Att arbeta politiskt
Husse
satt och arbetade med en artikel om imperiets fall, och även jag funderade
på något nytt till Veckobladet.– Du måste försöka politisera dina inlägg lite Cilla, sa han. Kolonier och hundsanitet i all ära, men bladets läsare förväntar sig nog något mer! Men du har förstås ingen erfarenhet av politiskt arbete.
Men där tog han fel!
Jag drar mig nu till minnes denna min enda politiska erfarenhet, som husse indirekt var orsaken till.
Valrörelsen 2002 var intensiv för min familj, med hemliga möten i Schlyters trädgård, och flygbladsutdelning med kryssbudskap. På valdagen hade husse och matte påtagit sig att dela ut valsedlar utanför Apelskolans vallokal, demokratiskt indelade i tretimmarspass. Men på söndagen vaknade husse lätt förkyld, ansåg sig indisponerad, överlät generöst sina pass till matte, hostade ihåligt och återvände till sängen.
– Det blir ingen annan råd än att du får följa med Cilla, sa matte. På tiden att du får lite politisk praktik. Och du stödjer väl vårt parti?
Alltid ivrig att komma ut på morgonpromenad lovade jag detta. Iförd en röd scarves tog jag mig väl ut i den bleka höstsolen, och vi anlände till Apelskolan där en representant från varje riksdagsparti stod och småhuttrade. Jag väckte en viss munterhet med min närvaro, och oavsett politisk tillhörighet verkade de alla vara djurvänner. Bäst tyckte jag om folkpartisten, som doftade gott av egen hund och dessutom hade godis i fickan.
Förmiddagen segade sig fram. Apelskolans valmanskår verkade röstfuska alternativt poströsta, för det var glest med besökare. Och inte fick jag springa och hälsa på de få som kom, utan hölls hårt kopplad. Vi försökte få tiden att gå med politiska diskussioner. Moderaten hade läst en artikel om Lenin och Stalin och deras illdåd, och ville nu ställa
Efter en snabb-lunch hemma beslöt jag att stanna kvar där. Att arbeta politiskt verkade uppriktigt sagt tråkigt, och husse hade nu avancerat från sängen till soffan och behövde sällskap och uppmuntran. Men när matte kom hem på eftermiddagen för en liten paus, tvangs jag åter med till vallokalen.
Nu var det än färre väljare i rörelse. Partirepresentanterna var utbytta, lika vänliga som morgonens men snabbt genom-nosade. Och moderaten borstade frenetiskt av sina välpressade, svarta byxor efter kontakten med mig. En del väljare tog samtligas valsedlar utom mattes, och det sårade mig faktiskt. Men vi fick revansch. Vid 18-tiden när vi så smått hade börjat fundera på att dra oss hemåt kom en stor och glad man med svajiga steg och yviga gester.
– Finns det några bra partier här? Jag väljer det som representeras av den snyggaste valarbetaren! Han såg sig om bland oss, och hans val föll sedan (naturligtvis) på mig. Och alltså på vänsterpartiet!
Han snubblade in i lokalen, och väl ute igen bedyrade han att jag fått hans röst.
Hemma påminde jag matte om det inträffade, och krävde att hennes parti nu skulle verka för friskare luft i stan, och för stora centrala grönområden där jag och mina artfränder kan springa fritt utan koppel.
-Visst Cilla, lovade hon storsint, får vi bara in Karin i riksdagen så ordnar sig resten!
Till valvakan fick jag inte följa med. Den lär dock ha varit välbesökt och med hög stämning.
Nästa valrörelse tycks ju redan ha börjat, men temperaturen verkar rätt ljum hemma hos oss. Husse försöker hålla ställningarna men matte och jag är besvikna på politikens utveckling Var finns förnyelsen, undrar hon, och var finns det koppelfria grönområdet? undrar jag. Och luften på Esplanaden stinker av avgaser.
I år får husse bevaka vallokalen utan vår hjälp…
Cilla