”Lundalinjen” och verkligheten
	Det är svårt det där med demokrati ibland. En ny förening har bildats som kallar sig för Demokratisk Vänster. Man kan då fråga sig om det finns någon odemokratisk vänster. Tydligen tycker man det inom Demokratisk Vänster. Frågan är hur långt det bär att bygga en politisk linje på att definiera vad man inte är för något. Risken finns att kampen mot kommunistspöket inte kommer att vara så lockande som man tror.    I nummer 2/2006 av Veckobladet försöker Gunnar Stensson att skissa en bakgrund till det som nu sker. Gunnar är en person jag har stor respekt för, han är en kämpande antiimperialist och en duktig kommunalpolitiker. Men i sin beskrivning av Lundalinjen handskas han på flera ställen vårdslöst med verkligheten.    Han skriver t ex på ett ställe att ”Gamla APK-are återinträdde i partiet och fick kontakt med grupper i Ung Vänster. Sakta infiltrerade de partiorganisationen.” Denna beskrivning faller på sin egen orimlighet. De APK-are som kring 1990 återkom till partiet var Nilla Bolding, Mats Olsson och ytterligare en kamrat som flyttat från stan. Mats och Nilla är två allmänt respekterade kommunalpolitiker som alltid intagit en självständig hållning i de interna strider som funnits i partiorganisation. Men enligt Gunnar är de alltså kommunistiska infiltratörer?    På ett annat ställe skriver Gunnar ”Så de skaffade sig majoritet på ett årsmöte och tillsatte en enhetligt kommunistisk styrelse.” Jag skulle tro att Gunnar avser årsmötet 2003. Jag var en av de som valdes in i styrelsen då, trots att jag inte kallat mig för		kommunist sedan början av 1990-talet. Begreppet hade då enligt min mening blivit så belastat att det kändes utsiktslöst att fortsätta försöka förklara vad vi egentligen menade med det. Däremot har jag aldrig ställt upp på att hetsa mot de kamrater som valt att fortsätta kalla sig för kommunister.    Jag sitter fortfarande i styrelsen för vänsterpartiet i Lund, och frågan om vilka som kallar sig som kommunister är inte på något sätt aktuell i styrelsearbetet. Vi är inte alltid överens i alla frågor, men det finns alltid en vilja till konstruktiva diskussioner, och en vilja att ta ansvar för partiet. Klistrar vi etiketter gör vi det på kuvert, inte på varandra! Jag vet faktiskt inte vilka av mina styrelsekamrater som kallar sig för kommunister och jag tycker inte det är speciellt viktigt att förhöra dem om detta.    Partiet utvecklas ständigt, åsikter bryts mot varandra, våra medlemmar och aktivister gör nya erfarenheter. Vårt parti har alltid brottats med förhållandet mellan dagskraven och de långsiktiga målen. Men jag vill ändå påstå att förståelsen för det konkreta politiska arbetet är stor inom vänsterpartiet i Lund. Det är inte rättvist att beskylla oss för att förakta dagspolitik och bara försöka ge uttryck för korrekta värderingar. En av de som brukar hävda det har nu lämnat partiet och bildat en egen förening där man kan odla sina egna värderingar utan några störande invändningar. Detta gör man i ett läge när partiföreningens arbete koncentreras på praktisk politik och konkreta frågor inför valrörelsen. Frågan vem det är som har mest kontakt med verkligheten? Hans Persson
	VECKOBLADET		Utgiven av SFVBBiL