Jan Hjärpe cyklar i Klostergården
Han lyssnar gärna, höjer sällan rösten, är aldrig påstridig. Han sprider beskedliga visdomar omkring sig om människans simultana identiteter och lojaliteter, om transnationella och transkulturella värderingar och om variationsrikedomen inom övertygelser som utifrån förefaller ortodoxa. Han representerar humanism, mångfald, multilateralism och kompromiss.
Så han är inte som Per T Ohlson som nu med hjälp av journalisten Bob Woodward försöker krafsa de rykande resterna av sina övertygelser ur det irakiska bålet under förbannelser mot den stackars alkoholisten Bush som raglade in i Irak utan att fatta vad han gjorde och nu kanske raglar ut utan att fatta konsekvenserna.
I oktober 2002 stod Jan Hjärpe inför ett auditorium i Holmbergssalen – mest tanter och revolutionär skolungdom – och varnade i blida formuleringar för följderna av ett angrepp mot Irak. Det ger upphov till fundamentalistiska excesser som leder till att den konstgjorda staten Irak faller sönder, menade han. Sunnimuslimer och shiiter kommer att bekämpa varandra och kurderna tar makten i norr. Följderna blir oöverskådliga. Fredsutsikterna saboteras i Israel, Palestina, Libanon, Syrien… Iran träder fram som ny stormakt. Jan H manade: Fortsätt i stället de diplomatiska ansträngningarna och ge IAEA tid att
Per T har stora likheter med Per Ahlmark. Båda hämtar kraft från amerikanska auktoriteter, som de beskriver som briljanta, klarsynta, modiga, rakryggade i motsatt till de fega, principlösa diktaturkramarna i Europa och Sverige. Per T är rationell nog att ändra sig. Per A däremot förblir den fundamentalist han alltid varit.
Jan Hjärpe behöver inte ändra sig, fast han alltid är beredd att göra det. Under hela kriget har han kommenterat skeendet. Bombhögern ignorerade honom länge, men utsatte honom slutligen för tankesmedjornas gödselspridare. Utan framgång
Nu senast har Jan H. kommenterat dödsdomen mot Saddam. Han avråder från att verkställa den. En död Saddam är farligare än en levande. Det tycker inte president Bush.
Irak söndertrasat, israeliska raider i Mellanöstern, väldiga flyktingströmmar, växande fundamentalism: det terroristiska kriget mot terrorn skapar global paranoia. Ett massivt nederlag för president Bush skulle vara det första steget på den mödosamma vägen att försöka reparera allt det som kriget mot terrorn förstört under det paranoida 2000-talet.
Där kommer han igen, Jan. Det är motvind och regnrocken fladdrar som den svenska flagga som i dag hyllar Gustav II Adolf.
Gunnar Stensson