Musiken, valrörelsen, Fidel m m
	Det här är väl spiken i kistan för v inför höstens val var min tanke när det meddelades att f.d. sovjetspionen Bergling – reservkapten och Säpoman – nu hade blivit medlem i vänsterpartiet. Med lite normal självbevarelsedrift hade det väl gått att avstyra, kan man tycka. Nu blev det inte så farligt. Det blev insändare och ledarkommentarer av de vanliga stötarna som försökte mana fram bilden av spionpartiet och låta indignerade. Men några dagar senare kom något som gick mig till mera sinnes. Bergling berömde (Aftonbladet 19 juli) sitt nya parti med följande ord: ”Vi har en bra blåsorkester. De spelar jättebra.”     Själv spelar jag i Röda Kapellet här i Lund och det händer att vi talar om musikens makt. Nu har jag verkligen börjat undra: Vad är det för några typer som gillar oss, vilka krafter vi släpper lösa? Sakligt inför valet Det är val i höst kan jag meddela, och jag kommer givetvis att ta ställning på rationella och sakliga grunder. Men jag kan inte låta bli att redan nu tala om min olust inför två av de framträdande partierna.     Det ena är centern, ett parti som har betytt mycket för det moderna Sveriges framväxt. Det var uppgörelsen mellan centern, dåvarande bondeförbundet och socialdemokraterna som gav oss en politik på 1930-talet som gjorde att nazismen aldrig fick något fäste. Centerpartiet talade för landsbygden under många år, partiet var en del av antikärnkraftsrörelsen och stod för en alliansfri politik. Ja, så sent som under 1990-talet turades c och v om att tillsammans med Göran Persson sanera statsfinanserna efter den borgerliga misskötseln under regering Bildt. Men all denna goodwill håller den nya centern nu på att sälja ut. Den nya centern har förstås inte uppstått av sig själv utan är ett resultat av ett långsiktigt och energiskt arbete av Timbrohögern inom Stockholmscentern. Jag ser det som ett parti som håller på att begå självmord och jag grips av stor trötthet och sorg varje gång jag hör Maud Olofsson ta ännu ett steg på den nu inslagna vägen.     Det andra partiet är förstås folkpartiet. Detta är Karl Staafs parti, arbetarrörelsens självklara allierade under genombrottsåren när det gällde kamp för rösträtt och åttatimmarsdag. Det var ett parti som stod för öppenhet och tolerans, det var ett parti som representerade folkrörelser som frikyrkor och nykterhetsloger. Det är sedan några år motsatsen, ett parti som talar för olika former för tvångsingrepp, som vill styra skola och samhälle med järnhand. Partiet lyckades i förra valrörelsen locka till sig främlingsfientliga röster och försöker nu upprepa framgången och lägger sig så nära främlingsfientligheten man vågar. Folkpartiet har blivit ett lag- och ordningsparti där folkpartisterna i Stockholm ville att lärarna ska anmäla till Säpo elever som uttryckte förståelse för ”terrorismen”. Till det kommer att partiet har kvar sin gamla entusiasm för atombomber, Israel och Nato. Senast ville de att Sverige skulle ställa upp tillsammans med USA i Irak. Måtte försynen se till att folkpartiet inte får något inflytande över svensk politik! Utrikes ärenden Det brukar sägas att utrikespolitik inte påverkar svenska väljare. Men det finns ju tecken på motsatsen och jag har länge undrat varför socialdemokraterna inte har tagit upp detta. I orostider brukar ju folk vilja sitta i båten och gärna välja om sittande regering. Nu börjar det hända lite: Persson tog upp Libanonkriget i sitt Björkvikstal och gav en första antydan till modifiering av Israelvänliga politik. Lars Ohly tog upp utrikespolitiken i full skala i sitt tal i söndags på ett förtjänstfullt sätt. I dessa spalter har vi		inte sällan varit kritiska till v-ledningen, men jag kan inte finna annat än att Lars Ohly är värd stor uppskattning för sin kunskap och engagemang i internationella frågor. Fidel fyller 80 Jag tänkte i all stillsamhet sälla mig till gratulanterna nu när Fidel Castro fyller 80. Jag vill citera vad Pierre Schori sade 1986 om Fidel: Han är en av de största i samtids-historien. Någon har sagt att han är för stor för sin ö. Castro ser allt i ett mycket långt perspektiv. Han är en encyklopedist och har när-mast en renässansfurstes drag.     Jag tycker det är mycket väl sagt, med formuleringar som är träffande och faktiskt också drabbande. Det är t.ex. inte alltid så roligt att ha statschefer som är för stora för sitt uppdrag och som tänker mindre på befolkningens dagliga bröd än på historien. Men visst är det fantastiskt vad denna lilla ö betytt och betyder för hundratals miljoner människor i världen. Det betyder inte att Cuba är ett socialistiskt paradis, det har många brister. Det storartade med Cuba är exemplet: att ett folk och ett land kan välja en egen väg mot stormaktens och kapitalets vilja. Sverige hade goda förbindelser med Cuba på 80-talet och hade Olof Palme fått leva hade vi kanske fått hit Fidel. Nu har vi ingen utrikespolitik annat än EU:s, har jag förstått.     Jag har väl inget originellt att säga om Fidel och det är länge sen jag var på Cuba. Men jag befann mig på Plaza de la Revolución någon gång i maj–juni 1973 när Salvador Allende var på besök, alltså några månader innan han dödades. Han och Fidel talade och det var intressant att jämföra. Allende gick på i den stora latinamerikanska retorikens tradition, med stora ord och blomsterspråk. Fidel lät som han brukade: folkskolläraraktig, lite nykter och tråkig. Han brukar ju målas upp med helt andra färger: som en hetsande agitator i talarstolen. Jag hörde honom också i ett förstamajtal på så där två–tre timmar. Det var storartad folkbildning om ekonomi och lantbruk allt medan vi i folkmassan mer eller mindre slog dövörat till och småpratade eller lekte med våra barn. Så plötsligt kunde det hetta till, det gick som en elektrisk stöt i folkmassan när Fidel höjde intensiteten och yttrade några skarpa formuleringar om vad som hände i Vietnam eller Latinamerika. Och sen sjönk det hela in i undervisningstempot igen för att till slut stiga upp igen med ”Patria o muerte! Venceremos!” En självhärskare Fidel är ju en självhärskare och det har kostat Cuba en hel del: när det saknas yttrandefrihet så kommer det inte fram tillräckligt med kritik mot brister i samhället. Det var som jag minns det inte så att folk var rädda för att säga vad de tyckte om vare sig kommunistpartiet (sådana träbockar!) eller Fidel (det var ju både synd och skam hur han levde med Celia Sánchez) eller snåla köttransoner. Men det fanns ingen offentlig kritik. Jag har inget till övers för den sortens demokrati som bara består i att folk ställs inför valurnorna – den kan man se nog av i Latinamerika i övrigt. Men demokrati och yttrandefrihet är faktiskt effektiva sätt att bygga ett samhälle. Och visst är det doktrinärt att inte ge marknaden mer utrymme när det gäller lantbruk och livsmedel – ett land som Cuba borde inte ha några problem att väl föda sin befolkning. Jag har inget till övers för de CIAfinansierade dissidenter som dömdes häromåret, men visst var straffen på tok för hårda, och måste man verkligen ha kvar dödstraff i lagarna? Det är lika illa som i USA.     Jag hoppas på en mild och smärtfri övergång till ett öppnare samhälle, men att Cuba kan fortsätta med sin solidaritet med jordens fattiga och fördömda. Lucifer
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL