Sossar och vänsterpartister förstår varandra däremot bara alltför väl och är för mycket konkurrenter för att kunna ha ett bra samarbete.
   Det ligger det förstås något i att som Eriksson säger "ett parti behöver väljare". Men hur långt ska man gå? Ska miljöpartisterna tala och se ut som folkpartister? Ska man sälja ut partiets själ? Får Gunnar Håkansson vara kvar?
   Rådet till Peter Eriksson kan bara bli ett, det klassiska. Upplös partiet och välj dig ett nytt!
Lucifer

Beskedet kom på onsdagkvällen vid 20-tiden, jag höll på att sätta kvällskaffet i vrångstrupen. Wing Commander Pete Olzen, välkänd för Veckobladets läsare, ska lämna kommandot i stridsledningscentralen på Segevång till yngre krafter. Veteranen från Gulfen, Libanon, Somalia, Kosovo, Grenada, Panama, Afganistan m.fl. platser där den randiga och stjärnbeströdda har vajat lämnar alltså den aktiva tjänsten.
   -A man's got to do, what a man's got to do, blir svaret när vi hälsar på i bunkern, nu som alltid bara upplyst av det svaga gröna skimret från radarskärmarna med deras ständiga gzink, gzink. Tiden har haft sin gång också här, det märker vi: de en gång så mjälla flyglottorna är nu liksom sin chef lite fylligare i konturen och vi har faktiskt själva också lite problem när vi ska ta oss igenom den trånga stötvågsporten.

   -Försvaret för den fria världen kräver sina offer av oss alla, och nu har jag gjort mitt. Jag tror att flickorna här vill ha en yngre och vitalare kraft och det vill man ju inte missunna dem. Det här är ju ett jobb som kräver sin man. Så jag går ner i tjänst, inte utan uppoffringar men det får man ta. 50 krönikor om året för det psykologiska försvaret, 20 kalla krigare per styck, det får gå. Million dollar baby, haha.
   Ja än har han alltså skämtlynnet kvar, liksom övertygelsen. -Commies. ja de sticker upp sina trynen där man minst anar dem, de nästlar sig in överallt, också här i bunkern och då gäller det att slå till med en gång. Bombing's right, har jag väl sagt ibland, och då kallar de mig'bombhöger'. M-th-rf-ck-rs är vad de är.
   Vi lämnar kommandocentralen åt sitt öde och tackar Wing Commander Olzen för vad han har gjort i den fria världens tjänst. Han muckar dock inte helt utan kvarstår tills vidare i US Air Force' s reserv.
Lucifer