| |
|
Nu har SSU och Ung Vänster svarat Statens Ungdomsstyrelse.
SSU har skrivit ner sina medlemssiffror för 2003 med en tredjedel,
Ung Vänster vidhåller sina trots de tydliga indikationerna
på bluff. Hur den fortsatta behandlingen än blir får
man räkna med en ny vaksamhet från myndigheterna, som i sin
tur tvingar fram försiktighet från de politiska ungdomsorganisationerna.
Bli alltså inte förvånade om redovisningen för
2005 talar om en ordentlig krympning.
Men egentligen är de officiella, friserade medlemssiffrorna
inte så intressanta eftersom man inte kan utläsa någon
verklig tendens ur dem. När jag därför ska försöka
underbygga min tes om ett "vänsternedsving" som primärt
beror på/yttrar sej som en opinionsförskjutning bland ungdomen
måste jag gå på andra indikationer.
Att vi både före och strax efter år
2000 hade ett internationellt vänsteruppsving är ostridigt.
Att den svenska vänstern för närvarande har det motigt
visas inte minst av de opinionsmätningar som talat om att mp, s
och v har minskat samtidigt mellan två mätningar, något
som är mycket ovanligt. Däremot menar jag att sambandet mellan
ungdomskonjunkturen och vänsterns svårigheter inte är
glasklart.
Var blev ni av?
Vi minns de stora, breda, glada och sant internationella manifestationerna
i Prag och Seattle som fick många samhällsanalytiker att
tala om en ny vänster med fokus på globaliseringsmotstånd.
Vi minns med kanske mer blandade känslor Göteborg och Genua.
Vad har hänt därefter? Ja, inget liknande
av jämförbara dimensioner. Nato hade i vintras ett viktigt
möte i Bryssel, men demonstranterna var många gånger
färre än på de tidigare mötena. Något tycks
ha hänt med den radikala opinionen åtminstone i Europa.
Irakmanifestationerna för drygt två år
sen, invänder någon. Visst, men den protestvågen dog
snabbt ut, det minns vi som var med på Stortorget i Lund.
Det lär finnas få undantag från regeln
att utomparlamentariska yttringar främst är rörelser
bland ungdomen. Sexti- och sjuttitalets vänsteruppsving var i hög
grad just en ungdomsrörelse, även om andra åldersgrupper
drogs med och hela samhällsklimatet förändrades under
lång tid.
Bilderna från Prag och Göteborg bekräftade
ungdomsdominansen. Och en viktig yttring av den svenska ungdomens radikalisering
var en stark expansion för Ung Vänster. Och Ung Vänsters
expansion och stärkta självförtroende fick snabbt kända
effekter på vänsterpartiet.
Bra väder föga hjälp
Nu tycks Ung Vänster inte vara lika attraktivt längre. Tidningsläsare
har t.ex. kunnat notera på sistone att föreningarna i Bjuv,
Åstorp och Ängelholm slagits samman med den i Helsingborg.
En politiskt aktiv (s) högstadieelev uppger att en enda elev på
hela hans skola är med i Ung Vänster.
Men en bättre mätare är vänsterns
demonstrationer första maj som är starkt ungdomsdominerade,
också enligt Ung Vänsters egna bidragsansökningar.
I år var de yttre förutsättningarna för uppslutning
goda: bra väder och ingen långhelg som lockade bort folk.
Ändå talar, som VB har berört, siffrorna från
hela landet (till exempel Stockholm, Göteborg och Malmö)
om sänkt
|
|
|
|
deltagande jämfört med i fjor. I Lund
innebar antalet 450 en halvering mot för fyra år sen
och 25 procent färre än 2003.
Och då inkluderas den anarkistiska svansen
som på en banderoll tyckte att man skulle spränga i stället
för att snacka (en svans vars existens den lokale v-ordföranden
Claes Regander förnekar). Tecken tyder på en förskjutning
från kommunister mot anarkister bland de unga radikalerna,
inte bara i Lund, men totalsiffrorna vittnar ändå om
en allmän försvagning.
Samma gamla misstag
Varför försvagas (den unga) vänstern? Först
bör man nog ställa frågan varför den tidigare
stärktes.
Ung Vänsters förbundsordförande
Tove Fraurud vill ge ett svar i boken Från förvirring
till förändring (Nixon, 2005): "Den nya vänstergenerationen
är en generation som organiserar sig för att protestera
mot och stoppa de senaste årens orättvisor och uppenbara
försämringar av våra liv" (s. 43) och "Dagens
vänstervåg är ett resultat av växande orättvisor,
i Sverige och världen, kombinerat med en rörelse som ställer
konkreta krav, organiserar och vill förändring" (s.
43).
För oss som var med i det förra uppsvinget
låter detta bekant. Framför allt KFML, som var den ledande
yttervänsterorganisationen på många orter om än
inte i Lund, predikade ihärdigt att radikaliseringen hade en
handfast materiell grund i materiella försämringar, inte
minst för studenterna, vilket föranledde en omfattande
frontstrategi. Vi var många som tvivlade på detta redan
då (utifrån våra egna erfarenheter), och vi får
stöd i dagens historieskrivning om 68-generationen som betonar
det internationella sammanhanget och upptäckten av tredje världen,
först i form av en u-landsrörelse och sen med Vietnamkriget
som den stora kondensationskärnan.
På samma sätt vill jag betvivla Frauruds
förklaring. Visst finns det klyftor som växer men bilden
är splittrad. Varför försvagas den unga vänstern
trots att orättvisorna består? Den enda rimliga förklaringen
skulle, enligt hennes modell, vara att "rörelsen"
har misslyckats med sin opinionsbildning och organisering, vilket
inte skulle vara särskilt smickrande för Ung Vänster.
Inget enkelt samband
En försvagad ungdomsradikalism innebär en krympande tillströmning
till vuxenvänsterns organisationer. Det har förvisso sina
positiva aspekter, inte minst om man ser till de lokala effekterna
på vänsterpartiet i Skåne och Lund, men är
naturligtvis bekymmersamt ur ett större nationellt och internationellt
perspektiv.
Däremot finns det anledning att åter
påminna om det förra uppsvinget. Riksdagsvalet 1970 var
det första med fyraprocentsspärr. KFML-arna var bergfast
övertygade om att man skulle klara den gränsen. De fick
4 promille. Det förhånade vpk klarade sej däremot
kvar, och föryngrades och förnyades under de följande
åren när ungdomsrörelsen drog in i partiet. Som
dock aldrig blev särskilt framgångsrikt i 1970-talets
val annat än lokalt, som i Lund.
Vänsterpartiets för stunden usla opinionssiffror
har säkert till någon del sin förklaring i ungdomsradikalismens
försvagning och en allmän högervind, men till mycket
större del i egna missgrepp.
Gunnar Sandin
|
|
|
