Vapenvilan i Libanon och slutet på
”kriget mot terrorismen”
Kriget planerades i samarbete med USA och fick i inledningsskedet massivt stöd i israelisk opinion. Strategin gick ut på att bomba infrastruktur i Beirut och andra delar av Libanon för att ”avskräcka terroristerna” och tvinga den libanesiska regeringen att driva bort den terrorstämplade organisationen Hizbollah från södra Libanon.
Det blir kanske inte så lätt. Uppkomsten av Hizbollah är en direkt konsekvens av Israels ockupation av södra Libanon fram till 1985. Hizbollahs medlemmar är enkla libanesiska landsortsbor. Före den israeliska ockupationen var befolkningen i södra Libanon inte israelfientlig utan snarast antipalestinsk. Efter kriget vill den nog stanna hemma, även om förstörelsen är omfattande. Några storpolitiska ambitioner hade den inte före ockupationen. Men statsterror leder till motståndsterror.
En stor leverans av amerikanska klusterrobotar till Israel, avsedda för kriget, försenades lyckligtvis. Annars hade det mänskliga lidandet i Libanon mångdubblats.
Detta är USA:s tredje anfallskrig sedan ”kriget mot terrorismen” (Oåh ånn törhsm, som George Bush brukar säga) inleddes efter 11.9.2001. Krigen i Afghanistan och Irak är redan förlorade. Hela föreställningen om ett ”krig mot terrorismen” är ett hjärnspöke, som inte bara lett till en ökning av desperat terrorism underifrån utan också till utbredd statsterrorism, tortyr, koncentrationsläger, brott mot de mänskliga rättigheterna och mot ingångna avtal och ett sönderslitande av FN-systemet, senast illustrerat av Israels utplånande av en FN-postering i södra Libanon.
Detta krig, som är Israels tredje militära invasion av Libanon efter de som ägde rum 1978 och 1982, blev inte bara ännu ett nederlag för USA utan också en framgång för Hizbollah och en fullständig politisk och moralisk katastrof för den israeliska krigspolitiken.
Krigsförbrytaren (massakrerna i Sabra och Shatila) Ariel Sharon ligger i coma och utgör en kuslig symbol för mer än fem decennier av destruktiv israelisk våldspolitik, som började med fördrivningen av 700 000 palestinier
Men vi får inte heller glömma att det israeliska dödandet i Palestina fortsätter i skuggan av Libanonkriget. Enligt en uppgift nyss har 130 palestinier dödats de senaste veckorna, varav ca 70 civila och 30 barn. Det är en del av det pris Palestinas folk får betala för att de i ett väl genomfört demokratiskt val förde Hamas till makten. Samtidigt har ekonomin blockerats, el- och vattentillförseln stoppats och hungersnöd utbrutit, allt en följd av ”kriget mot terrorismen”. Palestina är själva hjärtpunkten i krisen i Mellanöstern.
Göran Rosenberg uttryckte i en artikel i DN i lördags förhoppningen att fiaskot i Libanon redan lett till insikten att formuleringen ”krig mot terrorismen” är teoretiskt felaktig och ger upphov till en antiproduktiv politik. I USA talar man nu inte längre om krig, utan om ”den globala kampen mot våldsam extremism, GSAVE”. Han menar att USA och Israel nu principiellt tvingats acceptera en lösning i Libanon som de vid krigsstarten var principiellt emot, nämligen ett FN-ingripande av internationella styrkor med ett starkt fredsbevarande mandat i södra Libanon.
Rosenberg hoppas att detta också ska öppna vägen för ett FN-ingripande med robusta styrkor och ett starkt FN-mandat på Västbanken och i Gaza för att genomdriva FN-resolution 242 som kräver ”tillbakadragande av Israels väpnade styrkor från områden som ockuperats” och därmed leda till ”framväxten av en oberoende, demokratisk och livsduglig palestinsk stat” enligt den vägkarta för fred som lades fram av USA, EU, FN och Ryssland 2002. Det är förhandlingar, inte vapen, som är vägen till fred och säkerhet i Mellanöstern. Det är fienden USA och Israel måste förhandla med, Hamas och Hizbollah och regimerna i Iran och Syrien till exempel.
Vi vet inte hur realistisk analysen är, men vi måste fortsätta att hoppas, trots att vi hoppats förgäves i ett halvt sekel och utsikterna de senaste fem åren blivit allt mörkare.
Jag hörde nyss i radio att Göran Perssons föreslagna internationella konferens för återuppbyggnaden av Libanon redan fått massivt gensvar från ett 40-tal länder och kommer att äga rum om ett par veckor, den 31 augusti. Det är också hoppingivande.
Gunnar Stensson