Luften pyser ut
(V)emodiga reflexioner kring en (v)erksamhetsberättelse
• ”Det måste konstateras att styrelsen även under det här verksamhetsåret haft vissa problem att hitta en effektiv arbetsform, delvis beroende på hög frånvaro från styrelsemötena. Under hösten är det huvudsakligen styrelsens AU som svarat för det kontinuerliga styrelsearbetet.”
• ”Utskottsarbetet har inte fungerat helt tillfredsställande under året … Den studieverksamhet som angavs i verksamhetsplanen har inte genomförts lokalt.”
• ”Vi arrangerade även tillsammans med bl.a. Ung Vänster den årliga Kristallnattsmanifestationen den nionde november. Uppslutningen var i år sämre än tidigare år med endast ca 80 deltagare.”
• ”Under våren påbörjades en antiprivatiseringskampanj som inte riktigt lyfte.”
• ”Under året har ett antal medlemsmöten hållits. En del möten har varit välbesökta, medan andra har varit mindre välbesökta.”
• ”Den brist på entusiasm som ibland kunnat skönjas både i styrelsen och bland medlemmarna beror sannolikt till största delen på att verksamhetsåret varit ett vanligt mellanvalsår.”
Den sista punkten är den enda analys som görs. Jag ska försöka komplettera.
Parlamentarisk fixering
”Utomparlamentariskt” är ett nyckelord i vänsterpartiets retorik. Aktivitet på gator och torg eller i folkrörelser sägs vara minst lika viktigt som i riksdag, landsting och kommuner.
Hur kommer det sej då att entusiasmen är så svag ett mellanvalsår? Diskussioner på medlemsmöten, styrelsearbete, utskottsarbete, studiecirklar, demonstrationer, kampanjer … inom inget av de områdena tycks verksamheten ha levt upp till planen och målen. Är det bara det parlamentariska arbetet som kan få fart på vänsterpartisterna?
Fast det är likadant med partiet i stort. Man får samma intryck när man läser partistyrelsens verksamhetsrapport från den senaste kongressperioden. Den handlar i princip om inre partifrågor och om riksdagspolitik. Inte om allmän opinionsbildning, försök att påverka kulturklimatet eller direkta aktioner. Fast det fanns väl inte så mycket att redovisa. Andra krafter präglar de flesta manifestationer som ännu förekommer. Vänsterpartiet har långt färre medlemmar på tunga folkrörelseposter än socialdemokraterna och centern.
Men framför allt lockar de ombonade sammanträdesrummen vänsterpartisterna lika mycket som andra. Vänsterpartiet är ett ganska så vanligt parti, i riket såväl som i Lund. Detta om det utomparlamentariska är mest snack.
För övrigt var faktiskt Veckobladet en omfattande utomparlamentarisk verksamhet men den gjorde sej partiföreningen av med. Röda Kapellet som samlar i genomsnitt drygt tjugo deltagare till sina repetitioner vecka ut och vecka in, som uppstått ur vänsterpartiet och fortfarande har en koppling dit, såg styrelsen ingen anledning att nämna.
Att bara lägga av
Någon medlemsstatistik redovisades inte nu, den får väl vänta till partiföreningens årsmöte den 12 februari. Vi gissar på en fortsatt nedgång. Märkligt vore annars med tanke på ovanstående och mot bakgrund av den starka medlemsminskningen för partiet i stort, en sjättedel på två år.
Två enkla faktorer bestämmer en organisations medlemstal: utflöde och tillflöde. Så även i v-Lund.
Av utflödet finns det ett par sorter. Några dör, ett svårfrånkomligt fenomen i en förening med relativt många medlemmar i övre medelåldern och uppåt. Några byter parti (t.ex. Karin Svensson Smith till mp, Mats Bohgard till s, Sven-Hugo Mattsson till Fi), andra begär sitt utträde utan att åtminstone genast hitta en ny politisk hemvist, och sådana avgångar blir ibland uppmärksammade. Men de utgör en minoritet. De flesta avhoppare lägger bara av, förnyar inte medlemsavgiften.
Så är det i alla partier, och inte minst i ”idépartier” av vänsterns typ. För att kompensera avtappningen krävs ett tillflöde av nya. Åter får vi invänta årsstatistiken men allt talar för att den strömmen har sinat. Det märks inte minst på medlemsmötena. Nya medlemmar går ofta dit i början, av nyfikenhet eller mobiliserade inför en tvistefråga som ska avgöras. Nu är det inte ofta man ser några fräscha nunor på v-medlemsmötena i Lund. Inte heller på kommunalmötena trots att några unga har fått uppdrag och alla medlemmar är välkomna dit.
Det nya ungdomsmodet
I verksamhetsberättelsen gläds styrelsen över den fortsatt positiva utvecklingen för Vänsterns Studentförbund som har gett partiföreningen några nya krafter. Någon motsvarande bedömning görs inte om Ung Vänster. Det finns det fog för. Av allt att döma befinner sej Ung Vänster i kris, både nationellt och lokalt.
Att VSF fortfarande utvecklas torde bero på att den organisationen har något äldre medlemmar och speglar den högkonjunktur som Ung Vänster upplevde för några år sen. Jag har tidigare noterat den aktuella försvagningen och tror att den i någon mån kan förklaras med förbundets extremism, konflikter och politiska felgrepp men mer med att den radikala vågen ebbar ut bland de unga.
Jag har känt mej ensam om den observationen, och när jag för en tid sen
Därmed talar det mesta för att tillbakagången fortsätter för vänsterpartiet, i landet som i Lund, när det gäller medlemstal och medlemsengagemang. Dock inte nödvändigtvis i valresultat, som väsentligen styrs av andra faktorer.
Vi vann! Men …
Vi som är produkter av en annan vänstervåg, det långa sextitalets, har förutsättningar att känna igen en sådan våg när vi ser den. Det som radikaliserade oss var i huvudsak internationella rättvisefrågor, med ”u-länder” och ”imperialism” som nyckelbegrepp, kvinnofrigörelse och miljö. För den nu mattande vågen har miljön varit självklar och saknat mobiliserande kraft medan identitetsfrågorna har tillkommit.
Det blev en generationskonflikt. Inte med helt klara linjer eftersom en del gamlingar gillade nytraditionalismen (medan ungdomsfronten däremot var tämligen obruten). Den hade och har naturligtvis ett politiskt innehåll, men det har behandlats så utförligt av Veckobladet och andra att jag inte behöver dröja vid det. Konflikten blev brännande het genom kuppen mot Karin Svensson Smith 2002. Den väckte det gamla gardet. Jag som hade förmånen att få sitta med i ledningen för Karinkampanjen gladdes åt att se min generation (och inte bara den, han som täckte alla mindre tätorter i Sjöbo kommun med Karinflygblad var 77 år) vitaliserad. Vi var åtminstone ett sextital aktivister, fler än i den officiella kampanj som Robert Nilsson organiserade.
Och vi vann! Drygt 18 procent av väljarna kryssade för Karin som kom in i riksdan.
Ingen beständig fröjd
Hade Anders Neergaard och hans falang haft lite förstånd så hade de tagit intryck av framför allt väljarnas besked. Men de behöll skygglapparna, såg bara de unga tuffingarna i ungdomsförbundet. Detta befästes i anslutning till årsmötet 2003 när den knappa men dock seger som ”Karinfalangen” hade vunnit i VB-striden saboterades av styrelsen, under ledning av Neergaard sedan försoningskandidaten Mats Olsson hade avvisats som ordförande.
Detta var ”sextitalisternas” definitiva nederlag här i Lund. Och det gick som det brukar i sådana fall. Några fortsatte att bråka men det är inte många som gitter fortsätta med sådant i längden. De flesta passiviserades, med eller utan utträde – se ovan.
”Segrarna” iakttog nog detta med glädje. Men det blev ingen beständig fröjd.
Svaga samhällsanalytiker
För nu sjunker vågen, nu pyser luften ur ballongen. Nu sitter ”segrarna” där och försöker förvalta en krympande partiförening där det råder ”brist på entusiasm”. De har både sålt smöret och tappat pengarna. Den nya vänstervågen visade sej svagare och framför allt mer kortlivad än den gamla.
Konfrontationslinjen och satsningen på ungvänsterkohorten var följden av en felaktig politisk analys. Men man kan notera att det sitter två professionella sociologer i den nuvarande styrelsen, förutom Anders Neergaard är det Eva Fasth. De har varit uppenbart oförmögna att avläsa viktiga trender i samhället, just det som de skulle ha lärt sej genom sin utbildning. Vi får hoppas att de inte är representativa för sin institution och sitt universitet.
Nu står deras hopp till valrörelsen. ”Föreliggande verksamhetsplan [är] fullständigt fokuserad på valrörelsen, all verksamhet som inte är direkt förknippad med valet bedöms ha lägre prioritet”, står det i styrelsens förslag till verksamhetsplan.
Så snabbt gick det att hamna i det ”parlamentariska träsket”.
Exilen som alternativ
Det är med vemod jag skriver detta. Jag tillhör förmodligen dem som enligt Lars Ohlys tal på kongressen ”vill vänsterpartiet illa”. Jag vill stillsamt påpeka att så inte är fallet. Det är visserligen vänstern som är viktig, inte ett visst parti, men som Jonas Sjöstedt förklarade i anslutning till kongressen fanns det för närvarande ingen kraft inom vänster som kunde konkurrera. Innan han själv begav sej av till exilen i New York. Och vänsterpartiets mest framgångsrika kommunalpolitiker, Stig Henriksson, sa om den nytraditionalistiska vågen att den går nog över. Innan han gick i inre exil i Fagersta.
Det är vemodigt att efter 35 års kontinuerlig partiaktivitet se hur snabbt vänsterns historiskt unika framgångar i opinionen kunde förspillas. Men det kan vända igen. Och jag uppmanar mina likasinnade: gå exil om det känns nödvändigt men lägg inte av helt.
Gunnar Sandin
PS För att inte beskyllas för samma tendentiösa citatteknik som Börje Graf på Vänsterpress vill jag komplettera det inledande referatet med att agitproputskottet har fungerat bra och ordnat ett ”torsdagsfik” som äntligen har utnyttjat partilokalens fina läge. 8 mars bjöd på ett hyfsat firande och i höstens jobbkampanj var partiet synligt.
PPS Jag uttryckte inledningsvis min uppskattning av att styrelsen ärligt redovisar motgångar. Det hade jag själv anledning att göra ett år i början av 1980-talet när jag satt i styrelsen och formulerade verksamhetsberättelse. Detta gillades dock inte av distriktets representant på vårt årsmöte, tillika distriktsordförande för Kommunistisk ungdom. Hon hävdade att sådana beskrivningar spred defaitism. Hon hette Ylva Johansson.