Vägval Vänster – en antologi
Vid en första genomläsning av antologin får man ett sympatiskt intryck. Den är skriven av kunniga och belästa personer som arbetat länge och hängivet för en annan och bättre värld. Man uppskattar den ödmjukhet som visas inför de svåra problem som det handlar om. Tendenser till tvärsäkerhet skymtar bara när vänsterpartiet kommer på tal. Vilket kanske inte är ägnat att förvåna. Det hela är dock välgörande fritt från den typ av hätska anklagelser mot partiet och dess medlemmar som vi i Lund fått lära oss att stå ut med från en del s k förnyares sida.
Denna antologi kan bli ett bra underlag för en nyanserad debatt om de frågor som splittrar vänstern i dag. Därför anser jag den är förtjänt av mer än en summarisk anmälan på ett par spalter och har kommit överens med redaktionen att dela upp recensionen i flera avsnitt.
Anders Ehnmark har med sina tidigare publikationer gjort en viktig insats genom att påvisa hur revolutionära rörelser när de skaffat sig makt med våld i regel fortsätter att använda våld för att ha kvar makten över det folk de har befriat. I sitt bidrag ”Utopins återkomst” följer han samma linje. Han beskriver de ödesdigra misstag som vänstern riskerar att göra, såväl i sin kamp för att nå makten som när den nått detta mål. Han anser att den politiska utopin förtjänar att återupplivas. Fast i en form som uppfyller vissa krav. Stort utrymme ägnas åt den franske socialisten Pierre Leroux (1797–1871) som berömde sig av att ha ”fört socialismen in i republiken och republiken in i socialismen”. I Leroux utopi är demokratin det centrala. Och den utesluter auktoritära styrelsesätt.
Ett stort fel hos Marx var enligt Ehnmark att hans utopi grundades på förment vetenskaplighet. ”Man måste skilja på utopier som söker den gömda möjligheten och utopier som söker den gömda nödvändigheten. I det förra fallet tilldelas medborgaren en huvudroll, men i det senare fallet ingen roll alls, utom att vara flexibel, dvs. att lyda”. Efter att ha läst dessa något dunkla meningar några gånger kan jag inte annat än hålla med.
Med framgångssagan i Fagersta som bakgrund ger oss Stig Henriksson tips om hur en framgångsrik kommunalpolitik skall bedrivas för att man ska uppnå folkligt stöd, nå praktiska resultat och bana väg för en genomgripande samhällsförändring. Titeln är ”I ett socialistiskt samhälle skall det väl för f-n inte finnas några fritidsledare”. Stig Henriksson kan med rätta yvas över att vara den enda vänsterpartist som fått makt att styra och han menar att avsaknad av erfarenhet av maktutövning är en orsak till att vänstern skriver långa orealistiska kravlistor. Han är kritisk mot det han kallar statssocialistisk kommunalpolitik och anser att man med en folkrörelsesocialistisk politik lättare når de angivna målen. Det antyds att ”traditionalisterna” i vänsterpartiet stått för den statssocialistiska linjen. Henriksson vill sålunda ha en förstärkning av subsidiaritetsprincipen. Statliga åläggande på kommunerna resulterar i ”likhet i insats, men inte i utfall”.
Någon politisk makt måste dock finnas ovanför den kommunala nivån och eftersom nu statsnivån verkar mindre lämplig så bör den kanske ligga på överstatlig nivå. I artikeln ”Övernationell demokrati behövs för att möta de globala utmaningarna” ger Anders Rosén exempel på hur detta ska kunna gå till. ”Federalismen som politisk idé kan vara grunden för att ta itu med vår tids stora utmaningar som inte löses på det nationella planet”. Rosén säger att han själv röstat nej till både EU och EMU men att han nu anser att kravet på utträde ur EU är orealistiskt och bör överges. Jag tycker att det finns många respektabla argument både för och emot EU och det är verkligen inte lätt att ha någon bestämd uppfattning i den frågan. Bland det mest negativa med EU, och det som för mig har blivit avgörande, är att det i Maastrichtavtalet – och även i det nya underkända förslaget till konstitution – dikteras vilken ekonomisk politik som medlemsländerna skall ha. Och den politiken är baserad på The Washington Consensus och följaktligen inte särskilt progressiv, milt uttryckt. Det finns inte mycket av subsidiaritetstänkande i denna form av överstatlig institution. Det är dock uppenbart att det i EU finns ett brett folkligt stöd för mer demokrati och mindre nyliberalism. Naturligtvis är det en uppgift för vänstern att mobilisera och kanalisera denna opinion.
De nuvarande överstatliga institutionerna vid sidan av FN – Världsbanken, Internationella valutafonden, WTO – har inte varit så lyckosamma i sina försök att skapa en rättvis värld och FN är ofta maktlöst pga. USA:s negativa hållning.
Rosén nämner också den engelske demokratiforskaren David Held. Jag kan tillägga att Helds huvudidé är en global socialdemokratisk konsensus med förebilder från New Deal i USA och välfärdssamhällena i Europa under de första decennierna efter andra världskriget. Han föreslår inget världsparlament men rekommenderar skapandet av globala nätverk som motvikt till de supernationella institutionerna IMF etc. Rosén har inga referenser till Held men jag kan rekommendera en essä i nätsajten OpenDemocracy. (1) Där kan man förresten finna ett visst stöd för det som Rosén lite nedlåtande kallar ”Vänsterpartiets nyvunna vurm för folkhem och nationalstat”.
Tre artiklar handlar om jämställdhet. Själv fick jag manschauvinismen med modersmjölken.
Mot bättre vetande har jag t ex haft svårt att tänka mig att ha en kvinna som överordnad chef. Det är ett av skälen till att jag är feminist. Det verkar som om fördomar man fått tidigt har svårt att försvinna helt även om man senare i livet inser deras orimlighet. De har en tendens att dyka upp i impulsform i konfliktsituationer där en gammal fördom kan tyckas ge fördel eller personlig tillfredsställelse. Man får ständigt vara på sin vakt mot sådana impulser. Man kan kanske avundas dem som inte tycks ha några fördomar. Men å andra sidan kan de ha en tendens att inta en moralistisk och intolerant attityd till oss stackare som har den belastningen.
Anne-Marie Morheds bidrag har titeln ”Blir jämställdhetspolitiken bättre med ett könsmaktsperspektiv?” Det är den mest teoretiska av artiklarna och inte särskilt lättläst. Hon gör en historisk genomgång av feminismens olika faser fram till i dag. Efter några genomläsningar med diverse understrykningar får man
ett ganska bra grepp om dessa frågor. Vad jag saknar är hbt- aspekten som ju var en viktig fråga vid FI:s kongress.
Carin Högstedts ”Feminism för frihet” är mera inriktad på praktiska frågor. Hon betonar vikten av pedagogik i jämställdhetsarbetet. Alla har nytta av kunskaper på detta område och särskilt gäller det lärare, rättsväsendets anställda och vårdpersonal. Som exempel på metodutveckling inom området nämner hon att kommuner skall remittera översiktsplaner och detaljplanering till en jämställdhetskommitté. Inte minst viktigt är det vid fysisk planering av stadsområden. Såväl kommuner som företag skall ha ett systematiskt jämställdhetsarbete på alla plan. Där är det mycket som saknas i dag.
Carin Högstedt är inte främmande för att man genomför en jämställdhetsmärkning i likhet med miljömärkningen av varor och tjänster. Och ingen tycks säga emot henne när hon talar om ”jämställdhet som konkurrensfördel och tillväxtmotor”.
På ett ställe skriver Carin: ”Många har i dag lite diffusa tankegångar och blandar ihop jämlikhet och jämställdhet.” Eftersom jag tillhört denna förvirrade skara slog jag upp orden i mitt engelska lexikon och lärde mig att jämlikhet är ”equality” och jämställdhet är ”gender equality”. Så enkelt var det alltså.
Att det finns brister när det gäller jämställdhetspedagogik även bland vänsterfeminister visade sig efter Gudrun Schymans talibantal. Själv tyckte jag att hon gav en adekvat beskrivning av den verklighet vi lever i. Därför blev jag oerhört besviken när flera ledande medlemmar i vänsterpartiet – bland dem även kvinnor – gick ut i media och kritiserade talet. Inte – som det verkade – för att det hon sagt var felaktigt, men för att det kunde misstolkas och därmed ”skada partiet”. Jag tror att det bättre hade gagnat både partiet och feminismens sak om kritikerna hade gjort som Johan Lönnroth – och för övrigt även Johan Ehrenberg i ETC – och stött Gudrun genom att förklara det strukturella inslaget i könsmaktsordningen.
Jag konstaterar när jag skriver detta att orden ”jämställdhetspolitik” och ”könsmaktperspektiv” inte finns med i ordbehandlingsprogrammet Words ordlista. Bill Gates och medarbetare behöver nog också en jämställdhetskommitté.
Den tredje artikeln om jämställdhet, Johan Lönnroths ”Hur höja kvinnors inkomster mer än mäns? ” kommer jag att ta upp i en kommande artikel med kommentarer till övriga bidrag som rör arbetsmarknadspolitik.
1. David Held. Globalization: the dangers and the answers.
www.opendemocracy.net/globalization _vision_reflections/ article_1918.jsp
Erik Kågström