Individen och demokratin betyder inte nåt
Arne gick med i partiet på sextiotalet ungefär samtidigt som han började jobba på Posten. Under fyrtio har han med kraft och energi visat ungefär lika stort och hängivet engagemang för Partiet som för Postverket (som han fortfarande envisas att kalla sin arbetsgivare för). Jag slog mig ner bredvid honom på bänken utanför förortsfrikyrkan och frågade: "Hur är det?"
– Jo, det är väl OK. Jag jobbar fortfarande på Posten , men jag är inte med i Partiet längre. Jag gick ur förra veckan.
– Varför då? frågade jag.
– Du och jag gick ju med i Partiet samtidigt. När jag blev invald som medlem kände jag mig stolt. Och jag insåg att man måste jobba hårt och långsiktigt för att världen ska bli bättre. Jag började med att sälja Tidsignal och dela ut flygblad. Sen la dom ner Tidsignal och jag var lojal mot partiet och började sälja Ny Dag i stället. Jag ställde upp vid varje flygbladsutdelning och i varje aktion som vi gjorde på den tiden. När dom la ner Ny Dag delade jag ut det lokala partibladet. Efter åtta års fotarbete för partiet blev jag tillfrågad av valberedningen om jag kunde kandidera som suppleant i fritidsnämnden. Jag var ju engagerad i idrottsrörelsen och jag kände mig väldigt glad att ha blivit tillfrågad. Jag kunde kanske göra något för alla vinddrivna ungdomar. Jag var med på varenda sammanträde i 15 år. Läste in mig på frågorna och försökte förankra ställningstaganden hos vårt folk på arbetsplatsen och i bostadsområdet. Jag har sett många olika ledande människor komma och gå under de här fyrtio åren och har med ganska stor idoghet ställt upp på varenda aktion, varenda utdelning, varenda första maj och burit grejor. Jag har hela tiden tänkt att basarbetet har varit det viktigaste – och också känt stöd för det från andra medlemmar och från ledningen.
– Och?, frågade jag.
– För några år sedan gick jag som vanligt till ett årsmöte. Där stod ett tjugotal ungdomar i kö till registreringen. Dom hade varsin hundralapp i handen och betalade in sig som medlemmar utan ansökan. Jag tyckte nog att det verkade lite väl lättvindigt att bli medlem nuförtiden. Men det var kul att så många ungdomar ville vara med i vårt parti. Men det var något som var konstigt. Jag försökte kamratligt prata med några av dom, men dom tittade inte på mej och dom svarade inte. Under mötet var dom flesta tysta. Några stycken var mer talföra. Jag minns särskilt en lite fjunig och väldigt vältalig, juridikstuderande. Han pratade mycket om vikten av utomparlamentariskt arbetet och verkade väldigt vänligt inställd till LO-folket. Jag tyckte det var bra. Jag har ju mest arbetat utomparlamentariskt och har varit LO-medlem sedan 1966. Men det var något konstigt med det han sa. Han började varje mening med att ropa "Kamrater!" Men det lät inte särskilt kamratligt. Det lät mer som när kaptenen i lumpen skrek "Soldater!" - militäriskt på något sätt. Sedan började han prata om "kamrat Fidel" och "kamrat Lars" i samma tonläge. Och sedan pratade han om "demokratin" som något slags paraply som var bra att ha om det regnade, men som man kunde slänga på sophögen så fort vi tagit makten. Jag tyckte det var obehagligt och undrade vad som var meningen. Sedan röstade dom bort alla kamrater från styrelsen som under många år har jobbat lojalt för partiet. Och dom röstade in två sociologidocenter och några tjugoåringar i styrelsen. De hävdade att docenternas teorier skulle vägleda oss i vårt arbete. Dom pratade mycket om LO-medlemmar och om att förtryckarstrukturer inte skulle reproduceras i partiet.
-Då begärde jag ordet. Jag gör inte ofta det. Jag är inte så bra att prata för många människor. Men jag sa att jag har varit LO-medlem sedan 1966 (den enda LO-medlemmen på mötet) och att jag hade arbetat utomparlamentariskt i hela mitt vuxna liv, men att jag inte riktigt förstod vad
Vid nomineringsmötet senare röstade den nya majoriteten in en helt ny medlem som förstanamn på riksdagslistan. Jag hade ju trott att man kvalificerade sig genom engagerat och långsiktigt basarbete. Jag kände mig lite ledsen när jag jag hem från mötena, men tänkte att det väl var bra att det kommer en ny generation som är beredd att dela ut flygblad och jobba utomparlamentariskt.
– Och sedan?
– Ja, det visade sig att de nya varken var särskilt intresserade av att jobba parlamentariskt eller utomparlamentariskt. En av de mest livaktiga utomparlamentariska verksamheterna var att vi sen trettio år har gett ut en liten utåtriktad partitidning. Den tog dom över. Men dom orkade bara jobba några månader. Sedan la dom ner den, trots att det fanns ett årsmötesbeslut att den skulle leva vidare. Dom slängde ut tryckpressen och köpte i stället en maskin som man kunde göra rockmärken med. Sedan tryckte dom under några veckor ett antal märken med några ord på varje, varav de första var antingen "krossa", "stoppa" eller "nej till". Jag försökte på ett möte säga att vi kanske borde engagera oss för det kommunala badhuset, men bemöttes bara av tystnad och hånleenden. Sedan sa dom att jag var en medelålders vit man och sådana skulle man inte lyssna på. Jag som i min enfald inte trodde att hudfärg skulle spela någon roll i vårt parti! Det visade sig senare att dom som blivit förtroendevalda i kommunala nämnder inte gick dit så ofta, och inte var pålästa och jag såg hur trettio års strategiskt arbete och folkligt förtroende spolierades på några månader.
Idag finns det knappast något utomparlamentariskt eller parlamentariskt arbete alls. Inga apellmöten hålls, inga tidskrifter säljs och inget gediget nämndsarbete förekommer. Det som finns är några interna möten då och då där några av de nya tongivande försöker överträffa varandra hur revolutionära och militanta de är. Det verkar som dom är med i någon slags tävling där den vinner som säger orden "kamrat", "kamratligt" och "revolutionär" flest gånger. Dom uppträder nästan som borgarpressens karikatyrer av kommunister och vänstermänniskor.
Men det som knäckte mig var nog när jag senast skulle hämta flygblad på partilokalen. Då råkade jag höra att några av dom nya prata om mej i ett annat rum. Dom sa att Arne brukar ställa upp och dela ut flygblad. Han är en "nyttig idiot", sa dom. "Han förstår ingenting om hur det ska vara i ett revolutionärt parti". Sedan hörde jag bara brottstycken av vad de sa, men jag hörde tydligt meningar som "revolutionen är ingen tebjudning", om att "ägg måste knäckas för att det ska bli en omelett" och slutligen: Han är en sån där "nyttig idiot –det är bra om han delar ut flygblad, men vi kan väl för fan inte låta en sån tönt ha något att säga till om i ett revolutionärt parti. Om han kritiserar oss igen och därmed är okamratlig och förstör den kamratliga andan av samförstånd, ska han uteslutas."
Jag tog inga flygblad och ställde mig inte utanför Systemet. I stället gick jag in på Systemet och köpte mej en halvflaska Explorer. Jag insåg plötsligt – och det var smärtsamt – att jag inte längre vill att det här partiet ska ha någon makt. Om det är så lätt att ta över och driva en linje som mer betjänar ett borgerligt maktövertagande än något annat – då vill jag inte vara med längre.
– Vad sa ledningen när du gick ur?
– Ordföranden sa att individer har ingen betydelse i Partiet. "Det viktigaste är Partiet och Revolutionen" Sen sa han: "Man måste knäcka ägg för att göra en omelett".
Postverket gav mig i alla fall en medalj efter tretti år.
GW