I torsdags talade Gudrun Schyman i Lund. Ämnet var att förklara vad Fi egentligen står för. Det gjorde hon pedagogiskt och snärtigt för en publik på 60–70 personer. De flesta var kvinnor i olika åldrar men också många män. Hälften av publiken var på sitt första möte med Fi.


Bakgrunden till Feministiskt Initiativ är Stödstrumporna, vars aktioner på 90-talet ledde till fler kvinnor i riksdagen och en helt jämställd regering – numerärt sett, sa Gudrun. Många trodde då att maktordningen skulle lösas upp, alltså den maktordning som består i att gruppen män ska ha högre lön och mer makt. Så har det inte blivit. I själva verket går det bakåt. Löneskillnaderna ökar. Kvinnor pressas tillbaka på arbetsmarknaden, anmälningar om mäns våld mot kvinnor ökar m.m. Utifrån besvikelsen över denna backlash satte sig några kvinnor och började prata. De hade olika erfarenheter. Gudrun själv från politiskt arbete, någon annan från den antirasistiska rörelsen, någon från hbt-rörelsen och några var unga feminister som arbetat mer aktionsinriktat mot porrklubbar och annat.

Prisad myt
Varför bildar man då ett feministiskt parti i Sverige där man har kommit längre än i många andra länder? Men det är ju just därför som frustrationen är så stor över att vi inte kommit längre, sa Gudrun. Vi har fortfarande ett samhälle som vilar på föreställningen att det som män gör, är och säger är viktigare än vad kvinnor gör, är och säger. Men det är en myt att vi kommit så långt. En myt som Sverige t.o.m. fått pris för. Det har blivit som en stor pokal som glänser och som man kan visa fram. Kunskapen om hur det faktiskt ser ut försvinner bakom pokalen.
   För det finns väldigt mycket kunskap, väldigt mycket fakta. T.ex. så finns SCB:s "Lathund om kvinnor och män" i handväskformat. Mycket kunskap finns också i t.ex. i genusforskning. Den har blivit ifrågasatt den senaste tiden. Anna Wahl, Eva Lundgren och Tiina Rosenberg har blivit ifrågasatta på lösa grunder, sa Gudrun, och i Svenska Dagbladet skrivs att en borgerlig regering bör införa en stopplag mot genusforskning.
   För att beskriva samhällets strukturer ritade Gudrun en bild på blädderblock. Hon drog en linje nerifrån och upp där fattiga placeras längst ner och rika högst upp. Och där människor placeras utefter linjen. Människorna bildar olika grupper utifrån sina intressen och de företräds av olika organisationer eftersom någon måste föra deras talan. Fackligt med LO, TCO och Saco och politiskt med de olika partierna. Grupperna ritade hon in som cirklar utmed linjen. Om man lägger linjen ner blir det höger-vänsterskalan. Bilden visar hur makten fördelas utifrån pengar och kapital.

Majoritet - minoritet
Det finns också en annan ordning som bygger på majoritet och minoritet. Den kan t.ex. bygga på etnicitet, där vita är i majoritet och färgade i minoritet. Den kan bygga på sexuell läggning, med heterosexuella i majoritet och homosexuella i minoritet. Om man tillhör minoritetsgruppen blir man utsatt för diskriminering. Det spelar ingen roll vad man säger och vad man gör om man tillhör minoritetsgruppen. Gudrun ritade in de olika majoritets- och minoritetsgrupperna som stora och små ringar bredvid linjen med samhällsklasser. I varje grupp kan man dra en linje rakt igenom och dela den i en över- och en underdel. I alla grupper tillhör kvinnorna underdelen. I alla grupper är kvinnor diskriminerade. I homo-gruppen t.ex. har kvinnor mindre utrymme än män. I riksdagen finns tre män som är homosexuella. Ingen kvinna. D.v.s. det finns det nog men ingen som vågat säga det. En politiskt engagerad vågade för en tid sedan. Resultatet vet vi alla.

Över kräver under
Att kvinnor är diskriminerade i alla grupper beror på könsmaktsordningen. Den ritade Gudrun på ett annat blädderblocksblad med en kvinnosymbol och en manssymbol. Kvinnosymbolen placerades under manssymbolen med en länk emellan. Hon framhåller att kvinnors underordning handlar om makt. Man kan inte vara över om inte någon är under. I politiken har man emellertid inte uppfattat det så. Alltså som en maktordning. Man uppfattar i stället kvinnor som en av de diskriminerade grupperna. Som en minoritetsgrupp. Målet är att man ska peta in minoritetspolitiken i den ”riktiga” politiken.
Genom politiska reformer ska kvinnor (en liten svag grupp) få tillräckliga rättigheter. Och med synen på kvinnor som en liten svag grupp som får det bättre med politiska reformer kan vi sitta och vänta, så kommer reformerna.

Kroppar nya slagfält
Men kvinnor är inte en liten svag grupp. Det är halva

befolkningen. Maktordningen tar sig uttryck i våra liv, våra privata liv, på arbetsmarknaden, i den internationella politiken där kvinnors kroppar nu blivit de nya slagfälten. Den finns i vår egen identitet också. Fi säger att det inte räcker med den mainstreamingpolitik som vi haft hittills. Vi måste vara tydliga med att det handlar om makt. Målet är att befria sig från den patriarkala maktordningen.

Bäst rösta på en karl
Alla framsteg som gjorts är frukten av kvinnors politiska arbete. Det var inte självklart att kvinnor skulle ha rösträtt, studera vid universitet, vara myndiga. Det har alltid varit motstånd. Kvinnor har valt att arbeta utanför parlamentet. Kvinnor som valt att arbeta inom politiken vittnar om att de uppfattas som tjatiga. Kvinnor väljer medvetet att inte arbeta med kvinnofrågor annars får de inga viktiga frågor. Då blir de kvinnliga väljarna besvikna och tänker att det är lika bra att jag röstar på en karl för då blir det något gjort. Så sa man när Jens Orback hälsades välkommen som jämställdhetsminister, berättade Gudrun.
   I Fi är vi medvetna att könsmakten stått stadigt i tusen år. Men det är ju inte skäl att den ska vara kvar. Nu har vi ca två tusen medlemmar och medlemsmötet i Örebro bestämde att vi ska ställa upp i riksdagsvalet 2006. Men målet är inte valet. Grundbulten är att vi vill ha en feministisk folkbildning och aktivism. Att kvinnor använder sina egna och andras erfarenheter och se sammanhanget. Kunskap finns inte i den politik vi har idag för den bygger på klassamhället plus en omedvetenhet om att det inte handlar om en minoritet.


Brinner vid juletid
På medlemsmötet i Örebro diskuterades att det är skillnad på männens och kvinnornas arbetsmarknad. Män jobbar med produktion av byggnader, vägar, skorstenar. Det är områden med potens, sa Gudrun. Kvinnor jobbar med vård, omsorg, utbildning, kultur. Det är områden med människor. Områdena skiljer i lön och i organisationen av arbetet. I kvinnors område karakteriseras jobben av tillfälliga anställningar. Ni ringer, vi springer. Så är det inte för männen. Det skulle det kunna vara. Brandmännen t.ex. Det brinner ju inte alltid. Det är väl mest vid juletid. Men dom har heltidsanställning och håller på med förebyggande arbete. Det skulle behövas i vården med alla tunga lyft. I bilden av kvinnors arbete ligger att kvinnor har sin huvudsyssla någon annanstans. Nämligen hemma. Män, däremot, kan välja hur de vill förhålla sig till sitt föräldraskap. Så föräldraskapet får olika konsekvenser för kvinnor och män. Arbetsgivaren ser olika på kvinnors och mäns arbetsmöjligheter. Det är bara kvinnor som går ner i tjänst (en rättighet tills barnet är åtta år). Det straffar sig sen i sämre pension t.ex. Det måste till en individuell föräldraförsäkning. Så att arbetsgivaren inte ser på kvinnor som ett riskprojekt. Män borde i stället vara ett riskprojekt eftersom män startar om och skaffar en ny kull.
   Medlemsmötet i Örebro diskuterade också att staten inte tar ansvar för det våld som utövas mot kvinnor utan hänvisar till särskilt engagerade kvinnor. Gamla kvinnors situation diskuterades. Att många lever på knappa resurser med liten pension. Det tillsattes arbetsgrupper för fortsatta diskussioner.

Ett herrens liv
Under frågestunden i Lund undrades varför kvinnor tillåter förtrycket. Gudrun hänvisade till maktordningen och menade att den ligger inbäddat i hela samhället. Även i kvinnors syn. Man kan jämföra med apartheid där de svarta t.o.m. var i majoritet. Det handlar om att utkräva ansvar. När vi tar upp maktfrågorna blir det ett herrans liv eller snarare ett herrens liv. Kvinnor tvingas göra riskkalkyler inte bara när vi går ut på kvällarna. Man måste också göra riskkalkyl när man går med i Fi eller tar uppdrag för Fi. Sitter jag löst på arbetet? Har jag tänkt mig ett steg i karriären? Flera kvinnor valde att inte sitta i styrelsen. Ett tag funderade vi på att ha presskonferens där bara jag syntes, sa Gudrun. De andra skulle ha påsar på huvudet. Riskkalkylen var riktig. En fick inte jobbet – tjänsten drogs in. En fick jobb under förutsättning att hon lämnade Fi. Det är för djävligt hur det ser ut i jämställdhetens förlovade land.
   Ett problem är att vi inte kan prata om kvinnors underordning utan att befästa den
   Det är skämmigt att säga att man är förtryckt, sa Gudrun. Hur kul är det? Då har man stöd i bilden av könsmaktsordningen. Den visar att jag inte är ett offer. Det är inte jag som ska skämmas. Trots att vi brukar få höra att ”kvinnor drabbas av”, kvinnor utsätts för”. Det är som om det vore en naturkatastrof. Stormen Gudrun. Men det finns en aktör. Och vi måste peka ut aktören.

Kajsa Theander