Tål Marx’ syn på landet dagens ljus?
	Apropå ett gammalt Gr-tema i VB upprepat i nr 5 Mitt i Lundavåren, när naturen är i sitt mest kreativa stadium, går militär och kyrka samman om att välsigna de nykläckta doktorerna från vårt anrika universitet. Varje gång kanonskotten ljuder upplever jag denna anakronistiska akt som ett sant uttryck för vår lilla stads själ – konservatismen; allt ska förbli som det varit. En upplevelse jag aldrig kommer i närheten av i den landsbygd Stockholms skärgård utgör.     Runmarö är en inte oäven utsiktspunkt för reflektioner kring Marx/Engels’ ett och ett halvt sekel gamla beskrivning av den (då feodala) landsbygdens ”idiotiserande” inverkan. Ön, med sina 300 fastboende och mångdubbelt fler tillfällighetsdito, har förvisso nära till storstaden med dess arbetsmöjligheter och nöjen. Men vi slipper sådana uttryck för stadens fördumning som löpsedlarna, reklamen och det allestädes närvarande sökandet efter mening. Annat får vi bära med jämnmod, tex. de urbana barnfamiljerna på jakt efter bilfri upplevelsemiljö, som tar med bilen till ön för säkerhets skull – och sedan använder den. När de inte viner runt i vattenskotrar som får de flestas nerver i svår dallring.     Tvärtemot Marx/Engels’ bild är det svårt att finna vare sig ”förslöande” eller ”Idiotismus”-drag bland dem som väljer att bo här. Tvärtom kräver det både uppfinningsrikedom och ihärdighet att klara sig året runt i den landsbygdsfientliga politik som invånarna ständigt verkar ha att brottas med. Otaliga är de exempel jag genom åren fått till livs på statens (läs stadens) utomordentliga brist på förståelse för skärgårdsbors ekonomiska villkor, stadsbyråkratins blindhet för stereotypa reglers lokala inverkan, eller dess favorisering av stadsbors intressen framför fastboendes behov.		Inte att undra på att kustbefolkningen från Kosteröarna i väster till Norrlands skärgårdar samarbetar och byter erfarenheter. Fördumningen i staden är en mäktig utmaning. Bertil Egerö - som när detta just skrivits får syn på Göran Greiders boktips, Dikter från den efterblivna landsbygden, av australiensaren Les Murray (Brombergs). Den måste kollas. Närmare hem har Henning Mankell skildrat landsbygdens problem med staden i boken Isidor, en stark skildring av hur Stockholms långa arm under 1800-talet obarmhärtigt slog mot kustborna långt ner längs ostkusten. Inga uppdiktade deckarstories i den boken! Kommentar Den bästa kommentaren till Bertil Egerös inlägg har egentligen getts av författarinnan Alexandra Kronkvist nu i somras (på en kultursida, var det Sydsvenskan?). Hon beskriver målande hur hon och andra elever ur restbefolkningen på södra Öland, som bussades in till Kalmar, inte bara betraktades som efterblivna av sina klasskamrater från stan utan faktiskt också var det – därför att inga kvalificerade lärare ville ta tjänst ute i bushen men också för att det därute odlades antiintellektuella attityder, som en del av identiteten. Nu var det visserligen så att AK i artikeln solidariserade sej med den bygden och identiteten, men kvar står att den ”Hela Sverige ska leva”-ideologi som även vänsterpartiet omfattar dömer många till en start i livet som ger dem svårigheter i dagens värld, vars inbyggare numera till mer än hälften består av stadsbor – enligt en definition som är snävare än Sveriges traditionella. Gr
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL