Johan Lönnroth hos Demokratisk vänster:
"En global och frihetlig vänsterallians"
Positivt och negativt i den globala utvecklingen
Som kontrast till sedvanliga tal inom vänstern, som oftast tar upp globaliseringens alla katastrofala följder inledde Johan Lönnroth sitt tal med att betona att det idag finns många positiva trender i världens ekonomiska utveckling. Antalet människor som lever på mindre än en dollar om dagen, d.v.s. under fattigdomsstrecket, har sedan 1990 minskat från 30 till 20 procent av världsmedborgarna. Klyftorna mellan olika nationer har också under samma tidsperiod minskat. Det höga oljepriset gör att folk åker mindre bil och förflyttar sig istället mer via kollektiva färdmedel.
Samtidigt är det också sant att de ekonomiska klyftorna inom praktiskt taget alla nationer har ökat under samma period och enligt färsk statistik gäller detta även Sverige. Dessutom har gapet mellan mäns och kvinnors löner i Sverige också ökat.
Politisk retorik och materiell verklighet
Hur är det möjligt att klyftorna i Sverige ökar, när de tre majoritetspartierna som har den politiska makten är eniga om att målet för politiken är att öka jämlikheten. ”Beror det på att politikerna medvetet ljuger?” Johan Lönnroth trodde inte att förklaringen är att de flesta politiker far med medveten osanning. De flesta politiker är ärliga och menar verkligen det de säger. Men det finns krafter – nämligen produktivkrafter och produktionsförhållanden för att tala marxistiska – som är starkare än de nationella politikerna och ännu starkare än region-, landstings- och kommunpolitiker, hävdade Johan Lönnroth. Han menade istället att förklaringen till politikernas svårigheter att hålla sina löften är att politikens möjlighet att styra ekonomin på den nationella nivån är begränsad. Pengaflöden över gränserna tusenfaldigats sedan 70-talet. Det är ingen nyliberal konspiration, som gör att politiker i alla länder försöker hitta nya vägar att stå emot kapitalets väldiga kraft.
Återgång till Keynes?
I ett TV-program om vänsterpartiet kunde man nyss se hur vänsterpartiets riksdagsekonom på partikongressen viftade med Keynes klassiska bok från 1936 Sysselsättningsproblemet. Idag beskriver också v sitt förslag om 200 000 nya jobb i offentlig sektor som ett keynesianskt synsätt på hur man kan lösa kapitalismens problem med konjunktursvängningar och arbetslöshet. Keynes lösningar inom nationalstatens ramar med en expansiv politik under tider av undersysselsättning är ingen lösning idag menar Johan Lönnroth. Kapitalets fria rörlighet gör att sådana lösningar inte längre är möjliga. Lösningarna på dessa problem finns inte inom nationalstatens ramar utan krafter som motverkar kapitalets makt måste befinna sig på överstatlig nivå. Vi behöver övernationella minimiskatter på kapital och energi, gemensamma regler som värnar kvinnors rättigheter, arbetsrätt och kollektivavtal som bygger på internationellt fackligt och politiskt samarbete. Ett starkare FN behövs för att stoppa folkmord och skapa fred. Alla dess beslut borde bygga på beslut som diskuteras och förhandlas fram i demokratiskt valda församlingar.
Johan Lönnroth ser således knappast en återgång till Keynesianismen som lösningen på sysselsättningsproblemen i en internationell ekonomi.
Realism – borgerlig ideologi?
Johan Lönnroth berättade, att han häromveckan besökte ett möte arrangerat av Feministiskt initiativ. På mötet konstaterade Johan Ehrenberg, att det finns mycket pengar i Sverige: rekordvinster i börsbolagen, fläskiga pensionsavtal, stora överskott i statsfinanserna. Ehrenborgs slutsats var att det bara är att blåsa på och spola alla sparprogram, som de dumma politikerna pådyvlar oss. Efter mötet skrev Johan Lönnroth ett kritiskt inlägg i Stockholms Fria Tidning, där han menar att Ehrenborg är orealistisk i sin idé om att det bara är att blåsa på, för att få in pengar till sektorerna vård, skola, omsorg och kultur. I det senaste numret av ETC replikerar Johan Ehrenborg, att Johan Lönnroth nu axlat Kjell-Olof Feldts mantel och att hans krav på realism i ekonomin är prov på borgerlig ideologi.
Johan Lönnroth gav emellertid Ehrenberg rätt i att Sverige är ett rikt land. Svenskarnas genomsnittliga deklarerade nettoförmögenhet ligger i världstopp, vi har mer bostadsyta per invånare än något annat land och vi konsumerar mer mat än vi behöver. Vårt materiella välstånd, som tillgodoses huvudsakligen genom produktion i den privata sektorn, präglas av överflöd. Enligt spådomar från långtidsutredningen kommer vår privata konsumtion att öka med 70 000 kr per innevånare till år 2020. Johan Lönnroth gav också Ehrenborg rätt i att det istället för ökat materiellt välstånd är inom vård, skola, omsorg och kultur i den offentliga sektorn, som de stora behoven finns. Samtidigt har ekonomerna spått att inom offentlig sektor kommer konsumtionen endast att öka med 6000 kr per invånare fram till 2020. Den prognos som görs av ekonomerna går på tvärs mot vad de flest etablerade politiska partier och vad en folkmajoritet i Sverige tycker verkar rimligt. “Varför tycks utvecklingen gå i en riktning som de flesta tycks anse vara orimlig och galen?“ frågade sig Johan Lönnroth vidare.
Hinder för resursöverföring
Han menade att det finns hinder för överföring av arbete och inkomster i önskvärd riktning. Ett hinder för överföringen från privat till offentlig sektor såg Johan Lönnroth i att den privata sektorns produktion hela tiden blir relativt sett billigare genom datorisering och automatisering, medan det omvända gäller tjänster inom den offentliga sektorn. Realpriset på sjukvård i Sverige de senaste 25 åren har ökat med 80 procent medan en dator under motsvarande tid har minskat 60 procent i pris. Detta gör att om den offentliga konsumtionen skall öka så måste en allt större andel av arbete och inkomster föras
Då kan man väl bara höja skatterna så är detta ordnat, resonerade Johan Lönnroth vidare. Men så enkelt är det inte, menade han. Problem nummer två uppenbarar sig: De internationellt rörliga skattebaserna. Både från LO-håll och från Svenskt Näringsliv är man enig om att Sverige inte kan höja skattenivån särskilt mycket utöver nuvarande nivån på drygt halva nationalinkomsten. Om våra skatter ligger på en mycket högre nivå än omvärldens hittar skattesmitare kryphål i samma takt som vi höjer skatterna och jakten på de pengarna kan inte bli riktigt effektiv förrän vi samarbetar effektivt över nationsgränserna. Fram till dess att vi fått denna effektiva, gemensamma, internationella beskattning måste vi hitta andra lösningar än höjda skatter för att klara den nödvändiga överföringen av pengar till verksamhet som vård, skola och omsorg, där det behövs mer resurser.
Tre alternativ till lösning
Det första alternativet till lösning på detta problem såg Johan Lönnroth i att låta privata företag ta över skolan, vården och omsorgen. Detta är ju något som pågår över hela landet oavsett politiska majoriteter. Denna lösning kan ha både för och nackdelar, menade han. Privatisering kan medföra större köns- och klasskillnader och dessutom är privata försäkringssystem ofta dyra. Där kan man se USA som ett avskräckande exempel. Det andra sättet att överföra nödvändiga resurser till vård, skola och omsorg är att ta mer betalt för dessa tjänster. Vänstern har traditionellt varit emot detta eftersom skatter i högre grad haft varit bättre ur fördelningssynpunkt. Argumentet är mindre hållbart idag eftersom överklassen lever längre än arbetarklassen och förbrukar mer av äldreomsorgens resurser och medelklassen utnyttjar dagis mer än arbetarklassen. Fördelningsargumentet mot taxor framställer alltså Johan Lönnroth som något urholkat idag. Ett tredje sätt att få mer resurser till vård, skola och omsorg är att mobilisera arbetskraften i det som kallas den sociala ekonomin. Med detta menar Johan Lönnroth ideellt arbete. Speciellt är många manliga pensionärer undersysselsatta och borde kunna sysselsättas i denna sociala ekonomi. Vänsterpartiet har idag farhågor att den sociala ekonomin hotar den offentliga sektorn. Jag påstår att det är tvärtom. Den sociala ekonomin frigör arbetskraft och pengar till skola vård och omsorg där behoven är som störst.
Folkets misstro
Partierna tappar medlemmar och i opinionsmätningar kan man se att folkets förtroende för politikerna faller. Vad beror det på frågar sig Johan Lönnroth. Han menar att partierna blivit som reklambyråer som säljer åsiktspaket där omslagspappret skiljer sig mer än innehållet. Man utlovar full sysselsättning, men har i själva verket accepterat att jämviktsarbetslösheten måste ligga på 4 procent. Förhandlingar mellan politiska partier sker i slutna rum och folket får ofta inte veta vilken politik de olika partierna drivit innan kompromissförslaget läggs fram. Krafter utanför de enskilda partierna styr oftast mer än de politiska programmen.
Det finns idag många som inte vet vad de ska rösta på. De tycker ofta att socialdemokratin bara är ute efter att behålla makten. De tror inte heller på v eller mp som vill att Sverige skall lämna EU eller vänsterpartister som tror att offentliga jobb betalar sig själva. När den borgerliga alliansen påstår att sänkta skatter till det kontinentala Europas nivå leder till fler jobb, bättre offentliga finanser och högre tillväxt tror inte väljarna dem heller. Svårt att hävda denna sanning när Sverige i år ligger i EU-toppen i tävlan om bästa ekonomi. Några letar förgäves efter ett brett och öppet vänsterparti som kan samla både frihetliga socialister och vänsterliberaler.
Låt 1000 blommor blomma
Johan Lönnroth ville dock avsluta med mera optimistiska tongångar och menade att det trots allt ute i världen pågår många positiva rörelser. Han menade att unga människor egentligen aldrig har varit så engagerade som idag, men engagemanget sker ofta utanför de politiska partierna. Unga människor ger inte mycket för gamla revir och förlegade maktapparater. Johan Lönnroth avslutade med att säga till de gamla etablerade partierna, inräknat vänsterpartiet: “Var inte rädda. Låt tusen blommor blomma. Bygg en frihetlig och gränslös vänsterallians. Ingen vet vart det bär hän. Och väl är det.“
Eftertanke
Där inne i Högevallsbadets konferenslokal var det varmt, tryggt och skönt bland de jämnåriga medelålders deltagarna. Kanske saknade jag ändå de uppfriskande vårvindarna där ute och sällskap av de unga, entusiastiska människorna, som istället valt att lyssna på vänsterpartiets talare. En sak var klar för mig efter mötets avslutning: Det finns inte några enkla lösningar. “Vad skall vi göra medan vi väntar på de överstatliga lösningarna?“ frågade jag mig. Vänsterpartiet är tveksamma till EU-spåret som Vägval Vänster ser som en väg till övernationella lösningar. Vänsterpartiet förespråkar istället Keynes som en lösning på sysselsättningsproblematiken, ett förslag som innebär ett försök till nationell lösning. Samtidigt engagerar sig många unga internationellt utanför den partipolitiska sfären. Vägval vänsters talesman, Johan Lönnroth, hade inte heller några långsiktiga lösningar på en massa problem, som den globala kapitalismen medför. Bara tillfälliga, realistiska lindringar av mindre problem, lösningar som inte medför budgetunderskott och som mest var inriktade på välfärdsfrågor.
Kanske någon en vacker dag ser lösningen – hittar den gordiska knuten som befriar mänskligheten. Då skulle mänskligheten slippa att hänga som en svans efter kapitalets underliga logik. Sannolikheten att hitta bra lösningar kanske skulle bli större om vänstern kunde diskutera och samarbeta på ett mer konstruktivt sätt än under de senaste åren. Själv hoppas jag på förbättrat debattklimat, valallianser och samarbete över partigränserna, så slipper jag kanske att välja mellan medelålders “realister“ och entusiastiska yngre människor med politisk glöd nästa första maj. Båda sidorna behövs i politiken.
Marianne Sonnby