Richard och Lasse
	För de yngsta är Nixon bara namnet på ett piggt vänsterförlag men vi i de äldre generationerna minns Richard N., USA-presidenten som gick till världshistorien som han som bröt isen med Kina (och till musikhistorien som huvudperson i den minimalistiske tonsättaren Philip Glass opera ”Nixon in China”).     Min svåger John var ingen energisk eller framgångsrik person. Till skillnad från sin äldre bror Nils som for till Amerika på trettitalet och startade en mekanisk verkstad, hamnade i rustningssvängen under kriget och tjänade grova pengar. I slutet av femtitalet tog Nils över brodern till ett jobb i sin fabrik men det varade bara ett par år. Sommaren 1960 återvände John till Sverige.     Jag träffade honom och han berättade om det stora landet. Och om höjdpunkten under vistelsen:     – Jag har hälsat på USA:s blivande president!     – Kennedy? undrade jag, som naturligtvis höll på den mer liberale och intellektuelle kandidaten. Svågern fnös:		– Richard Nixon förstås! Han kom till Nils fabrik och skakade hand med alla oss som jobbade där.     Att framgångsrika svenskamerikaner blev konservativa republikaner var ju vanligt. Nils hade säkert gett ett rundhänt bidrag till valfonden.     Sen kom valet och Kennedy vann ju. Det hade John svårt att svälja nästa gång jag träffade honom. Som var den sista gången, för ett par månader senare drabbades han av ett dödligt hjärtslag.     Åtta år senare blev Nixon trots allt president. Jag hade unnat min svåger att få uppleva den triumfen.     Allt detta rann upp i minnet när jag läste Sydsvenskan i lördags och såg en intervju med Lars Ohly, illustrerad med en jättelik porträttbild. Det anses allmänt bland analytikerna att Nixon led sin hårfina förlust mot Kennedy för att han inte var tillräckligt välrakad och därför såg en smula sluskig ut. På bilden i Sydsvenskan hade Lasse en tydlig stubb på hakan. Det bådar inte gott inför valet. Grr
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL