Stackars Putin
Opolitiska roffare tillåtna
Den mediala uppmärksamheten började väl med att oljemagnaten Chodorkovskij anklagades för skattebrott och dömdes till fängelsestraff. Hans företag Jukos försattes i konkurs och tillgångarna blev statlig egendom. Här utmanades några av marknadskapitalismens heliga kor – entreprenören och den privata äganderätten. Putin skall ha sagt till de ryska oligarkerna att de skulle få behålla sina pengar bara de inte lade sig i politiken. Chodorkovskij bröt mot detta och fick ta sitt straff. De andra miljardärerna tycks ha tagit lärdom av detta och får fortsätta att disponera den ryska nationalegendom som de roffat åt sig under den första kaotiska tiden efter Sovjetunionens sammanbrott.
Alltid detta CIA!
Det senaste tecknet på demokratins påstådda förfall i Ryssland är lagförslaget att NGOs (Non Government Organisations, sådana som Läkare utan gränser, Röda Korset etc.), såväl ryska som utländska med verksamhet i Ryssland, skall registreras och bli genomskinliga när det gäller finansieringen. I Kina har man nyligen genomfört liknande bestämmelser. I båda länderna torde en väsentlig orsak till de nya lagarna kunna stavas NED. National Endowment for Democracy är en CIA-stödd organisation med representation i åtskilliga länder. Dess uppgift är att stödja och stärka oppositionen i de länder där man vill ha en mera USA-vänlig regering. NED vänder sig framför allt till studenter och andra ungdomar som får utbildning och resurser för att bedriva politisk propaganda. Denna verksamhet har varit framgångsrik i t.ex. Georgien, Ukraina och Libanon men mindre lyckad i Kirgisistan.
Man kan föreställa sig vad reaktionen skulle bli om ryska staten genom bulvaner stödde en organisation i USA med uppgift att stärka demokratin där. Och arbeta för laglig rätt för anställda i hushåll och jordbruk att organisera sig fackligt, informera om korruptionen i etablissemanget eller stödja val av Ralph Nader till president.
När detta skrivs har duman ännu inte tagit ställning till ett modifierat lagförslag som är mindre utmanande för berörda organisationer. Välgörenhetsorganisationer utan politiska inslag i sin aktivitet har sannolikt ingenting att frukta av denna lag. Åtskilliga länder har liknande lagstiftning men då den kommit till har det inte skapat sådan uppståndelse som när det nu gäller Ryssland. Beträffande Kina har det t.o.m. setts som ett demokratiskt framsteg att NGOs fått officiell rätt att verka i landet.
Mer balans
Men visst är det oroväckande att yttrandefriheten i Ryssland inskränks genom att oppositionella röster tystas och kritiska redaktörer avskedas. Förföljelsen av journalisten Anna Politkovskaja, som skrivit om skändligheterna i Tjetjenien, är ett skrämmande exempel.
Man hör ändå röster som pläderar för en mer balanserad syn på det som äger rum i Ryssland än vad västmedier ger uttryck för.
Den franske socialantropologen Emmanuel Todd anser sig nog vara en av de främsta experterna på Ryssland sedan han redan 1974 förutsåg Sovjetunionens kollaps. I sin bok ”Låtsasimperiet” (titeln avser USA) spår han en lysande framtid för Ryssland. Som skäl för sin optimism anför han flera omständigheter. Landets läge mitt i det folkrika Eurasien, landets storlek som omöjliggör militär erövring vilket historien gett flera exempel på, en befolkning med relativt hög utbildningsnivå, rika naturtillgångar som gör landet i stort sett oberoende av omvärlden. Beträffande Tjetjenien anser Todd att interventionen där, trots alla brutaliteter, är en realpolitisk nödvändighet för att det inte skall bli fullständigt kaos i Rysslands södra randstater. Ukraina tror han kommer att ansluta sig till Ryssland efter en del vinglande åt väst.
Emmanuel Todd tillskriver det ryska folket en positiv nationalegenskap – de är universalister. Det skall betyda att de betraktar alla människor som jämlikar. Motsatsen återfinns hos de anglosaxiska folken som är differentialister och sorterar folk i bättre och sämre. Båda typerna kan ge uttryck för främlingsfientlighet men på olika sätt.
Konservativa till höger och vänster
En annan skribent som efterlyser en mer nyanserad syn på Putins agerande är Mary Dejevsky. Hon är chef för ledarredaktionen i tidningen The Independent och i ett par artiklar i nätmagasinet OpenDemocracy hävdar hon att mycket av det som beskrivits som inskränkningar i demokratiska rättigheter kan förklaras av att Putins ställning egentligen är mycket svag. Hans främsta politiska motståndare är inte reformivrarna utan konservativa krafter i duman, både till höger med nationalisterna och till vänster i kommunistpartiet. Den allmänna opinionen i Ryssland är inte heller särskilt positiv till de reformer vars första brutala effekt blev en halvering av konsumtionsnivån för de flesta ryssar. Den mycket impopulära reformen att ersätta pensionernas tidigare bidrag in natura med kontanta medel måste ses som en nödvändig modernisering. Putin gjorde ett klumpigt inhopp i presidentvalet i Ukraina, men om han ingenting gjort hade han nog betraktats som en förrädare av den stora ryska befolkningen i det landet.
Auktoritativ men inte auktoritär
Putin har uppenbarligen manipulerat rättssystemet i Ryssland i politiska syften, men Dejevsky menar att man bör se det mot bakgrunden att han är en president med svag ställning som desperat försöker skapa ordning i det stora land han har valts att styra. Putin är auktoritativ men inte auktoritär, säger hon. Man kan bara hoppas att hon har mera rätt än fel.
Det är uppenbart att västliga medier tillämpar dubbelmoral när det gäller beskrivningen av förhållanden i Ryssland. Ingen talar om diktatorsfasoner när Bush och Blair avskaffar habeas corpus som är själva grundbulten i rättssystemet i ett demokratiskt land. Att medborgaren förvägras offentlig rättegång och rätt till försvar när han har blivit fängslad för ett misstänkt brott är första steget mot en polisstat. Bush skriver under lagar som kongressen beslutat om, men säger att han inte behöver följa dem eftersom han är högste befälhavare för USA i ett krigstillstånd som Bush själv säger är oändligt. Hans tilltag att sätta sig över kongressen och domstolarna betraktas av många som ett brott mot den princip med checks and balan-ces som är grunden för den ame-rikanska konstitutionen – att makten är lika delad mellan presiden-ten, kongressen och högsta dom-stolen. Bush tar sig nu rättigheten att tolka konstitutionen som det passar honom.
Som Hitler?
Det finns tidigare exempel på att amerikanska presidenter i krissituationer skaffat sig extraordinära befogenheter i strid mot konstitutionen. Abraham Lincoln motiverade sådana åtgärder för att undertrycka den opposition som fanns i de norra delstaterna mot att starta krig mot de sydstater som ville bryta sig ur federationen. När Franklin D. Roosevelt genomförde New Deal delegerade kongressen viss lagstiftande makt till presidenten.
I USA gör man nu kusliga jämförelser med Hitlers agerande efter branden i riksdagshuset i Berlin. I den krisatmosfär som uppstod utfärdade Hitler i februari 1933 ett dekret att individer kunde arresteras och fängslas utan rättslig prövning. Tre veckor senare fick han rättighet att utfärda lagar, även sådana som stred mot den tyska konstitutionen.
I sin bok Our Endangered Values – Americas Moral Crisis uttrycker expresidenten Jimmy Carter sin oro över följderna av The Patriotic Act, den repressiva lagstiftning som kan leda till ett skrämmande kontrollsamhälle. Lika oroad är han av de motsättningar som kan förväntas av att klassklyftorna nu successivt vidgas i USA.
Demokratin tycks hänga i tunna trådar både i öster och i väster.
Erik Kågström