Lundalinjen – Demokratisk vänster i Lund
Visserligen kämpade vi redan på 1970-talet för ett demokratiskt manifest. Men den gången tvingade den stora sovjetiska delegationen påhejad av ungdomsförbundet partiledningen att ta bort det demokratiska manifest vi stödde från kongressens dagordning.
Den utlösande gnistan kom när Lech Walesa inledde strejken på Leninvarvet i Gdansk och den polska fackföreningen Solidaritet bildades 1980. Han visade att det gick att sätta sig upp mot Sovjetunionen!
Vi stödde Solidaritet. Den var ett exempel för alla som motsatte sig det sovjetiska förtrycket.
För att krossa Solidarnosc grep general Jaruszelski makten i Polen och införde militärdiktatur 1981. Det var Lucia och vi demonstrerade med marschaller och ett bål på Stortorget.
Vädret var snöigt och blaskigt den julhelgen.
Ett medlemsmöte samlades i partilokalen vid Bredgatan. Många kom. Vi beslöt enhälligt att bryta förbindelserna med Sovjetunionen och regimerna i sovjetsatelliterna. Lundalinjen var född.
Det var ett kontroversiellt beslut. Det kritiserades och förlöjligades. Men lundaväljarna gillade det och vi fick ett starkt och växande stöd i de kommunala valen. När sovjetsystemet imploderade upphörde hånet mot Lundalinjen. Vpk röstade bort k-et som stod för kommunismen i partibeteckningen.
Borta för gott
Naiv som jag var trodde jag att kommunismen nu var borta för alltid, eftersom bara en bortvittrande grupp av rigida och korrumperade gamla partimedlemmar stödde den.
Som alla vet hade jag fel. Kommunismen återvände under senare hälften av 1990-talet. Gamla APK-are återinträdde i partiet och fick kontakt med grupper i Ung vänster. Sakta infiltrerade de partiorganisationen.
En 1 majdemonstration vecklade de plötsligt upp en lång banderoll med texten ”Här kommer kommunisterna”.
Deras utrensningar i de traditionella demonstrationerna som Kristallnatts-demonstrationen, 8 mars-demonstrationen och 1 maj-demonstrationen ledde till att antalet demonstranter snabbt sjönk.
Majoritetsstyre i partiet
Tidigare hade vänsterpartiet i Lund demokratiskt sammansatta styrelser. Men traditionalisterna tyckte det var besvärligt att diskutera demokratiskt. Så de skaffade sig majoritet på ett årsmöte och tillsatte en enhetligt kommunistisk styrelse. Sedan gick styrelsearbetet mycket smidigare, sa de. Inga diskussioner och meningsmotsättningar.
Vi hade ett stort och effektivt fungerande internationellt utskott som hade breda kontakter med flyktinggrupper och företrädare för motståndsrörelser i tredje världen liksom progressiva intellektuella på universitetet.
Tillsammans med socialdemokraterna deltog utskottet bland annat i att arrangera en kongress för den demokratiska oppositionen i Togo. Ni minns säkert hur styrelsen sedan vägrade att anslå pengar till kongressen. En hel höst samlade utskottsledamöterna och den demokratiska vänstern in pengar för att betala sin del av arrangemanget. Sedan tog de nygamla över den internationella verksamheten, och den dog.
Därefter ägnade de sina krafter åt att ta makten över Veckobladet.
De okunnigas jubel
Vid kongressen 2000 jublade de okunniga kadrerna över Jenny Lindahls hämningslösa historieförfalskningar i sitt tal. Utvecklingen i Lund är en mikrokosm som speglar utvecklingen i partiet.
Våren 2002, för exakt fyra år sedan, utsåg vänsterns årsmötesmajoritet i Lund Karin Svensson-Smith till sin riksdagskandidat. Men de nygamla, som annars utnyttjade stadgan till bristningsgränsen, bröt plötsligt mot alla demokratiska spelregler och utsåg i stället en stackars marionett från Burlöv. Det ledde till politisk och moralisk katastrof för dem när Karin valdes med stor majoritet av lundaväljarna.
Dum som jag var trodde jag att de nu brutit nacken och var borta. Folket i Lund ville ju inte ha dem.
Men de avvisade ett förslag att göra Mats Olsson till kompromisskandidat i den nya styrelsen och inriktade sig på att utesluta Veckobladet ur partiorganisationen. De lyckades få majoritet för detta samtidigt som Lars Ohly i debatten talade om debattfriheten i vänsterpartiet.
Konsekvenserna
Den destruktiva utvecklingen fick konsekvenser. Partiorganisationen i Lund halverades. Flera ledande vänsterpolitiker tvingades bort: Roland Andersson, Rolf Nilsson, Sven-Bertil Persson, Kajsa Theander, Lars Bengtsson, Mats Bohgard och de senaste dagarna Sven-Hugo Mattsson, Monika Bondesson och Ulf Nymark.
Utvecklingen är densamma i hela landet. 50 procent av partiets representanter i riksdag och kommun tvingas bort i årets valrörelse. Samtidigt förbjuder partistyrelsen kryssningskampanjer för att garantera att de mer eller mindre okända dogmatiker som dess totalitära valberedningar utsett inte ska hotas.
I Lund har partiets kommunalpolitik under denna omvälvning tillåtits fungera utan större ingrepp. Duktiga och samvetsgranna personer som Mats Olsson, Anne Dederichs, Ulla-Britt Pettersson, Claes Fleming, Ulf Nymark, Sven-Hugo Mattsson, Monica Bondesson, Nilla Bolding och många andra har fått möjlighet att fullfölja sina ansvarsfulla uppgifter, även om
de hånats för sin ”parlamentarism” och uppmanats att dela med sig av sina arvoden till dem som brutit ner organisationen.
Det är ju trots allt partiföreningens kommunpolitiker som genom det partistöd de genererar finansierar styrelsens och distriktets verksamheter och ombudsmän. De är de närande ur vars arbete de tärande suger resurserna för sin nedbrytande verksamhet.
Demokratisk vänster i Lund inbjuder nu tidigare vänstermedlemmar och medarbetare till återsamling och nyorganisering utanför det sönderfallande, hierarkiska, kommunistiskt belastade vänsterpartiet.
Vi träffas i Räknehuset, i Observatorieträdgården vid Stadsparken i centrala Lund söndagen den 12 mars klockan 1600. Och naturligtvis är alla andra som vi samarbetat med i olika sammanhang, som byalag, solidaritetsorganisationer, andra partier liksom enskilda välkomna att delta i skapandet av en ny demokratisk vänster i Lund.
Gunnar Stensson