Lärdomar(?) av ett katstrofval
Ännu mer betecknande/illavarslande än den egna bristen på analys är nog den relativa avsaknaden av kommentarer till vänsterpartiets valresultat från andra håll. Partiet är helt enkelt inte särskilt intressant längre. Om den roll som ledande samordnare av kampen mot den borgerliga regeringen som Lars Ohly så trotsigt talade om omedelbart efter valet har vi heller inte sett mycket.
Ett gravt misslyckande
Årets nedgång på cirka 30 procent kvalificerar kanske inte i sej för katastrofetiketten, men i kombination med valresultatet 2002 blir denna helt berättigad. Partiet har mer än halverats sedan 1998 års val och är nu nere på en nivå som är smärtsamt välbekant för oss som varit med några decennier.
2002 års valförlust var nog så allvarlig, även om vänstermajoriteten bevarades i riksdagen (liksom i Skåne och Lund). Jag tillhör dem som menar att en central orsak till förlusten var den splittring i partiet som fanns redan då och som uppenbarades för allmänheten på kongressen i Växjö, när partiordföranden och andra i ledningen desavouerades av en majoritet som anfördes av en grupp nytraditionalister – Jenny Lindahl, Kalle Larsson och andra.
Den analysgrupp som partistyrelsen tillsatte den gången drog en annan slutsats. Den menade att partiets politik inte hade haft en tillräckligt tydlig klassprägel. En sådan fanns däremot hos Ung vänster och sades svara mot utbredda attityder hos ungdomen. Till rekommendationerna hörde också en ökad betoning på integrationsfrågor och rasism.
Detta blev också partiets linje som senast befästes på kongressen i Göteborg nu i år. Det var en alltså förlustlinje som gav ett genomsnittligt tapp på 30 procent. Så stort var också tappet bland LO-medlemmarna. Men inom vissa kategorier var förlusterna större. Bland förstagångsväljarna (18–21 år) miste v nästan varannan väljare jämfört med 2002 och bland icke-nordiska utlandsfödda drygt varannan. Allt enligt Valu 2006.
Och nu gick majoriteten förlorad på alla de tre nivåer som är relevanta för oss i Lund.
Valrörelsen
Flera av de första kommentarerna från partiet balanserade förlusten med att man hade gjort en ”fantastisk” valrörelse. Baron de Coubertin skulle ha glatt sej. Han, de moderna olympiska spelens fader, sa ju att att det viktiga inte var att vinna utan att kämpa väl. Men som vi vet är inte så vare sej på olympiaderna eller i politiken.
Sanningen är att nästan alla valrörelser upplevs som fantastiska av de närmast berörda. Det arbetas hårt men ofta med trevliga saker, man träffar folk och pratar politik på ett sätt som sällan är möjligt annars.
2002 års valrörelse i Lund var speciell på grund av splittringen och Karinkampanjen (där jag själv var aktiv) så jag väljer att jämföra med 1998 när jag själv satt i valkommittén:
1998 var valbudgeten cirka tre gånger mindre än 2006.
1998 fanns det två avlönade funktionärer, 2006 fanns det fem.
1998 bladades några tiotusental fler hushållsutskick eftersom distriktet fick hjälp.
1998 utdelades tre fjärdedelar för hand eftersom det var ont om pengar. 2006 tog posten hand om rubbet.
Antalet debatter och presentationer var ungefär lika omfattande, liksom valbyråbevakningen.
Också antalet möten i stadskärnan var ungefär lika många. Men 1998 genomfördes dessutom cirka sexti gårdsmöten med blåsorkester och en kort appell från en riksdagsledamot eller -kandidat. Mot tre-fyra stadsdelsmöten 2006.
Affischtavlorna var ungefär lika många. Men 1998 trycktes egenhändigt flera lokala affischer, med kommunalpolitiska budskap. Mot inga i år.
Mot bakgrund av sådana jämförelser är det svårt av bli impad av årets lokala v-valrörelse.
1998 gick det hyfsat i kommunalvalet. 2006 tappade v tre mandat av sju och är därmed tillbaka på 1973 års nivå. Snudd på katastrof även lokalt.
Varför så illa?
Varför gick det då så illa i riket, Skåne och Lund?
Vänsterpartiet i Lund drogs ner av rikstrenden, har Mats Olsson kommenterat, och något ligger det väl i detta. Men det handlar inte om någon naturlag. Det finns många vittnesbörd (tyvärr bl.a. Landskrona) om att människor numera inte automatiskt röstar på samma parti i alla val. I Perstorp ökade vänsterpartiet, och det stora föredömet är naturligtvis Fagersta.
Och varför var då rikstrenden sådan att vänsterpartiet gjorde nettoförluster till alla partier, samtidigt som socialdemokraterna gjorde nettoförluster till alla utom vänsterpartiet? Partistyrelsen anförde i en första kommentar två skäl: 1) att det blev ett ”presidentval” mellan Persson och Reinfeldt, och 2) att partiet inte hade lyckats få bort den ”falska” bilden av splittring.
Om 1) stämmer: varför ökade då miljöpartiet?
Mest anmärkningsvärd är förlusten till socialdemokraterna. Det är ju dit som vänsterns kontaktyta av ålder (och naturliga skäl) har varit störst. De största framgångarna har vunnits när s gått tillbaka. Men nu tappade v 30 procent samtidigt som s gjorde sitt sämsta val sen 1914! Missnöjda socialdemokrater såg inte v som det självklara alternativet.
Det har sagts av många att sysselsättningspolitiken avgjorde valet. Vänsterpartiets huvudnummer där var ju 200 000 nya offentliga jobb. Själv ser jag 200 000-målet som politiskt rimligt och även praktiskt genomförbart, om än det kan ta tid. Men målets trovärdighet punkterades inför väljarna av att partiets i det läget ledande ekonomiska företrädare, och tillika en av dess mest kända och uppskattade politiker, Lars Bäckström inte ställde upp på det. (Liksom inte heller Johan Lönnroth som också var känd och uppskattad och hade en saklig tyngd genom sin akademiska titel i ekonomi.) En klok partiledning skulle givetvis ha sett till att få med Lars B. på vagnen, om än till priset av ett modifierat krav.
Personlighetens roll
Därmed är vi inne på vad jag, i likhet med många kommentatorer, ser som en huvudanledning till valförlusten: bilden av ett parti som har splittrats och blivit snävare. Också partistyrelsen gör den analysen fast den menar att bilden är falsk. Väljarna var klokare och såg till fakta. Även om vi bortser från spektakulära avhopp och bortstötningar exemplifierar fallet Bäckström just detta: en av partiets mest populära politiker som inte vill och knappast längre får vara med i ledningen.
America Vera-Zavala var inne på detta när hon talade på en intern valupptakt i våras: vikten av kända, uppmärksammade företrädare. Hon sa t.o.m. att v nog borde ompröva vår syn på personval. Jag ser det som en leninistisk reflex hos partiet att det bortser från personligheternas betydelse och tror att väljarna kritiklöst ska ställa upp på allt som partiapparaten för fram, även om det sker med oschysta medel (Philip Maughan 2002!). Vi såg det i det skånska riksdagsvalet i år. Det tar tid att bli känd hos väljarna, men nu spolades både Sten Lundström och Sven-Erik Sjöstrand. Valberedningen (och den följsamma distriktskonferensen) ville kompensera för snedfördelningen 2002 (9 män av 10 topplatser på riksdags- och regionlistor) och tog i så att den kräktes. Resultatet blev fyra kvinnor som oavsett sina eventuella förtjänster i inget fall var känd utanför den snäva parti-, vän- och familjekretsen.
Radikal anrikning i Malmö
I Skåne gick det bäst i Malmö, där förlusten inte var större än riksgenomsnittet och riksdagsrepresentationen räddades. Jag ser två faktorer bakom detta. Främst en
I de tre andra riksdagskretsarna gick vänsterpartiet cirka en halv procentenhet sämre än i riket. Splittringen har varit särskilt tydlig i Skåne och Karin Svensson Smith har gett den ett ansikte. Men v har haft en allmänt dålig synlighet. 2002 gnodde distriktsfunktionärerna runt och ordnade listor i alla kommuner. Nu tycks expeditionen ha kört en mer tillbakalutad kampanj och det saknades listor på tre ställen.
Dagstidningarna har nyss rapporterat om valförlustens konsekvenser i regionen. Vänsterpartiet förlorar alla nämndposter. I Lund lyckades det behålla åtskilliga tack vare främst socialdemokraternas generositet, men i Region Skåne hade vänsterpartisterna tydligen inte lyckats bygga upp motsvarande förtroende under de gångna samarbetsåren. Eller sköttes helt enkelt förhandlingarna illa?
Mönster kan brytas, men…
Jag pekade ovan på vänsterpartiets kontaktyta med socialdemokraterna, som är historisk och klassbaserad. Men ibland kan man bryta sej ur det nollsummespel som röstbytet mellan de båda partierna innebär. Ett exempel på nationellt plan är förstås framgångarna under Gudrun Schyman då vi fick (enligt Göteborgstatsvetarnas noggranna eftervalsundersökningar) en direkt överströmning till oss från borgerliga partier. Ett lokalt exempel, om än gammalt, är valen 1973–1979 när vänsterpartiet i Lund fick borgerliga röster, till och med från moderaterna, för sin allmänna vitalitet och stadsmiljöpolitik men också för sina kampanjer för utbyggd barnomsorg. Paradexemplet är återigen Fagersta men även (i tidigare val) Degerfors och Norberg.
Den socioekonomiska utvecklingen i Lund går vänsterpartiet obestridligen emot. Folk som bo i villa eller hyresrätt är inte så benägna att rösta radikalt. Vi såg det tydligt i distriktet Annehem. Utvägen är att driva frågor som känns så viktiga för stora segment av befolkningen att inte plånboken avgör, men den här gången hade vänsterpartiet inte lyckats hitta några sådana. Och inte heller här bör man underskatta personlighetens roll. V har på sistone haft summa två kommunalpolitiker som varit kända utanför en snäv krets, Mats Olsson och Anne Dederichs. Nu slutar Anne …
Att vända skutan
Lokalavdelningen i Lund är del av ett nationellt parti och ett partidistrikt. Menar man att felaktig politik och/eller felaktig taktik eller organisering på de nivåerna bidragit till det svaga valresultatet borde det vara en plikt att göra något åt det. Men detta är också ett ”egoistiskt” intresse ifall man ser den nationella politiken som en stark orsak till det dåliga resultatet i Lund.
Partiets politik och strategi bestäms formellt på kongresserna men reellt, liksom i andra partier och organisationer, mestadels i andra sammanhang – i riksdagsgrupp, partistyrelse, i utskott, i smokeless backrooms och andra informella sammanhang. Motsvarande gäller för distriktets del.
Det första hoppet är att den offentliga debatten kan åstadkomma något. Med offentligt menas i första hand medier som når den stora allmänheten (och alltså inte VB) eftersom de som trots allt röstade på vänsterpartiet är 35 gånger fler än medlemmarna. Det är bara på den vägen man kan nå (och förhoppningsvis engagera) den stora massan av våra faktiska och potentiella väljare. Det ligger i pressens natur att det är avvikande debattröster som ges utrymme, men har vi intressant både kritik mot partiledningen och självkritik är utsikterna till publicering goda.
Den inre partikampen
I andra omgången gäller det att påverka beslutande konferenser och kongresser. Därmed kommer man in på personfrågor. Det måste väljas representanter som kan artikulera och ta strid för vettiga synpunkter, och det måste ageras för val av personer som står för en annan politik.
Det gäller naturligtvis även partiets högsta ledning. Jag är övertygad om att partiet hade gjort ett vida bättre resultat med Jonas Sjöstedt som partiordförande, men han står knappast till förfogande nu så vi får acceptera Lars Ohly. Däremot menar jag att vi bör kräva partisekreteraren Anki Ahlstens avgång. Det är vanligt att just partisekreterare får ta ett symboliskt ansvar för dåliga valresultat och lämna sin post (så skedde för kd:s del i år), men dessutom har Anki med sin okänsliga hantering av medlemsopinioner och ovilja mot öppen debatt visat att hon inte är lämplig för uppdraget.
I distriktet behöver en stor del av den nuvarande ledningen inklusive ordföranden bytas. De har kraftfullt stött de personer och beslut som gjort partiet slutnare och mindre attraktivt. De har visat en arrogans mot avvikande opinioner – se bara hur Trelleborg, den näst starkaste partiföreningen i vår egen riksdagskrets, fick sitt första (och enda) namn på femtonde plats på valsedeln. Detta innebär också att valberedningen bör bytas ut.
En kommentar om dv
Vänsterpartiet förlorade minst två kommunala mandat på grund av dv, har Mats Olsson sagt i Sydsvenskan. Javisst, även om väl inte alla dv-röster automatiskt hade tillfallit v. Men ser man mandaten som viktiga kan man minnas ett v-medlemsmöte i våras när det föreslogs att v skulle försöka bilda valallians med dv. Om så blivit fallet torde enligt Mats kalkyl alliansen ha fått sju mandat, av vilka gissningsvis två hade gått till vänsterpartiet. Med de fem mandaten hade v kommit in i ett antal nämnder av egen kraft och dessutom inte blivit motarbetat av dv så som skedde i de kommunala partiöverläggningarna. Men förslaget förkastades efter engagerade inlägg från flera styrelseledamöter.
Vänsterpartiet har sej självt att skylla, liksom.
Jag instämmer varmt med Mats om att demokratisk vänster är ett onödigt parti, både allmänt och i kommunalpolitiken. Dess kärna utgörs ju av före detta vänsterpartister som inte känt sej hemma längre, med partiets politik och dess agerande nationellt, regionalt och lokalt. Men dv har också fått en del andra (och delvis yngre) aktiva medlemmar. Eftersom ledningen utgörs av personer med stor politisk och organisatorisk erfarenhet och kompetens finns det all anledning tro att dv fortsätter att utvecklas och breddas och i nästa val blir en ännu allvarligare konkurrent till v.
I ett större perspektiv är detta inte så allvarligt. Dv tillhör vänstern och kommer att stödja en eventuell kommunal vänstermajoritet efter valet 2010. Men för vänsterpartiets del är det inte bra. Ytterligare förluster, även relativa, skulle försvaga dess position.
Mot ett närmande
Därför borde det vara en lokal strategi att närma v till dv, med sikte på en fusion inför eller åtminstone ett tekniskt samarbete i nästa val. Detta skulle kräva en rad både praktiska och symboliska åtgärder från vänsterpartiets sida. Men det är samtidigt åtgärder som skulle öka dess öppenhet och göra det attraktivare även för andra.
1. Vänskapligt samarbete i kommunalpolitiken, t.ex. genom initiativ till gemensamma motioner.
2. Bevakning av dv:s intressen så att de blir inbjudna till gemensamma progressiva aktioner. Det missades tydligen när det gällde klimatmanifestationerna den 4.11. De bör inbjudas till förstamajdemonstrationen 2007 – även om man först seriöst borde pröva möjligheterna att den dagen ena hela vänstern, alltså även socialdemokraterna.
3. Vänsterpartiet bör begå offentlig självkritik för vissa tidigare händelser, som konspirationerna inför valet 2002 och den fortsatta behandlingen av Karin Svensson Smith samt hanteringen av Veckobladet. Gunnar Sandin