Marta Santanders förstamajtal
Jag är glad att vara här tillsammans med er denna speciella dag. På vår högtidsdag samlas vi för att prata politik. Politik är att vilja. Vilja att förändra, att förbättra och se nya möjligheter i vår värld.
Jag skulle vilja säga några ord om utbildning, arbete och integrationspolitik. Tre frågor som är viktiga var för sig men, som vi inte får glömma, hänger ihop.
Sverige är idag ett mångkulturellt och etniskt blandat land. Det är jag stolt över. Jag är inte lika stolt över den rasism som jag kan se och uppleva i samhället. Ett samhälle där många invandrare inte får arbete och fortfarande är segregerade till vissa bostadsområden.
Vi har i Sverige fullt av personer med mycket kunskap som vi kör ut i långtidsarbetslöshet, vars lösning ibland blir att öppna affär eller restaurang eller köra taxi. Det är slöseri att inte ta vara på den kompetensen.
Det som berör mig ännu mer är att andra, tredje, fjärde generationens invandrare – det tar aldrig slut – alltså våra barn, era barnbarn, som är lika svenska som någon annan, utsätts för rasism i skolan. Det är ofattbart! En undersökning visar att 20 procent av ungdomarna i gymnasiet hade upplevt rasism. Ofattbart! Denna rasism formar barn till en framtid som andra klassens medborgare. En övergiven generation. Ett farligt slöseri med mänskliga resurser.
Det handlar om värderingar, kamrater! Värderingar som bildas och formas i unga år. Värderingar som mognar i skolan tillsammans med lärare och skolkamrater. Därför är det viktigt att satsa just på skola och utbildning. En skola fri från rasism och diskriminering, en skola och en högre utbildning som är avgiftsfria. Det ska inte vara några smygavgifter i vare sig skola eller högskola!
Alla elever skall ges likvärdiga möjligheter att klara skolan. Skolans och högskolans uppgifter är att kompensera för omständigheter som påverkar utbildningen. Omständigheter som etnicitet, klass, kön och funktionshinder. Skolan skall vara rättvis, demokratisk och tillgänglig.
Vi skall hela tiden fråga oss vem skolan är till för. För kapitalismen eller våra barn? Vi skall ha en skola för alla, inte en skola för de som har de vassaste armbågarna.
I högskolan är det tufft att klara vardagen med knappa studiemedel. Det krävs att man är flitig student för att få fortsatt förtroende att låna pengar. Och inte bara det. Det krävs att man är flitig student för att man ska ha kvar sin bostad. Det räcker inte med bildningsideal längre utan det skall presteras. Det har gått långt! Sedan när är studenten en konsument? Det smyger sig på oss.
Studenter och andra grupper i vårt samhälle hamnar mellan stolarna i socialförsäkringssystemet. Det är inte lätt att bli gravid och försörja sig på knappa studiemedel. Eller att gå till tandläkaren.
Det kan inte vara meningen att vuxna människor skall vara beroende av sina föräldrar för att klara vardagen. Det har gått för långt, kamrater!
Många unga människor går arbetslösa idag. Många invandrare går arbetslösa. Många kvinnor är sjukskrivna och utslitna. Det finns många som har mycket att ge som inte har ett arbete idag. Ändå går det bra för Sverige, sägs det. Jag får inte riktigt ihop det. Det finns massor som vi måste göra.
Arbetslöshet medför höga kostnader. Inte bara monetära utan är även ett slöseri för vårt samhälle när det gäller kunskap, erfarenheter, perspektiv. Vi vill skapa riktiga jobb, med riktig lön och riktiga arbetsförhållanden. Vi vill ha 200 000 nya jobb i den offentliga sektorn.
Det måste hända något. Viljan att förändra, att förbättra och se nya möjligheter i vår värld. Det är vänsterpartiets politik. Vi måste hjälpas åt att få en rättvisare värld.
Jag vill avsluta med något som min tvåochetthalvtåriga dotter brukar säga:
TJEJER KAN!