Vägval Vänster – en antologi, del 2
Nu finns det plötsligt någonting som heter ”liberala kommunister”. I varje fall anser den franske journalisten Olivier Malnuit att det är en passande benämning på en grupp individer högt upp i den globala hierarkin med George Soros och Bill Gates i spetsen. Deras ideologi kan ses som en kombination av entreprenörskap och filantropi på miljarddollarnivå. Samtidigt har begreppet ”liberal” hamnat i vanrykte i USA och anses i breda skikt där närmast liktydigt med ”oamerikansk”. Inom den svenska vänstern har ”kommunist” fått en alltmer nedsättande, halvt brottslig klang. Medan man i Italien väljer en man som är och kallar sig kommunist till talman i parlamentet. Den semantiska förvirringen är sålunda fullständig. Inte konstigt då att Lars Ohly väljer att ”lämna begreppsdebatten”.
   I Sverige blåser centervind. Men när kommunister som ångrat sig söker sig mot mitten har de svårt att finna meningsfränder. Där ser man bara betongsossar, Per Ahlmark och Timbro. Och miljöpartiet, förstås, som emellertid inte tvekar att hoppa över vänsterhögergränsen när det passar. Det finns dock en utväg för denna vilsna skara. Storbritannien och USA har visserligen utmärkt sig framför allt genom att vara de enda länder i världen som anser att angreppskrig är ett bra sätt att lösa eller förebygga internationella konflikter. Men i den angloamerikanska kulturen finns också positiva inslag. Dit hör det den liberala tanketradition som är betydligt mer progressiv än den marknads- och konkurrensinriktade liberalismen i kontinentala Europa, inklusive Sverige.
   Karl Palmås bidrag heter ”En vänsterliberal vokabulär: Nya perspektiv på internationalism, frihet, demokrati och marknad”. Han skildrar vad som skiljer den svenska liberalismen – som hyllar värden som internationalism, frihet, demokrati och marknadsekonomi – från den angloamerikanska, med koncept som pluralism, liberal ironi och kulturradikalism. Esaiah Berlins Four essays on liberty framhålls som ett bra exempel på vänsterliberala tankar som aldrig nått de svenska liberalerna. I Sverige domineras de liberala ledarsidorna av röster som i USA och Storbritannien knappast skulle kallas liberala. Karl Palmås reder ut begreppen åt oss. Artikeln kan delvis ses som ett inlägg i den debatt som följde Francis Fukuyamas The end of history där han förutsåg en universell konvergens kring vissa värden och vissa statsbildningar efter mönster av västerländska liberala demokratier. En hållning som författaren tar avstånd från. Därför är hans oreserverade hyllning till den orangea revolutionen i Ukraina litet märklig. Håller han med borgerliga media där det framställs som självklart att Ukraina, trots sin stora ryska befolkning, hör hemma i det goda och demokratiska Västeuropa och inte i den auktoritära och tveksamt demokratiska ryska sfären.
   Karl Palmås är övertygande i sin beskrivning av den angloamerikanska liberalismens förtjänster ur vänstersynpunkt. Men jag tror dock att brittiska liberaler kan ha värderingar som kan kännas främmande för svensk vänster. Det framgår bl a av den livliga debatt som utbrutit i Storbritannien till följd av ett vänsterliberalt projekt – "The Euston Manifesto: For a renewal of Progressive Politics" (lätt att finna på nätet). Manifestets teser påminner lite om Vägval vänster i uppslutningen kring högst respektabla honnörsord. Dock finns begreppet frihetlig (libertarian) hänsynsfullt nog inte med i texten. Vad som stör är den positiva inställningen till preemptiva demokratiseringskrig. Man hör inte sällan från amerikanska vänsterliberaler att 11/9 skulle vara en logisk följd av USA:s aggressiva utrikespolitik. Sådana tankegångar tar man bestämt avstånd från i detta manifest.
   Margareta Olofsson med ”Frivilliga insatser i socialtjänsten – var går gränsen?” och Alec Carlberg med ”Utslagna söker nya former för upprättelse – ett dilemma för vänstern?” skildrar utvecklingen och det nuvarande tillståndet inom svensk socialtjänst. Och det är tyvärr ingen vacker bild som avtecknar sig. Debatten om socialtjänstens metoder har till stor del skett inom den svenska vänstern som därför måste ta på sig en del av ansvaret för det bristfälliga resultatet. Fortfarande finns rester av den hårda linje som Jan Myrdal rekommenderade i sin ”Tjuvar och horor” och som stöddes av polisläkaren Nils Bejerot. Den baserades på ”tilltron till lagstiftningen som ett effektivt medel att korrigera oönskat socialt beteende” och ”synen på narkomanerna som ett driftstyrt trasproletariat som man genom straff skulle tvinga bort från samhällsgemenskapen”. En moralistisk attityd förekommer nu inte minst i förhållandet till arbetslösa och man kan nog inte bara skylla på neddragningar och tidsbrist när de hjälpsökande känner sig vanmäktiga inför myndigheterna.

   Margareta Olofsson påpekar att vänstern av tradition haft problem med att acceptera frivilligt socialt arbete. Det har varit en del av motståndet mot en välgörenhet där den enskilde skall känna tacksamhet. Men om den offentliga socialtjänsten upplevs som maktfullkomlig och kränkande för människorna så kan det ligga något i borgerliga argument att frivilliga organisationer är lika väl skickade att möta människor som hamnat utanför samhället.
Båda författarna ser positivt på de sociala kooperativ och klientorganisationer som vuxit fram på senare tid. Om syftet med socialtjänst när det gäller de utslagna är att de skall återupprätta makten över sina egna liv så tycks det som nu kallas ”socialt företagande” vara en bra metod och sålunda värt allt stöd.

Visst är Sverige ett fint land. Och ofta får vi internationellt beröm för både det och det andra.
   Till exempel att Sverige är ett föregångsland när det gäller miljö. Liksom Tyskland började vi tidigt med grön skatteväxling. Vår industri har lyckats höja produktiviteten rekordartat utan ökat energiuttag. Vi har hög kompetens när det gäller miljöteknik. Men det är grannlandet i söder som är världsledande i vindkraft medan Vattenfall driver koleldade kraftverk i Tyskland. Vi som anser att en ekologiskt hållbar utveckling är ett villkor för mänsklighetens överlevnad tycker naturligtvis att det går för långsamt och gör alldeles för litet i Sverige. Till oss hör naturligtvis Karin Svensson Smith. I sitt bidrag ”Utan ekologisk hållbarhet ingen ekonomisk hållbarhet” försöker hon utröna varför det är så mycket prat och så litet handling i miljöpolitiken. Hon påpekar att även om vi är duktiga på att göra lokala Agenda 21-dokument så ligger vi illa till när det gäller naturresursförbrukning. ’Vi har mest kärnkraftsel per invånare i världen. Vi är i topp i Europa när det gäller försäljningen av fossilt bränsle per invånare.
   När det gäller växthuseffektens skadliga verkningar anser Karin att ökningen av vägtrafik är den i särklass viktigaste orsaken till att utvecklingen går åt fel håll. Därför är det så viktigt att styra över transporter från väg till järnväg och sjöfart. ”En förklaring till glappet mellan ord och handling inom miljöområdet är styrkan hos ekonomiska krafter som har intresse av att upprätthålla massbilism och hög konsumtionsnivå i samhället”. Oroliga forskare inom naturvetenskaperna överröstas av ekonomer för vilka ökad tillväxt är det givna slagordet. Karin efterlyser ”en ekonomisk teori som respekterar naturens begränsningar”.
   Efter Riokonferensen 1992 började man tala om olika slag av hållbarhet. Förutom ekologisk rör det sig också om social, ekonomisk och kulturell hållbarhet. Detta menar Karin är beklagligt eftersom det försvagar begreppets betydelse.
   Att ersätta fossila bränslen i trafiken med produkter från bioråvaran skog ser Karin som en framkomlig väg. Det är möjligt att det kan bli en dellösning i Sverige men jag anser ändå att det är diskutabelt. I ett globalt sammanhang står den livsmedelsproducerande delen av jordbrukssektorn som förlorare i konkurrensen med penningstarka städer och industrier när det gäller både vatten och odlingsbara ytor. Det beror bland annat på det artificiellt låga priset på spannmål på världsmarknaden. Odlingen av grödor för produktion av etanol och biodiesel börjar ta allt större områden i anspråk. En annan inkräktare är koldioxidmaffian. Man köper jordbruksmark billigt i utvecklingsländer. Kör bort bönderna och odlar snabbväxande skog. Säljer utsläppsrättigheterna och kastar sig över nästa område. Det rapporteras att sedan några år är konsumtionen av spannmål i världen större än produktionen. Såväl de odlade arealerna som avkastningen per ytenhet sägs minska. (1).
   Om allt fossilt drivmedel i Sverige skulle ersättas med produkter från skogsbruket skulle det enligt en artikel i DN nyligen krävas att halva ytan som i dag används till spannmål i stället täcks av snabbväxande asp och poppel. Dessutom skulle en stor del av skogsbruket inriktas mot täta gödslade granplanteringar. Allt detta visar vilka oerhörda prioriteringsproblem vi står inför i kampen för en ekologiskt hållbar utveckling.
Något jag saknar i Karins bidrag är synpunkter på möjligheterna att med grön skatteväxling styra konsumtionen och därmed produktionen i mera hållbar riktning. Torskens resa runt jorden innan den hamnar på min tallrik kan användas som symbol för det resursslöseri och den miljöförstöring som den globala låglönekonkurrensen medfört.
Erik Kågström

1. Lester R. Brown. “Plan B 2.0 Rescuing a Planet Under Stress and a Civilization in Trouble”.

VECKOBLADET Utgiven av SFVBBiL