Lunds expansion – en historia om hugskott
För hundra år sen ritades (av major Nilsson) en vidlyftig stadsplan inför den häftiga utökning som man trodde förestod. Sen blev det emellertid världskrig, kriser och närmast nolltillväxt för Lund i flera decennier. Den berömda generalplanen från 1942, gjord av ett gäng namnkunniga arkitekter med världsstjärnan Fred Forbat i spetsen, var tämligen måttfull och räknade exempelvis inte med bostäder ända nere på Klostergården, där det i stället skulle ligga en flygplats. Andra världskriget blev dock inledningen till en expansion som fortsätter ännu, även om kurvan har haft sina ojämnheter.
Men låt oss koncentrera oss på den senaste tjugoårsperioden. Bara för dess del kan man räkna upp ett halvdussin planer på expansion, i vitt skilda riktningar. Tidsföljden är nog inte exakt i listan nedan men det spelar mindre roll.
1. Vallkärrastaden
Vallkärra mitt emellan Kävlinge och Lund blev aldrig något stort stationssamhälle, och kring 1960 slutade tågen att stanna där. Men sjuttitalets energikris och växande miljömedvetande gjorde att man åter började se järnvägen som en resurs, och det skissades en stor utbyggnad kring en pågatågsstation. En tätare tågtrafik krävde emellertid dubbelspår, och som vi vet blockerades detta i tolv år av Mats Lind & Hans Eminenta Banbrytare. När dubbelspåret äntligen låg färdigt var idén om Vallkärrastaden död.
2. Håstaden
Där stambanan korsar Kävlingeån ligger de båda tvillingsamhällena Håstad (i söder, Lunds kommun) och Örtofta (i norr, Eslövs kommun). Just anläggs som ni kanske har noterat en fjärrvärmeledning mellan Eslöv och Lund som ska utnyttja spillvärme från Örtofta sockerbruk. Detta är dock bara första etappen, för så småningom ska där byggas ett stort biobränslevärmeverk, en plan som (förstås) har väckt sedvanliga protester från den livaktiga folkrörelsen Nimby (not in my backyard). VB-redaktionen är långsint och påminner sej motsvarande protester när en satellitstad planerades kring Håstad-Örtofta, bland annat av utflyttade och i övrigt småradikala grönavågare. Det var dock knappast de utan en svacka i växtkraften som stjälpte planen den gången.
3. Hardebergastaden
En spårväg skulle byggas mellan Lund och Dalby. Det är dyra grejer som kräver ett stort trafikunderlag, och därför skulle det anläggas en stor förstad på backarna öster om Lund. Den väckte våldsamma protester och debatter inte minst i vänsterpartiet i Lund, och frågan dominerade två långa årsmöten. Till dem som opponerade sej vilt och vältaligt hörde Lundabygdens Naturvårdskyddsförening, och så handlade det förstås mycket om den ”goda jorden”, trots att jordmånen inte är fullt så god där nordostmoränen börjar på andra sidan Arendalasänkan. Entusiasmen var inte särskilt utbredd bland Lundabornai gemen om man får tolka insändarspalterna.
4. Knästorpsstaden
Byn Knästorp ligger ju nära Lund om än i Staffanstorps kommun. Alltnog formulerades ett alternativ till Hardebergastaden. Nu skulle spårvägen gå till Staffanstorp vilket är en något kortare distans och därmed billigare, och den skulle delvis finansieras genom försålda byggrätter utmed vägen. Det blev inte ens en tumme.
5. Stångbystaden
Stångby ligger ju närmare Lund än vad Håstad-Örtofta gör och är därmed lämpligare
6. Norrängastaden
Parallellt har det ritats en stor utbyggnad österut av Linero, nu närmare Lund än Hardebergastaden, åter med anknytning till en kollektivtrafikled, till Lundalänken där det kanske, kanske, kanske ska bli spår en gång.
7. Lund North-east
Men innan skrivarbläcket riktigt har hunnit torka på remissvarenom Norrängastaden kastar Tingvar blickarna åt NE, det vill säga åt nordost. Där ska staden ligga!
Tätare och högre
Under tiden har utvecklingen inte stått still. Lund har vuxit de stolta projekten förutan. Vi har fått nya bostäder på Ladugårdsmarken och i Annehem åt norr liksom utanför Östra Torn, och industriområdena har brett ut sej i både väster, nordöst (Brunnshög) och sydöst (Gastelyckan). Men när det gäller bostäderna har det framför allt skett en förtätning, starkast på Klostergården och just nu kring Södra vägen. Inte minst som en reaktion på människors preferenser: man vill bo centralt, en nyurbanism som märks inte minst hos unga och invandrare, och som bland annat yttrar sej i en viss förtjusning över höghus.
Vänstern har i princip bejakat denna förtätning som hushållar med mark och andra resurser, även om de konkreta projekten ofta vållat debatt och även motstånd.
Vad ska man då tycka om Lund NE?
Man ska förhålla sej skeptisk.
Städer byggs för en lång framtid. I Lund har vi ett tusenårsperspektiv. Det är en rimlig prognos att energin blir dyrare i framtiden, oavsett hur det går med de omedelbara ersättarna av oljan. Detta talar för bostäder och verksamheter som ligger nära befintliga järnvägar, på ställen som Vallkärra, Håstad och Stångby – och varför inte Flackarp, mellan Klostergården och Hjärup? Det är däremot klokt att undvika ”tankebanor” som de till Dalby och Staffanstorp, inte för att de skulle vara ovälkomna utan för att det verkar så förtvivlat svårt att samla pengar och politisk kraft för att bygga dem. Samma invändning drabbar Norränga och Brunnshög,eftersom detta med spår på Lundalänken kan visa sej vara en högst immateriell morot. Dessutom har man lagt mer i sagda länk än vad den utan vidare kan bära. Den går i fördyrande och restidsförlängande krokar för att samla trafikunderlag men det blir ändå långa gångvägar till hållplatserna, och inne i stan missar den alla gymnasieskolorna trots att deras elever är en mycket stor potentiell trafikantgrupp.
Mot både Norränga och Brunnshög talar också blotta avståndet, 4–5 kilometer in till Lunds centrum. Det är såpass långt att många väljer bort de absolut sundaste färdmedlet för sina dagliga förflyttningar, nämligen cykeln.
Mot Lund NE kan dessutom anföras att den skisserade grenbanan till länken förefaller mycket osannolik. Den får inte ett ekonomiskt rimligt underlag förrän efter en mycket stor utbyggnad.
Fortsätt förtäta!
Egentligen behövs det inga nya stora utbyggnadsområden, utom möjligen för megaanläggningar som EES. Potentialen för fortsatt förtätning är enorm. Ett elevarbete på arkitektutbildningen skissade en utbyggnad med tio tusen lägenheter inom dagens bebyggda Väster, en stadsdel som är fullt av impediment, inte minst i form av småparker från den då barn lekte ute men som idag primärt är hundlatriner.
Ska det expanderas därutöver är väster det lämpligaste väderstrecket eftersom det är i den riktningen som de centralast belägna obebyggda ytorna finns. Eftersom Mats Olsson (v) har flyttat in till stan har det lokala motståndet därute mist en klipsk och vältalig förespråkare, så en framstöt borde vara möjlig.
Gunnar Sandin