Vad är det för särskilt med universitetsstäder? Är de t.ex. särskilt kultiverade, med ett rikt utbud av kulturaktiviteter som kan locka t.ex. företag till stan? Ja, det här är saker som länge varit omdiskuterade, inte minst i samband med den stora utbyggnaden av regionala högskolor i Sverige under senare år. En högskola är A och O för en framåtsträvande kommun har det hetat.
   Intressant nog har det här undersökts i en ny bok av en kulturgeograf i Lund, Kerstin Cederlund i "Universitetet, kulturen och staden" (SNS Förlag, Stockholm 2004). Det är dels en diskussion av kultur som instrumentell faktor, något som kan ge inflyttning av människor och verksamheter och inte bara är där som grannlåt. Det är ju så att många kommuner bygger konsthallar och konserthus och räknar med att få ekonomiskt utbyte av detta. De sms. andliga värdena kan vara nog så bra, men det är inte det som gäller här. Vad boken ger är en mycket handfast undersökning av den materiella verkligheten och genom det en elegant demonstration av vad man kan åstadkomma med klassiskt positivistisk vetenskap.
   Låt oss då först ta böckernas kulturgeografi, t.ex. frågan om var författarna bor. Jo, flest i Stockholm (823), sen i Göteborg (1059), sen i Uppsala (93) och sen i Lund (92). Umeå med sitt utomordentliga universitet rymmer 14 författare, en mer än den framåtsträvande högskolestaden Kristianstads 13 författare. Siffrorna kommer från Sveriges författarförbunds matriklar.

Bromölla ledande biostad
Jaha, och hur är det då med bokutgivningen? Jo Stockholm leder där också vad gäller antalet bokutgivare, följt av Göteborg, Uppsala, Lund, Malmö i denna ordning. Låt oss gå till bokhandlarna sen. Flest i Stockholm, sen i Göteborg, Malmö, Uppsala och Lund. Och nere på listan: Uddevalla, icke-högskolestad har tre, lika många som högskolekommunerna Västerås, Umeå, Gotland och Skövde.
   Och bibliotekslån per invånare? Lund i topp med 13,8 följt av Borås, Umeå, Växjö, Halmstad och åter Uddevalla. Stockholm har 6,5, hälften av Lunds siffror. Då går vi till bildkonsten, antalet KRO-medlemmar år 2000. Stockholm har 784, Göteborg har 255, Malmö 112, Uppsala 57 och sen kommer Lund med 49. Museer och kulturminnesinstitutioner: Stockholm leder som vanligt stort, Malmö kommer på femte plats med 14 och Lund på åttonde med 12. Universitetsstaden Växjö har 3.
   Till musiken: antalet kompositörer och tonsättare. Stockholm bedövande med 349, sen i vanlig ordning Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund (11). Teaterkonsten: antalet teatrar. Stockholm 86 (groteskt, vad gör Statens kulturråd?), Umeå på femte plats med 5 och Lund på sjätte med 4. Över till filmen. Antalet årliga biobesök per invånare. Jo först kommer Bromölla med 6,6 (resultatet av en mans arbete, filmentusiasten Thomas Jönssons arbete med ortens enda biograf, Filmpalatset). "Folk kommer från när och fjärran för att se film i Bromölla.". Tja sen kommer Stockholm med 6,5 och sen Lund med 4,6.

Gammal är äldst
Slutsatserna då? Ja författaren är försiktig men har en del intressanta iakttagelser, och det är fullt klart att det finns inget självklart samband mellan högskolenärvaro och kulturnivå. T ex vad gäller Örebro och Linköping, två ungefär lika stora städer där Örebro är klart överlägset vad gäller kulturutbud. Varför, ja vad kan man gissa?
   Jag tror att Linköping inte funkar som ett riktigt universitet. Lärarna tycks mest vara där några dagar i veckan och sedan åker de hem.

När jag sa till en kompis i Linköping att där väl åtminstone fanns en filmstudio så sa han jo men det är bara teknologer som visar Kalle Anka. Han flyttade till Lund sen.
   En mera allmän iakttagelse är att det kan finnas vissa klusterfenomen, dvs att många likadana drar till sig ännu fler. Det gäller t.ex antikvariat eller modeaffärer på en gata. Blekinge är ingen höjdare: BTH finns i Karlskrona och Ronneby, båda orter som ligger i botten i alla kategorier. Ålder spelar en roll, Lund och Uppsala är i högsta grad åldriga och väletablerade kulturorter.
   Här finns faktiskt också en diskussion av högskolornas fysiska utformning. Institutionsuniversitetet som i Lund är industrisamhällets form, medan campusuniversitetet växte fram i bilarnas USA och England. Det blev många efterföljare i Sverige som Linköping, Växjö och Karlstad. Men trenden har vänt, nu gäller cityuniversitetet. Både Norrköping och Malmö visar upp medvetna val där man försöker integrera de nya universiteten med den äldre miljön.
   Och som en parentes, vilken kommun är då mest kulturbärande? Tja, författaren har lagt ihop rangordningen på alla sina listor och sen rankat. Då kommer Stockholm först med 17, sen Lund med 19 och på tredje plats Gotland med 39. Så vitt jag förstår kan Lunds kommun alltså lugnt luta sig tillbaka, låta konsthallschefen och kulturchefen syssla med annat och också i fortsättningen hålla anslagen nere. Kulturarvet räcker säkert ett tag till.

Vårtecken på Segevång
Redaktör Ohlsson på Segevång har läst en bok igen. Den handlar om Sverige under kommunistiskt styre och är skriven av den gamla lundaskämtaren Gunnar Bernstrup, också känd för sina folklustspel. Det tycks vara en bok i redaktör Ohlssons smak, genren kallas kontrafaktisk historieskrivning. Hammaren och skäran vajar över Stockholms stadshus medan riktiga demokrater sitter i interneringsläger i Norrland. Den hyllade ledaren heter Jönsson - ett efternamn som i de kretsar där boken läses förmodligen anses skämtsamt. Och som förlaget säger om miljön: "Ett samhälle det fortfarande tycks finnas förespråkare för inom det politiska etablissemanget i dagens Sverige ..." När man läser de tre punkterna förväntas man antagligen dra andan och se Lars Ohly framför sig.
   Boken tycks rymma den sortens akademiska humor som vi är så stolta över i Lund. Så heter brännvinet t.ex. Åhuskaya och Lund heter Lärdomsstad Två. Ett humorfritt alternativ är att gå till faktisk historieskrivning, men då var det kommunister och socialdemokrater som med Sydsvenskans samtycke satt i interneringsläger i Norrland, och det är ju inte lika spännande.
Ja här har Per T. Ohlsson hittat något och Veckobladet är centrum för ondskan. I en insändare 1997 skrev nämligen en arg läsare här att Ohlsson borde slängas ut från taket på Segevång. Det var omdömeslöst, och dessvärre förekommer det att insändare är omdömeslösa, om än aldrig i Sydsvenskan. Per T. Ohlsson har under många år anklagat oss för att vara brunröda, dvs. nazistiskt anstuckna. Det är sådant man kan göra om man sitter på toppen av tidningsmonopolet i Malmö och inte riskerar bli motsagd.

Blått är de förlorades färg
Så här års fanns det förr ett säkert vårtecken. Det var Jan Mårtensson som brukade skriva om att nu blommade scillorna i Holmbergska parken, den lilla skogdungen bredvid Idrottsplatsen, och att marken var alldeles blå av dem. Jan Mårtensson finns inte längre bland oss, men så är det nu: just nu blommar scillorna och påminner oss om att livet är förgängligt och ändå fortsätter.

Lucifer