I VB nr 6 recenseras en bok om sjöslaget vid Tsushima. Då jag själv sedan ungdomen intresserat mig för dylika företeelser finner jag det svårt att låta redogörelsen passera utan kommentarer.
   I inlägget sägs ”att vad gäller militär enfald och slöseri med pengar och människoliv brukar just den sjömilitära ligga i topp”. Som jag ser det kan väl krig generellt betraktas som slöseri med människoliv. Historien visar däremot att det är i striderna på land som flest liv offras,
   Somme, Ypres, Gallipoli, Stalingrad och Berlin. Bara under den första dagen vid Somme dödades 60 000 engelska soldater för att vinna en frontlinje av en kilometer. Vid Ypres offrades 400 000 soldater för att vinna 8 kilometer. Behöver mer sägas? Min uppfattning är att människor för den militära ledningen är lika litet värda om de befinner sig i ett kompani på vid fronten eller nere i maskinrummet på ett örlogsfartyg. Vid Tsushima dog 5000 ryska sjömän.
   Pengamässigt var de marina rustningarna kostsamma. De industrialiserade länderna blev allt mer beroende av internationell handel. Stormakterna byggde sina flottor för att säkra sin egen och stoppa motståndarens införsel av viktiga varor. Utgifter värderas genom att ställas mot vinster. Med facit i hand kan man säga att engelsmännen vid två tillfällen under 1900-talet lyckades skydda sitt land tack vare sin flotta vilket i sin tur var en förutsättning för att Tyskland skulle besegras. Skapandet av den tyska slagflottan kan med ett liknande resonemang däremot ifrågasättas.
   Omdömet att den ryska sjökrigsledningens beslut att sända östersjöflottan till Port Arthur var groteskt är att ta i. Även om Japan hade en ny flotta såväl byggd som utbildad av engelsmännen så hade den endast prövats

i strid mot en liten kinesisk flotta. Den ryska flottan hade flera nybyggda fartyg och dessutom en lång erfarenhet av sjökrig. Ryssland förlorade tidigt flera av sina slagskepp utanför Port Artur men även japanska slagskepp sjönk och då efter det att de gått på minor. När riktigheten i ett beslut skall bedömas måste man utgå från den information som fanns vid beslutstillfället, inte utifrån det vi vet idag. Den ryska flottans undergång blev en överraskning för de flesta.
   I det inledande avsnittet skrivs med bakgrund av engelsmännens förlust av slagkryssare vid Skagerack ”att sjökrigföring alltid har varit en fråga om tekniska resurser, deras kvalitet och kvantitet”. Beskrivningen går inte att förneka men den är inte komplett och som förklaring till förlusterna i Skagerackslaget räcker de ej. De engelska slagkryssarna var inte byggda för den uppgift viceamiral Beatty lade på dem. Kryssarna var byggda för att nedkämpa underlägsna fiender, ej likvärdiga.
   År 1915 hade en slagkryssarstyrka under Beattys befäl på grund av försiktighet och missuppfattningar misslyckats att tillintetgöra en motsvarande tysk styrka vid Doggers bank.
   Efter slaget lär Lord Fisher rasande ha sagt: ”I krig är den första principen att inte lyda order! Vilken idiot som helst kan lyda order.”
   Vid Skagerack ville Beatty ha revansch och utsatte sina fartyg för alltför stora risker för att ge tid för de engelska slagskeppen att hinna fram och nedkämpa den tyska huvudstyrkan. Taktiken medförde att engelsmännen förlorade flera fartyg i slaget. Den tyska högsjöflottan vågade sig efter Skagerack aldrig mer ut på djupa vatten.
Lars-Anders Jönsson